Under de närmaste dagarna kommer frontlinjerna att börja dras upp i en strid om public service som sannolikt blir en av de större samhällsfrågorna under de närmaste två åren. För ett par veckor sedan inledde bonnierägda TV4 en förpostfäktning. TV4 vill att den politiska kontrollen av public service ska bita hårdare. Den kontroversiella förhandsprövningen för public servicebolagens verksamhet, som regeringen fattat beslut om, är inte tillräckligt långtgående.

På tisdag ordnas public servicedagen i Stockholm. Senare under veckan presenterar Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion sina underlag för den stora public serviceutredning som tillsätts under våren.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gav sin spelöppning i ett linjetal på ett seminarium i Stockholm nyligen. Hon tog å ena sidan mycket klart ställning för public service: ”Jag försvarar mer än gärna SR, SVT och UR. De är viktiga bolag med centrala uppgifter, de har ett uppdrag för och av hela svenska folket – de står kort och gott i allmänhetens tjänst.” Samtidigt gav hon å andra sidan betydligt mer än ett lillfinger åt de kommersiella bolagen. Hon öppnade mycket tydligt för att skära ned public servicebolagens budgetar: ”En fråga som många ställer sig är alltså om sju miljarder kronor är rimligt, inte minst med tanke på att publiken i dag har många andra avgifter för sitt tv-tittande, i form av olika abonnemang, och att utbudet har ökat väldigt mycket.” Dessutom lade hon till att public servicebolagen ska ”göra bra program som inte andra kan göra eller gör”.

Tolkningen är inte alltför djärv att det som nu sätts på dagordningen är att uppdraget för public service bör smalnas av. Det som är möjligt för andra aktörer att tjäna pengar på ska bort från public service tablåer. Den breda sporten kan andra göra. Detsamma gäller bred musik och bred underhållning.

De kommersiella medieaktörernas offensiv är inte svår att förstå. Tveklöst begränsas kommersiella mediebolags vinstmöjligheter av att det finns ett brett och attraktivt utbud av program i public service. Så har det varit sedan BBC startade sina sändningar 1922 och Sveriges Radio startade sina 1925. En av huvudtankarna med public service har från allra första början varit att säkra att det finns ett oberoende brett programutbud med kvalitet.

Det nya som har inträffat är inte att det faktiskt finns en intressekonflikt mellan public service och kommersiella intressen. Det nya är att de kommersiella intressena har blivit starkare och mer tilltagsna.

I sitt tal hänvisade kulturministern till att tv-tittarna har många andra utgifter för sitt tv-tittande än radio- och tv-avgiften. Och det är sant. Många av oss betalar flera hundra kronor varje månad till Com Hem. Com Hem var en gång en del av Telia. I dag ägs det av två amerikanska kapitalmarknadsbolag, The Carlyle Group och Providence Equity Partners.

Förra året hade Com Hem en omsättning på 4,3 miljarder kronor och ett rörelseöverskott på 1,85 miljarder. Det är en rörelsemarginal på 43 procent. Onekligen har vi som mediekonsumenter en del att betala till.

TV4, som med kulturministerns lika exakta som medkännande formulering, ”måste klara sig på kommersiella intäkter” gjorde 2010 en vinst på 800 miljoner kronor vilket motsvarar två tredjedelar av hela Sveriges Radios programbudget. Och Sveriges Radio har ändå en verksamhet som med lokala och rikstäckande kanaler motsvarar 25 lokala dagstidningar och tre rikstidningar!

MTG, vars tv-kanaler numera i praktiken är ”nyhetsfria”, det vill säga har ett innehåll som renodlat är till för att driva reklamintäkter, hade 2010 en omsättning på sina reklamfinansierade tv-kanaler i Norden på 4,4 miljarder. Rörelseresultatet uppgick till 1,1 miljard.

Ändå spelar Com Hem, TV4 och MTG bara i den nya medieekonomins gärdsgårdsserie. De stora aktörerna finns över huvudtaget inte på den traditionella mediemarknaden. Google, som inte producerar något som helst innehåll, hade globalt intäkter motsvarande 150 miljarder kronor. Vi vet inte hur stora intäkterna är från den svenska marknaden. Men det antas allmänt att Google är den näst största annonsförsäljaren i Sverige efter TV4.

De reklampengar som i dag går till TV4, MTG och Google gick en gång till tidningsföretag och publicistiska tv-nätverk och betalade där, för att använda ett amerikanskt uttryck, ”The Baghdad bureau”, det vill säga de etablerade medieföretagens publicistiskt ambitiösa utrikesbevakning. Den lyckosamma föreningen mellan reklamintäkter och publicistik håller på att upplösas. Hela det demokratiska samhällets infrastruktur förändras. Detta blir inte bara tydligt i motsättningen mellan public service och kommersiella medieföretag. Det är också tydligt inom de kommersiella medieföretagen. TV4 tjänar 800 miljoner kronor på en omsättning av 5,5 miljarder, en avkastning på 15 procent. Dagstidningsdivisionen inom samma koncern tjänade 2010 bara 39 miljoner på en omsättning av 3,4 miljarder, det vill säga en avkastning på en procent. Var och en inser att det inte är en lönsamhet som uthålligt säkrar dagstidningen med bibehållna publicistiska ambitioner.

Lönsamheten försvagas i de publicistiska medierna. Samtidigt blir de kommersiella medierna alltmer renodlat kommersiella. Fortfarande har TV4 två publicister i ledningen: Jan Scherman som vd och Göran Ellung som programdirektör. TV4 behåller publicistiska ambitioner även om en uttunning av nyheterna har aviserats. Det krävs ingen högt utvecklad fantasi för att gissa vilken profil som Jan Schermans efterträdare som vd i TV4 kommer att ha.

Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

Mats Svegfors
vd Sveriges Radio
Cilla Benkö
vice vd Sveriges Radio