DN Debatt

”Bilen blir alltmer onödig i takt med urbaniseringen”

Foto: Christine Olsson/TT

Otvetydig trend. Vi fortsätter att söka oss till stora städer för närhetens och täthetens skull. Det gynnar miljön. Bilismen i städer har blivit omodern och kontraproduktiv. Väst kan redan ha passerat ”peak car”. Därför bör vi satsa ännu mer på att förtäta och ta bort bilar från innerstäderna, skriver fyra forskare.

Världen och Sverige i synnerhet upplever en aldrig tidigare skådad urbanisering. I början av 1900-talet bodde 14 procent av världens befolkning i städer, i dag är det cirka 50 procent, och FN beräknar att det kommer att vara 70 procent år 2050. Trots att västvärlden redan nått denna nivå forträtter urbaniseringen även här. Framför allt är det de unga som flyttar till de större städerna, och hemvändarna är få. 86 procent av Sveriges kommuner tappar unga mellan 18 och 25 år, räknat från 2005 till 2012, och trenden är stark även för 70-talisterna. Följaktligen har Stockholms stad nyligen beslutat bygga 140.000 nya bostäder, vilket motsvarar ett nytt Malmö, till 2030. I länet beräknas behovet vara över 300.000 bostäder till 2030. Göteborgs stad planerar för 80.000 nya bostäder till 2035.

Drivkraften bakom urbaniseringen är den ökade närheten mellan människor, vilken i sin tur skapar jobb och välstånd. Bilen har dock förblivit en del av stadslivet, framför allt för barnfamiljerna, som länge sökt sig ut i förorter och därmed ökat avstånden till stadskärnan. Men mycket tyder på att detta håller på att förändras.

Före 1900-talet fanns både arbetsplatser, bostäder och barnfamiljer i stadskärnorna, som då var smutsiga och ohälsosamma. Foton och litteratur vittnar om hur barn ändå lekte på gatorna. Bilens intåg i början av 1900-talet gjorde stadsmiljön farlig, rent av dödlig, framför allt för barnen. Under 1920-talet dog 200.000 människor i trafiken i USA, och bara år 1925 dödades 7 000 barn. Gatorna rensades från barn. Bil och spårtrafik gjorde det samtidigt möjligt att flytta ut från stadskärnorna och urbaniseringen skedde under 1900-talet genom förortsutbyggnad med ökande avstånd och trafik som följd. En trafik- och stadsbyggnadspolitik formades som stöttade denna utveckling. I dag har fabrikerna flyttat från stadskärnorna, men vi sitter kvar med en utglesad stad som reproducerar bilismen.

Nya studier visar att bilåkandet verkar ha slutat växa totalt sett. Det är möjligt att vi börjar se en ”peak car” i västvärlden. Urbanisering, ökade bilkostnader och ekonomiska förändringar har bidragit till att Sveriges totala bilresande knappast ändrats de senaste tio åren. Den största minskningen finns hos unga män i storstäderna. Majoriteten av barnfamiljerna väljer dock fortfarande att bo i bilberoende förorter, vilket i sin tur leder till ökad biltrafik och sämre stadsmiljö, i synnerhet för barn i stadskärnorna. Föräldrar som skjutsar sina barn till skolan på grund av trafikosäkerhet är en liknande problematik. I Sverige skjutsas 24 procent av barnen, i USA:s utglesade städer är det över 60 procent. Såväl svenska som internationella studier visar att barnens rörelsefrihet fortsätter att minska. Under mitten av 1980-talet fick så gott som samtliga sju- till nioåriga barn i Sverige gå utan vuxens sällskap till skolan. I dag är det knappt hälften.

Det finns dock tecken på att barnfamiljerna vill stanna centralt, som exempelvis i Hammarby sjöstad, vilket har flera drivkrafter: livspusslet hos dubbelarbetande föräldrar och fler singelhushåll som vill ha kortare pendlingstider, växande tjänste- och kunskapsekonomi och intresse för urbana livsstilar. I många täta stadskärnor finns också livskvaliteter som drar: parker och lekplatser, kultur, service och handel inom gångavstånd. De ökande bostadspriserna i stadskärnorna och ”bostadsbristen” i städerna är i huvudsak en efterfrågan på närhet och täthet. En ny studie av Stockholmsregionen visar att biltillgänglighet i dag inte ger några mätbara prisskillnader på vare sig lägenheter eller kontor, utan bara marginellt på småhus. Det betyder att bostads- och kontorsmarknaden i Stockholm drivs av kollektivtrafiktillgänglighet och gångavstånd, så kallad ”walkability”, vilket i hög grad hänger ihop med stadens täthet.

Internationell och svensk forskning pekar otvetydigt på att täthet minskar bilåkandet, som därför minskar miljöförstörelse och klimatpåverkan. Exempelvis är andelen som tar bilen 11 procent i supertäta Hong Kong men 77 procent i utspridda Melbourne. I Stockholm är andelen bilresor 13 procent på Södermalm och 44 procent i Hässelby villastad. Nya forskningsresultat visar att gående och fysisk aktivitet kopplat till hälsa är klart högre i tätare miljöer. Täthet ger också underlag för högkvalitativ vård, utbildning, omsorg nära bostaden samt bättre kollektivtrafik. Få känner till de stora skillnaderna i täthet mellan olika bebyggelsetyper. En sexvånings-kvartersstad (200–400 personer/hektar) är cirka fyra gånger tätare än ett miljonprogramsområde (50–100 personer/hektar) och cirka 20 gånger tätare än ett vanligt villaområde (10–20 personer/hektar). FN:s program för stadsutveckling, UN Habitat, rekommenderar minst 150 personer per hektar för att skapa ett rimligt biloberoende. Stockholms stads vision ”promenadstaden” är således en tät stad. I grund och botten är urbaniseringen, den ökade närheten och koncentrationen av människor, ekonomiskt driven. Den skapar innovationer, tillväxt och fler jobb.

Vi anser att de sociala, ekonomiska, och miljömässiga värden som urbaniseringen skapar motverkas av den massbilism som konstruerades förra århundradet. Bilismen har framför allt i större städer helt enkelt blivit omodern och kontraproduktiv därför att den förstör stadsmiljön och ökar avstånden mellan människor. Detta framhålls tydligt även av Världsbanken och UN Habitat. Enstaka kommuner har börjat ändra sin politik, men det räcker inte. En ny nationell och regional stadspolitik måste utvecklas för att:
öka regionförtätningen, reducera större vägar genom städerna, ta bort biltrafik i stadskärnorna och ge mer plats för gående, cyklister och kollektivtrafik.

Detta skulle skapa en konkurrenskraftigare och barnvänligare stad, en stad för alla.