FN:s klimattoppmöte i Durban Sydafrika avslutades tidigt i morse. De senaste åren har världens länder haft svårt att enas inom en gemensam plan för att möta klimathotet. Motsättningarna var svåra även under mötet i Durban. Trots detta lyckades årets möte till sist att ta några viktiga steg på vägen, skriver Miljöpartiets språkrör Åsa Romson.
Kyotoavtalet lever vidare med en andra åtagandeperiod. Kyotoavtalet är, med alla sina brister och begränsningar, trots allt det enda internationella avtal med ambitioner om utsläppsminskningar som vi har. Dess bindande struktur visar på vikten av globalt samarbete och slår fast principen att världens rika länder måste börja minska sina inhemska utsläpp först.
Kopplat till förlängningen av Kyotoavtalet enades mötet om en färdplan för ett nytt framtida avtal. Det nya avtalet ska omfatta alla länder och börja gälla år 2020. Mötet konkretiserade även formerna för den globala klimatfonden. Fonden ska leverera viktig finansiering till åtgärder som skyddar fattiga samhällen från klimatpåverkan, samt stärka utvecklingsländernas investeringarna i klimatsmart energi.
Men tyvärr är besluten i Durban väldigt små i relation till vad som krävs för att undgå klimathotet och bygga ett hållbart samhälle. De globala utsläppen måste börja minska senast år 2015 för att det ska finnas en chans att hålla nere ökningen av jordens medeltemperatur till högst två grader. För att nå detta mål finns varken tidplan eller löften om tillräckliga utsläppsminskningar. Flera stora länder ställer sig utanför Kyotoavtalet: Kanada, Ryssland och Japan (sedan tidigare står USA utanför). Därmed är Kyotoavtalet numera bara hälften så kraftfullt jämfört med vad som antogs för tio år sedan.
Och även om klimatfonden har fått en tydlig struktur så saknas fortfarande själva pengarna. Industriländernas löfte om 100 miljarder dollar per år fortsätter att eka tomt tills dess att konkreta finansieringskällor identifieras. Sverige och andra länder måste ändra sin praxis och tydliggöra att finansieringen av klimatsamarbetet inte ska ske på bekostnad av biståndet. Biståndet behövs även fortsättningsvis till att bekämpa fattigdom.
Alla dessa otillräckligheter i det globala klimatsamarbetet måste bli en väckarklocka för att mer arbete måste göras nationellt och lokalt. FN:s generalsekreterare uppmanade i Durban samtliga länder att vidta alla de klimatåtgärder man kan direkt, i stället för att vänta på internationella förpliktelser. Länder som kan måste gå före och inspirera andra att följa efter.
På plats vid toppmötet, likt på många håll runt om i världen, möter jag fler och fler inom näringslivet, akademin, civilsamhället och politiken som vill agera föredömen. Ledare som agerar utifrån det uppenbara – åtgärder för att möta klimathotet är inte bara nödvändiga, de skapar dessutom livskvalitet, ekonomisk utveckling och nya jobb.
Sverige har alla förutsättningar att börja gå före. En stor del av vår framtida välfärd och ekonomiska utveckling bygger på klimatsmarta satsningar. Strategiska investeringar i förnybar energi, modern infrastruktur och grön teknik kan utgöra drivkrafter i den ekonomiska utvecklingen.
Professor Johan Rockström, chef för det globalt verksamma Stockholm Environment Institute, sammanfattade utmaningarna och möjligheterna för klimatarbetet i DN häromdagen: ”Vi kan hamna i den underbara situationen att de som är negativa till att agera på klimathotet blir morgondagens u-länder, medan pionjärerna och de som rör sig snabbt blir världens rikaste”. Världen behöver fler ledare som ser de stora möjligheterna istället för de små hindren.