Den 6 maj är det val i Storbritannien, och för första gången på fyrtio år kan en tredje kraft i form av liberaldemokraterna spela roll. En lång period med två tydliga politiska alternativ och starka regeringar kommer till sitt slut.

I Sverige har vi också val, den 19 september, men här är utvecklingen den motsatta. Trots att arbetarrörelsen och högern närmat sig varandra är blockpolitiken gjuten i cement.

Alla verkar nöjda med denna modell – massmedierna som får sin match mellan Reinfeldt och Sahlin, partierna som kan lägga ut en räls till Rosenbad utan störande stickspår, väljarna som vet vad som gäller. Men detta är dårarnas paradis, för blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu.

Jag ser fyra starka skäl att bryta upp enigheten om oenighet längs blockgränsen, om inte före riksdagsvalet så under nästa mandatperiod.

 1). De sociala klyftorna växer så det knakar, mellan dem som har jobb och de 1,5 miljoner som är utanför, mellan hög- och lågutbildade över huvud taget. Detta är en följd av globalisering och ny teknik som flyttar ut de okvalificerade industrijobben, oönskade bieffekter av en i grunden positiv process.

De flesta vill motverka den sociala centrifugalkraften, även om lösningarna kan skilja sig åt. Problemet är att vi har fått en ny social representation i riksdagen, där alliansen företräder människor som jobbar medan vänsteralternativet vänder sig till människor som inte jobbar, eller riskerar att inte göra det.

Den redan växande klyftan har flyttat rakt in i politiken, där den vidgas ytterligare. Vi förväntas välja mellan ett samhälle där de lyckade bestraffar dem som har problem, och ett samhälle där staten i rättvisans namn lägger en död hand över alla ansträngningar.

I historiskt perspektiv är detta ironiskt, för om man går ett sekel tillbaka var rollerna ombytta. Arbetarrörelsen representerade, som namnet antyder, de arbetande. Högern representerade dem som levde på andras slit.

Alliansens arbetslinje med mycket piska och lite morot är ingen succé, och det beror inte bara på finanskrisen. För att komma upp i 1990 års sysselsättningsgrad – 84 procent – skulle Sverige behöva nästan 700 000 nya jobb. Borgerlighetens skattesänkningar för 100 miljarder kronor ger i bästa fall en tiondel.

Här behövs radikalare grepp utan ideologiska skygglappar, särskilt när det gäller ungdomsarbetslösheten. I stället för att ställa arbetande mot arbetslösa, pensionärer mot unga eller stad mot landsbygd borde nästa regering se förutsättningslöst på både marknadslösningar och offentliga satsningar, för att skapa en ny social rörlighet.

 2). Den upptrissade retoriken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna speglar inte partiprogrammen, vilket får ledsamma konsekvenser. Ideologiskt har ju Sverige inte två politiska block, utan tre: ett socialistiskt, ett socialliberalt och ett konservativt.

Det förstnämnda utgörs huvudsakligen av Vänsterpartiet, det sistnämnda av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Detta är partier som betonar kollektivet snarare än individen – social klass, nationell gemenskap respektive familj.

Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centern – det stora blocket i politikens mitt – står för en annan människosyn. Här utgår man från individen, men erkänner samtidigt vårt beroende av offentlig välfärd. Även Miljöpartiet kan räknas till denna kategori, som grönt samvete.

Skillnaderna mellan dessa centrumpartier har i sak aldrig varit mindre. Men när alliansen sänker skatter för 100 miljarder får de rödgröna en återställare på 2–3 miljarder att låta som en annan värld. När Socialdemokraterna i regeringsställning resonerar om en bortre parentes i sjukförsäkringen är det ansvarsfullt, men när alliansen inför den blir det en ”stupstock”. Varpå alliansen svarar med skamgrepp om ”Tobleronepolitik”.

Retoriken är en förolämpning mot medborgarna, och ger ytterkantspartierna ännu mer inflytande. Väljarna finns i mitten och vill ha rationella lösningar, som ökar det personliga svängrummet utan att tumma på välfärdens solidariska kärna.

Vänsterpartiet och Kristdemokraterna är de riksdagspartier som får i särklass flest negativa omdömen. Nu får de ett oproportionerligt inflytande i regeringsalternativen som står till buds.

Socialdemokraternas och Moderaternas demonisering av varandra kommer att leda till cynism, röstskolk, politikerförakt och framgångar för bisarra småpartier. För förstagångsväljare med vaga begrepp om partiernas rötter blir dagens debatt rena operetten.

 3). Sverigedemokraterna kan bli tungan på vågen i riksdagen. Bara genom block­överskridande samarbete går de att isolera.

Vi kan inte lita på att Sverigedemokraterna förgör sig själva på samma sätt som Ny demokrati. Med ett starkt brohuvud i politiska församlingar kan tvärtom en rasistisk, nationalistisk och tillbakablickande rörelse växa sig bred även i Sverige.

Båda blocken måste titta i spegeln och ställa sig några obehagliga frågor.

Vill Fredrik Reinfeldt verkligen öppna för en utveckling som i Danmark, där borgerligheten ger de främlingsfientliga krafterna lillfingret och snart har dess käftar kring axeln? Regeringsmakten är inte värd några kompromisser när det gäller alla människors lika värde.

Vill Mona Sahlin fortsätta att kombinera massarbetslöshet, inte minst bland invandrare, med stenhård retorik mot Sverigedemokraterna och en migrationspolitik som alltmer går dem till mötes? En friare invandring innebär hårdare krav på att människor försörjer sig själva – alternativet är murar kring en etniskt definierad välfärdsgemenskap.

 4). Polariseringen mellan de två blocken gör att våra största samhällsfrågor sopas under mattan. När alla politiska ansträngningar inriktas på medianväljaren, som snart är pensionär, bryr sig knappt någon om grupper utan samlad röst.

Problemen med segregation, utanförskap och ungdomsarbetslöshet är i dag statsfinansiellt hanterbara, men tickande bomber rent mänskligt. För att mäkta med långsiktiga grepp behövs en bredare majoritet i riksdagen.

Det bästa som hänt i svensk politik de senaste tjugo åren är fortfarande den stora skattereformen, pensionsreformen och åtstramningen av de offentliga finanserna i början av 1990-talet. Detta är vad som skiljer Sverige från Grekland.

Det bestående har skett i samverkan mellan blocken. Behovet är nu akut av liknande lösningar när det gäller socialförsäkringar, skatter, försvar, klimat, företagande, energi och sjukvård.

Var går gränserna för den offentliga vårdens åtagande? Hur skapar vi anständiga sociala skyddsnät som inte får revor vid varje maktskifte? Hur gör vi det attraktivare att anställa?

Detta är tuffa politiska frågor vars svar inte alltid är populära. Med stabila och radikala åtgärder över den gamla blockgränsen skulle Sverige gå en fantastisk framtid till mötes. Alternativet är att linka vidare med samma tröttsamma käbbel som förut.

Niklas Ekdal
författare och debattör, före detta politisk redaktör på Dagens Nyheter och Expressen