Birgitta Wistrands debattartikel om det hon kallar kvinnorepresentation i Sveriges riksdag (DN Debatt 28/9) visar hur tafatt många borgerligas försök att formulera en egen jämställdhetspolitik är. När en sådan sträcker sig till att fokusera på statistiska skillnader och att se kvinnor i regering och riksdag som representanter för kvinnor och inte som politiska aktörer, är det inte mer än ett eko av vänsterns gamla kollektivistiska retorik. Bättre kan den borgerliga feminismen.

För det första envisas Wistrand att genomgående benämna de kvinnor som sitter i riksdag och regering för kvinnorepresentanter. (Ser Birgitta Wistrand även män i riksdagen som mansrepresentanter?) I debattartikeln nämns politiker respektive kvinnliga politiker, där de senare representerar sitt kön medan männen representerar tankar och en politisk riktning.

Såväl kvinnor som män i våra folkvalda församlingar representerar dock ingen annan än sina väljare, som sannolikt har röstat på en uttalad politisk ambition.

Om kvinnor alltid, på alla positioner, var representanter för den kvinnliga halvan av befolkningen vore de också helt utbytbara. Könet blir viktigare än ideal och politiska principer och varje kvinnlig ledamot kan ersättas av vem som helst – så länge det är en kvinna. En ofrånkomlig slutsats av Wistrands argumentation är att hon vore helt nöjd med en kvinnligt dominerad riksdag med idel socialdemokrater och vänsterpartister.

(Då Wistrand själv har varit riksdagsledamot måste man fråga sig om hon tolkade sitt dåvarande moderata mandat som kvinnorepresentant eller som moderat politiker?)

För det andra antyder Wistrands märkliga inlägg att för kvinnor är politiken som sådan ointressant. Det faktum att den nya riksdagen inte består av hälften kvinnor och hälften män verkar viktigare än att den har fått mandat att fortsätta en marknadsliberal politik där kvinnor får större makt över såväl yrkesliv som den surt förvärvade inkomsten.

Därmed påminner Wistrands resonemang om Claes Borgströms som i otaliga utfall har förminskat kvinnors behov av större utrymme att påverka såväl privatekonomi som yrkesliv för att i stället fokusera på kvinnoandel i näringsliv och folkvalda församlingar.

Även Wistrands påstående att finanskrisen ”verkligen var ’man made’ ” är ett direkt Borgströmskt påstående som betyder att med fler kvinnor i finanssektorn hade krisen aldrig inträffat. Ett påstående som för det första varken kan bevisas eller motbevisas och som för det andra tillskriver kvinnor som kollektiv stereotypa egenskaper och begåvningar. Kvinnor förminskas till utbytbara delar av ett kollektiv medan män beskrivs som individer.

En borgerlig jämställdhetspolitik kan inte utgå från vänsterns problemformulering där statistik är allt, individen negligeras till förmån för kollektivet och kvinnan blir stereotyp i stället för individ.

Jämställdhet kan inte skänkas från ovan av matematiskt besatta politiker utan byggs underifrån av alla dem som bemöter varandra som individer och inte som delar av ett kollektiv. En borgerlig jämställdhetspolitik måste utgå från en liberal analys där medborgarna har större makt över sin dag än staten har.

Vänsterns feminism förflyttade bara kvinnorna från spisen till de kommunala välfärdsgrytorena där de riskerar att bli stående om inte borgerligheten lyckas utveckla den egna, marknadsliberala jämställdhetspolitiken.

Maria Ludvigsson
Liberal feminist och debattör