Jan Björklund ser Astra Zenecas besked om att lägga ned forskningen i Södertälje som ”en nyttig väckarklocka” som ”påminner om hur snabbt scenen kan förändras.” På DN Debatt 9/2 framhåller Björklund vidare att ”allt fler regeringar strävar efter att ha kunskapsintensiva företag i just sitt land” och pekar på att tillväxtländer i Asien, som Kina och Indien, går från att vara ”billiga tillverkningsländer till att konkurrera med kunskap”.

Men leder Björklunds recept verkligen till att vi skapar och behåller kunskapsintensiva företag i Sverige? Eller tvärtom, till att Sverige blir en forskningsbananrepublik?

I Jan Björklunds värld tycks det räcka med satsningar på forskning för att kunskapsintensiva företag ska komma flygande som stekta sparvar i luften – och därtill landa och etablera industriell verksamhet i landet. ”Vi måste lämna jantelagen och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare och även satsa på talangfulla yngre forskare” säger Björklund och slår fast att utbildning och forskning är högsta prioritet för att vi ”ska vara attraktiva för kunskapsintensiva företag.”

Det Sverige behöver för att bli ”ett framgångsrikt land i övergången till en starkt kunskapsbaserad ekonomi” tycks vara naturvetenskaplig och medicinsk forskning i allmänhet och life science-forskning i synnerhet. Huvudansvaret för att Sverige får ”kunskapsintensiva företag” läggs alltså på universiteten och forskarna.

Frågan om vilken roll politiken och vilken roll ägandet av företagen har i denna process undviker Björklund helt. Likt strutsen gömmer han huvudet i sanden inför den verkliga utmaningen, nämligen var skall kunskap industrialiseras?

Var skall de kunskapsintensiva företagens huvudkontor placeras? Var skall produktionen ligga? Var skall produktutvecklingen ske? Var skall marknadsorganisationen ligga? Var skall faktureringen från försäljningen hamna? Var skall underleverantörer av hårdvara och mjukvara finnas? Hur skall den långa och osäkra vägen mot industriell framgång finansieras? Av vem? Och sist men inte minst, hur skapas ett ägande som har verksamhetsfokus och som återinvesterar överskott i verksamhetsutveckling?

Jan Björklund, svensk forskning är redan attraktiv för kunskapsintensiva företag. Svenska forskare får redan sina landvinningar industrialiserade – i USA, Schweiz, Tyskland, Kina och Indien. Med Jan Björklunds ensidiga recept har Sverige goda förutsättningar att fortsätta utvecklas till exportör av forskningsresultat. Med universiteten som underleverantörer till globala life-science företag.

För att forskningsbaserad kunskap skall kunna omsättas i kunskapsintensiva företag så måste det finnas en aktiv, mottagande industriell motpart. Det vill säga företag som har intresse, kompetens och ekonomiska muskler nog att engagera sig i att omvandla kunskap till nya produkter, processer och tjänster. Detta oavsett om kunskapen förmedlas indirekt, genom utbildade människor, eller mer direkt, genom konkreta forskningsresultat.

Men så länge som ägandet – det statliga såväl som privata – är ointresserat av att arbeta långsiktigt för att industrialisera kunskap så kan inga toppforskare i världen hjälpa Sverige att bli något annat än en kunskapsbananekonomi.

Alexandra Waluszewski, professor i företagsekonomi, forskningsledare vid Centrum för teknik- och vetenskapsstudier, Uppsala universitet