Vi svenskar lever i ett rättssamhälle, ett samhälle där riktigt skadegörande beteenden är kriminaliserade och leder till ingripanden av polis, åklagare och domstolar.

Politiker i olika läger tycks i stort sett vara överens om att vår reglering är bra – den bästa av befintliga och möjliga straffsystem. Men är det verkligen så? Är det inte dags att ta en förutsättningslös diskussion om vad det är vi straffar – och vilka riktigt oacceptabla beteenden som faktiskt inte utgör brott i Sverige år 2010? Gör vi det kommer vi att se ett skevt och otillräckligt straffsystem.

Vi har en hel del paragrafer i vår strafflagstiftning som med fog kan strykas, eventuellt för att ersättas med en avgiftssanktion utanför straffsystemet.

Att inte anmäla hittegods kan enligt brottsbalken 10 kap 8 § medföra bötesstraff för fyndförseelse. Att ta tillbaka sin egen cykel som man ser i en främmande trädgård är straffbart som självtäkt enligt 8 kap 9 § i samma lag.

På många områden finns, i anslutning till reglering av skyldigheter av olika slag, straffbestämmelser för underlåtenhet att följa de uppställda reglerna. Att till exempel inte inom 15 dagar anmäla att man köpt en tv är ett brott belagt med böter, och detta även om det beror på slarv och förbiseende. Vem kan på allvar hävda att detta är så skadliga beteenden att det är motiverat att använda det strängaste medel som samhället kan ta till mot sina medborgare?

Låt oss för en gångs skull se systemet från en annan utgångspunkt än vuxensamhällets. Låt oss se det från barnets perspektiv.

Vad vi då ser är ett straffsystem med vita fläckar, ett system som godtar beteenden som sätter barns liv, säkerhet och trygghet i akut fara och accepterar handlingar och underlåtenhet som är långt mer allvarliga än flertalet svenska brottstyper.

Här är två flagranta exempel:

Att uppleva en vårdnadshavares berusning är en fruktansvärd upplevelse för ett barn. Hela dess tillvaro gungar, all trygghet är borta, den vuxnes beteende skrämmer, barnet upplever en total hjälplöshet. Många har vittnat, böcker som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner priser och säljs i massupplagor. Vuxenvärlden läser, gråter – men sedan?

Att sätta sig bakom en bilratt när man supit sig full är en erkänt oacceptabel och enligt svensk lag straffbar handling. Att ha ansvar för ett litet barn och ändå supa sig full är däremot tillåtet. Fastän det är fullständigt oacceptabelt. Fastän det utsätter ett till den vuxne helt utlämnat barn för en så uppenbar risk. I många fall endast risken att inte få mat och omvårdnad, bli totalt negligerad eller utsatt för skrik och okvädingsord från en för barnet fullständigt obegriplig och skrämmande vuxenperson. Men ofta risken att bli slagen, kanske sexuellt antastad, i värsta fall att dödas.

Att ha vårdnaden om ett barn anses vara en förälders rättighet. Föräldrar slåss i och utanför domstol om att få vårdnaden om barnet efter en skilsmässa. Men att barn lämnas utan skydd mot en vårdnadshavares spritmissbruk, det är vardag i dagens Sverige, där drickandet ökar – från en redan internationellt mycket hög nivå.

Hur kan det anses mindre allvarligt att utsätta ett litet barn för den risk en stupfull förälder, styvförälder eller annan vuxen i dess omedelbara närhet utgör, än att köra bil efter tre glas vin?

Nästa exempel:

Ett barn har halkat ner från en brygga och håller på att drunkna. En man ser det och står så till att han – med enda olägenhet att bli blöt, kall och kanske förkyld – skulle kunna rädda barnet. Han väljer att inte göra detta. Kanske ropar barnet till honom, men han bara står och ser på. Detta är inget brott. Möjligen kan han anses ha haft skyldighet att tillkalla hjälp enligt en bestämmelse i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, men att inte aktivt ingripa och dra upp barnet är inte något han kan straffas för om det inte är hans eget barn.

Hur väger man en så fatal passivitet mot underlåtenheten att betala tv-avgift?

Världen är full av barn som har det svårt. Svenska barn har det i internationell jämförelse bra. Men exemplen visar att det finns en hel del att göra, också för lagstiftaren, innan vi vuxna i Sverige kan säga att vi har tagit vårt ansvar.

Madeleine Leijonhufvud
professor em i straffrätt, styrelseledamot i World Childhood Foundation