Nordkorea har återigen genomfört en nukleär provsprängning. Nu ökar spänningarna i regionen och mellan Nordkorea och det internationella samfundet. Följderna kan bli utomordentligt allvarliga inte bara för den ostasiatiska regionen utan också för resten av världen. Fler länder kan känna sig tvingade att skaffa sig egen kärnvapenkapacitet. Om denna Pandoras ask öppnas riskerar man att rasera det tabu som finns bland flertalet av världens länder mot kärnvapen. Nordkoreas provsprängning utgör ett tydligt exempel på att massförstörelsevapen fortfarande utgör ett mycket stort hot mot fred och säkerhet i världen.
När Sverige var EU-ordförande 2001 var Nordkoreas kärnvapenprogram en viktig fråga som noggrant bereddes i regeringskansliet innan vi tog över ordförandeskapet. När Göran Persson i egenskap av ordförande i EU reste till Nordkorea kunde Sverige därför med tyngd kräva att kärnvapenprogrammet skulle upphöra. Tyvärr var Nordkoreas kärnvapenprov för en tid sedan ingen överraskning. Nu återstår att se om regeringen och Carl Bildt är förberedda på att göra en insats för nedrustning och ickespridning under det kommande ordförandeskapet.
Med stigande internationellt intresse för nedrustningsfrågorna fanns goda förutsättningar för att Sverige skulle kunna ta snabba och kraftfulla initiativ. Nedrustning har i årtionden hört till svensk utrikespolitiks mest högprofilerade områden med flera tongivande svenska företrädare och en samlad hög kompetens inom UD och institut som Sipri. Bevekelsegrunden har givetvis varit att skapa en tryggare värld för alla men också insikten att små länder som Sverige vinner på avspänning och nedrustning.
Anna Lindh tog 2003 initiativ till en kommission med Hans Blix som ordförande för att utarbeta förslag till det fortsatta arbetet med nedrustning av nukleära, biologiska och kemiska massförstörelsevapen. Kommissionen initierades av en socialdemokratisk regering och leddes av en tidigare borgerlig minister. Den utgör ett bra exempel på den breda uppslutning som länge funnits i Sverige kring nedrustningsansträngningarna. I sin rapport lade kommissionen fram 60 rekommendationer till åtgärder för nedrustning och icke-spridning. Rapporten fick stor spridning runtom i världen. Tyvärr har Carl Bildt en njugg inställning till Blixkommissionens arbete och nonchalerar möjligheten att med dess förslag och renommé som grund intensifiera svenskt nedrustningsarbete.
Blixkommissionens rapport lades fram vid en tidpunkt då det globala samarbetet för nedrustning gått i stå. I dag är dock förutsättningarna glädjande nog bättre än på många år. Det finns ett stigande internationellt intresse för nedrustning. Avgörande för om nedrustnings- och ickespridningsarbetet ska få ny luft under vingarna är hur de stora kärnvapenstaterna agerar. Därför är det mycket positivt att både USA och Ryssland kommer med positiva signaler. En ny progressiv president i USA gör tydlig skillnad.
I den här situationen skulle Sverige med sitt goda anseende i dessa frågor kunna agera kraftfullt för en positiv utveckling och bli en nyckelspelare. Tyvärr har regeringen inte hängt med i utvecklingen. Många bedömare anser att den borgerliga regeringen lagt ut utrikespolitiken på Carl Bildts enmansentreprenad. På nedrustningsområdet blev detta mycket tydligt när Carl Bildt i privat kapacitet, inte som svensk utrikesminister, undertecknade nedrustningsinitiativet Global Zero.
Utrikesministerns agerande i nedrustningsfrågorna präglas av bristande engagemang och brist på initiativ. Gång efter annan skär regeringen ned anslagen till Sipri, ett av världens mest välrenommerade fredsforskningsinstitut.
Regeringen drog sig in i de längsta för att tillkännage att Sverige skulle underteckna avtalet mot klustervapen. I stället för att driva processen framåt ägnade sig Carl Bildt åt att raljera över arbetet. När det undertecknades i Oslo av företrädare för 96 länder i december i fjol deltog inte Carl Bildt.
Jag ser med både förvåning och sorg på regeringens och Carl Bildts passivitet och jag är inte ensam om att reagera. När jag träffar företrädare för andra länder får jag ofta frågor om den ändrade svenska hållningen.
Vi socialdemokrater presenterade i riksdagen redan förra året ett tolvpunktsprogram för en svensk nedrustningsoffensiv. Där skriver vi om risken för att NPT-avtalet (Nuclear non-proliferation treaty – icke spridningsavtalet) försvagas ytterligare. De fem erkända kärnvapenstaterna måste nedrusta i stället för att uppgradera sina arsenaler för att NPT-avtalet ska respekteras. Vi oroas av riskerna med ytterligare spridning av kärnvapen. Några stora utmaningar är självklart Nordkoreas kärnvapenambitioner som fått ytterligare aktualitet, den politiska turbulensen i kärnvapenmakten Pakistan och risken för att Irans ambitioner kan starta en kärnvapenkapplöpning i Mellanöstern.
Det finns flera rekommendationer i Blixkommissionens rapport som Sverige konkret kan bidra till, exmpelvis att erbjuda sig vara värd för ett NPT-sekretariat. Sverige kan också ge förnyad kraft till arbetet i Ny agenda-koalitionen, vars sammansättning och arbete måste ses över. Sverige bör också öka samarbetet med andra länder som Norge, Tyskland, Japan och Australien.
Sverige måste använda sitt EU-ordförandeskap för att öka trycket i nedrustningsarbetet. EU antog 2003 på Anna Lindhs initiativ en strategi mot massförstörelsevapen. Under Sveriges ordförandeskap måste regeringen arbeta för att EU-länderna uppfyller de åtaganden den innebär. EU måste kunna svara upp mot de möjligheter som öppnat sig på den internationella arenan, och Sverige har en roll att spela för att skärpa EU:s profil. Som ordförandeland kan Sverige arbeta för att ena medlemsländerna, där Frankrike i dessa sammanhang utgör en bromskloss, kring en bra linje inför översynskonferensen inom ramen för ickespridningsavtalet i maj 2010.
Urban Ahlin
socialdemokraternas utrikespolitiske talesman