DN Debatt

”Beslut om flyktingvård fungerar inte i praktiken”

Fungerar inte i praktiken. Från årsskiftet ska asylsökande och papperslösa i Sörmland ha samma rätt till sjukvård som folkbokförda har enligt beslut i landstingsstyrelsen. Verkligheten ser tyvärr annorlunda ut - beslutet tillämpas inte i praktiken och ifrågasätts internt. Det skriver Frida Hansson, läkare i Sörmland, och Thomas Flodin, Läkarförbundet.

En av oss undertecknare – Frida Hansson – har jobbat som AT-läkare i Sörmland under 2012 och har ofta fått höra att ”Asylsökande bara har rätt till akutvård”. Remisser som jag, Frida, har skickat för kuratorssamtal har skickats tillbaka. När jag frågat äldre kolleger om råd har tonläget ibland ändrats avsevärt när jag berättar att patienten saknar de sista siffrorna i personnumret. Jag har suttit i många långa diskussioner kring en patients rätt till utredning och så vidare.

Med andra ord: asylsökande har i praktiken inte samma rätt till vård som en person folkbokförd i Sörmland. Jag har tagit upp frågan på klinikmöten och i diskussioner med kolleger och jag har alltid fått samma svar: ”Asylsökande har endast rätt till akut sjukvård.”

Att se en patient i ögonen och förklara varför remissen till kuratorn inte blev besvarad, att berätta för en patient att cancermisstanken i magen kanske inte kan utredas i Sverige eftersom patienten saknar sina fyra sista siffror eller att motivera för en patient att behandling för ångestsjukdom efter en traumatisk upplevelse endast utgörs av lugnande medicin och utan uppföljning är ingen rolig uppgift.

Jag har tvingats bryta mot läkaretiken – att ”aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande”. Om patienten skulle vara folkbokförd i Sörmland är det självklart att hon eller han får prata med kuratorn och att utredning sker då det är indicerat.

Men i Sörmland finns – till skillnad från i de flesta andra landsting – ett beslut som ska förhindra situationer där patienten nekas vård. Den 6 september 2011 (LS § 152/11) beslutade landstingsstyrelsen att ”från och med den 1 januari 2012 ge asylsökande och papperslösa som stadigvarande uppehåller sig i Sörmland samma rätt till hälso- och sjukvård, tandvård samt habilitering och hjälpmedel som ges personer som är folkbokförda i Sörmland”. Bra, Sörmland!

I det här fallet är det alltså inte teorin som är problemet. Det är verkligheten.

När jag under de senaste veckorna ifrågasatt att endast akutvård gäller för dessa patienter har kolleger i vissa fall känt till landstingsstyrelsens beslut och i andra fall inte. Själv blev jag i november – nästan ett år efter att beslutet börjat gälla – mycket förvånad när jag hittade det på landstingets hemsida. Det är tydligt att svårigheter att nå ut med information om reglerna finns, men det börjar ske förändringar i positiv riktning från vårdvalskansliet.

En verksamhetschef har dock uttryckt kritik för att det är ett politiskt beslut taget långt ifrån verkligheten. Någon officiell kritik från klinik- eller sjukhusledning har jag däremot inte noterat. På direkt förfrågan om varför riktlinjerna inte följs har jag till exempel fått svaret: ”De dyker ändå inte upp till återbesöken.”

När förvägrades en svensk medborgare vård för att någon annan patient vid något annat tillfälle inte kommit till sitt läkarbesök?

Regeringen kom under våren överens med Miljöpartiet om att erbjuda gömda och papperslösa vuxna rätt till ”vård som inte kan anstå” från och med 1 juli 2013. Förslaget har nyligen remissbehandlats och mött kraftig kritik för att bryta både mot internationella överenskommelser och mot vårdpersonalens yrkesetik. I förslaget anges att enskilda landsting kan fatta beslut som vidgar rätten till vård utöver denna nivå. Det är som vi kan se från exemplet i Sörmland en from förhoppning som inte, trots politiska beslut, realiseras i verkligheten.

För många av oss läkare ser vardagen ut så här. Vi tvingas argumentera och stå upp för patienters rätt till vård. De flesta som arbetar inom vården i Sverige har ett medmänskligt förhållningssätt i dessa frågor. Vi har många kolleger som inte ifrågasätter patienters rättigheter utifrån brist på ett komplett personnummer.

Det är i detta fall tydligt att regionala beslut inte når fram till patienterna. Vi efterfrågar därför ett entydigt nationellt ställningstagande för allas lika rätt till vård. Vi ska kunna fokusera på vårt jobb – att bota, lindra och att trösta utan diskriminering.

Frida Hansson, AT-läkare Sörmlands läns landsting
Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets Etik och ansvarsråd, överläkare Karolinska universitetskliniken i Huddinge