”Biståndsministern försöker tysta kritikerna”

Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt på en punkt (DN Debatt 18 april), biståndsdebatten måste höjas över partipolitiken. Men ministern måste också kunna ta till sig saklig kritik utan att avfärda det som partipolitik eller som en ovilja att bejaka problem i biståndet.

Vår ambition är att föra en konstruktiv debatt om bistånd och utveckling. Men arbetet försvåras genom att de statliga informationspengarna minskas med 60 procent på ett år.

Gunilla Carlsson skriver om sin strävan att säkerställa biståndets resultat och sin oro för att Millenniemålen om att halvera fattigdomen inte tycks gå att uppfylla i tid – ”trots decennier av biståndsansträngningar”.  Men är regeringen trovärdig härvidlag?

Vi kritiserade förra regeringen för att använda bistånd till att subventionera andra budgetposter i Sverige. Under den här regeringen har de så kallade avräkningarna från biståndsbudgeten närmast exploderat.  Inte mindre än sammanlagt 13 miljarder har tagits från biståndet till att täcka upp andra budgetposter sedan 2006. Jämför man år 2005 med 2010 har avräkningarna i förhållande till biståndsramen ökat med över 100 procent för flyktingkostnader i Sverige, och även för UD:s administration är ökningen närmast 100 procent.

I fråga om bistånd till så kallade exportkreditskulder har ren kreativ bokföring använts för att blåsa upp siffrorna. Pengar som aldrig betalats ut.  Även om industriländernas (OECD:s) regelverk tillåter detta finns ingen redovisning på hur dessa medel bidrar till att leva upp till biståndets mål ”att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor".

Det finns ingen möjlighet att granska "vad som görs, när och hur och varför, för hur mycket pengar och med vem". Dessa pengar och insatser utvärderas inte gentemot biståndets mål.

Ministern efterfrågar resultat efter alla miljarder till fattiga länder. Men forskning visar att fattiga länder inte bara är mottagare av bistånd. Verkligheten är faktiskt den omvända. Utflödet från fattiga länder är tio gånger så stort som inflödet av bistånd. Korruption utgör 5 procent av utflödet. Den största posten - 64 procent – kommer av företag som genom manipulerade priser undviker att betala skatt i de fattiga länderna. Pengar som ofta förs ut till skatteparadis i Europa.  Detta nämner inte ens ministern.

Vi delar biståndsministerns engagemang mot korruption som ett stort utvecklingshinder. För oss handlar inte korruption bara om makthavarna och situationen i fattiga länder. Bistånd är ett bra medel mot korruption. Våra partners i till exempel Zambia, Moçambique och Honduras arbetar med att kräva öppenhet och resultat från makthavare och på så sätt motverka korruption.

Det storleksmässigt största svenska exemplet på korruption/mutor under senaste decennierna som jag känner till kommer från SAAB/BAEs vapenaffärer med Sydafrika. Åklagare i Storbritannien och Sverige har talat om mutor på över en miljard kronor. Dessa vapenaffärer har fått stor uppbackning av svenska staten med mångmiljardlån och exportkreditgarantier i rekordklass. Ansvaret för detta faller givetvis på förra regeringen och nuvarande oppositionen.

Gunilla Carlsson motiverar neddragningen av anslag till frivilligorganisationerna med att man prioriterar de fattiga. Det är ohållbart.  Regeringens instruktioner till Sida är att vi huvudsakligen skall göra reklam för biståndets resultat. Vi skall inte föra en utvecklingskritisk debatt i Sverige. Det är i praktiken ett sätt att försöka tysta kritiska röster.

Bo Forsberg
Generalsekreterare Diakonia