Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Behovet av att ta hem ’segrar’ styr facken”

För första gången sedan Industriavtalet träffades 1997 befinner vi oss i en situation där en slutgiltig hemställan från de opartiska ordförandena inte har lett till avtal. De fackliga parterna har redan hotat med konflikt. Det är allvarligt och ett oroande brott med Industriavtalets tradition, eftersom avtalets syfte är att förstärka industrins konkurrenskraft och skapa goda villkor för företagens anställda. Timingen är dessutom sämsta tänkbara i ett läge när Sveriges ekonomi är på väg att helt bromsa in.

Årets avtalsförhandlingar har präglats av ett ovanligt stort fackligt avstånd till arbetsgivarnas beskrivningar av verkligheten och förutsättningarna.

Redan i våras ropade facken på revansch på avtalen 2010 och att det gällde att ta ut allt som går. Att det är denna hållning som styr, och inte de ekonomiska realiteterna, visades än en gång när facken inom industrin sa nej till den slutgiltiga hemställan som de opartiska ordförandena (OpO) la fram den 29 november. Hemställan baseras på OpO:s uppdrag att bidra till avtal som främjar utvecklingen av industrins konkurrenskraft. Trots att arbetsgivarna ansåg att den var för hög accepterade vi den, men inte utan konvulsioner i många avtalsdelegationer. Facken sa dock blankt nej.

En genomgång av fackens argument visar att det inte är förutsättningarna vare sig för industrin eller Sveriges ekonomi som styr deras agerande. Det handlar i stället om fackliga behov av att ta hem ”segrar” efter år av medlemsflykt och intern kritik mot krisavtal och löneavtal 2010. Vad man dock bortser från är att dessa avtal bidrog till att det vände upp för Sverige med både en rejäl tillväxt och minskning av arbetslösheten.

Industrifackens slutsats av den interna kritiken är att man nu behöver leverera ett avtal som får acceptans av de skyddade facken på hemmamarknaden och som stärker deras ställning i LO inför till exempel ordförandevalet 2012. Dessa ambitioner leder till att man använder alltmer tveksamma och i flera fall direkt felaktiga argument.

Facken inom industrin hävdar exempelvis att OpO:s hemställan helt enkelt är för låg eller som Janne Rudén – Seko-bas och symptomatiskt nog inte en företrädare för facken inom industrin – uttryckte det: ”ett riktigt skitbud”. Då måste facken helt ha glömt att av de hittills fem träffade avtalen inom industriavtalets ram ligger tre omkring den föreslagna nivån. Ett är avsevärt lägre och endast ett avtal, träffat i högkonjunktur 2007, är högre.

Konsekvensen av fackens egen argumentation är alltså att man bortsett från 2007 inte gjort annat än ”skitavtal” sedan industriavtalet kom till. ”Skitavtal” som i själva verket gett uppemot 40 procent i reallöneökning.

Själva grunden för framgången är det faktum att parterna lyckats träffa avtal som är anpassade till de ekonomiska förutsättningarna. Samtliga fem avtal har haft ett starkt samband mellan avtalens nivåer och prognoser kring den framtida tillväxten. Avtalen mellan 1998 och 2009 träffades antingen på tillväxtprognosen eller med några tiondelars skillnad. Det mönstret bryts helt i år. Redan hemställan på 2,4 procent per år ligger långt över tillväxtprognosen och de fackliga kraven på 3,7 procent har ingen som helst koppling till de bedömningar alla ekonomer är överens om.

Andra exempel på märkliga påståenden är att hemställan historiskt sett skulle vara för låg jämfört med ställda fackliga krav. Också det är rent nonsens. 1998, 2004 och 2010 låg utfallet på mellan 66 och 69 procent av kraven, jämfört med 65 procent i år. Det är i sig en märklig argumentation att ”rätt” utfall skulle ha någon form av fast korrelation till kraven, men om facken vill använda den så bör de hålla sig till fakta.

Facken hävdar vidare att Sverige ska kunna gå torrskodd genom krisen, det vill säga att alla ekonomers bedömningar är fel, bland annat därför att våra stora exportländer inte drabbas av någon nedgång. Bara om man går med bindel för ögonen kan man komma till den slutsatsen. Dagligen kommer ju stora rubriker om kraftigt negativa prognoser för EMU-länderna. Över 70 procent av svensk industris export går till Europa. Exempelvis Tysklands tillväxt justeras ner kraftigt. Tror någon på allvar att det inte kommer att påverka den svenska ekonomin?

Avslutningsvis noterar vi att facken inom industrin också hävdat att det är vanligt att parternas uppfattning om det ekonomiska läget skiljer sig åt, men inte heller det är sant. En av framgångsfaktorerna är tvärtom att parterna inom industrin har haft en samsyn kring de ekonomiska förutsättningarna för avtalsrörelsen, vilket avspeglas i de avtal som träffats inom industriavtalets ram.

Om verkligheten inte stöttar ens krav kan det vara frestande att förfalla till billig argumentation och börja slarva med fakta. Men facken inom industrin är för viktiga för industrins och Sveriges utveckling för att slå in på en sådan väg. Sverige behöver avtal som främjar tillväxt och jobb. Inte en enda medborgare förtjänar att hamna utanför arbetsmarknaden för att facket ska stärkas som organisation. En sådan styrka måste förtjänas på andra sätt, bland annat genom ansvarstagande som parter inom industrin.

Christer Ågren, vice vd Svenskt Näringsliv