Det finns ett uttryck i Chile som lyder ”Hacerse el Sueco” (”spela svensk”). Innebörden är att låtsas som att man inte förstår, att hålla sig undan när det bränner till. Så anser man i Chile att Boliden och den svenska staten agerar i förhållande till den giftskandal som drabbat hundratals barn i Chile och som jag varit med om att orsaka.
För 25 år sedan rekommenderade jag som miljöchef på gruvföretaget Boliden min företagsledning att exportera 20 000 ton våtverksslam till staden Arica i norra Chile. Meningen var att ett chilenskt företag skulle utvinna mineraler ur materialet. Det skedde aldrig och i stället ledde en rad omständigheter till att många tusen människor exponerades för de giftiga restprodukterna. Många hundra drabbades av allvarliga skador till följd av bly-, kvicksilver- och arsenikpåverkan. Värst drabbade är de barn som använde avfallshögen som lekplats. Utan att ha någon som helst kännedom om farorna åkte de kana i och formade dockor av den svarta leran med bland annat missbildningar, missfall, nerv-, hjärn- och skelettskador som följd.
Jag fick kännedom om dessa konsekvenser för ungefär tio år sedan, i samband med att de boende själva blivit medvetna om riskerna med avfallet. Sedan dess har jag funderat mycket på mitt ansvar för det som hänt. Jag är medveten om att utan min rekommendation 1984 till Bolidens ledning så hade skadan aldrig skett. Men jag kan inte säga att jag begick något tydligt fel eller inte tog frågan på det allvar den krävde.
Boliden tog sig an de skärpta miljökrav som svenska myndigheter ställde i början av 1980-talet på ett mycket seriöst sätt. Jag kände att jag hade företagsledningens stöd för att finna den bästa lösningen för det restmaterial som sedan ett halvt sekel hade lagrats på Rönnskärsverkens område och som innebar risker för omgivande människor och miljö. De alternativ vi då diskuterade var att deponera, alltså att gräva ner materialet på ett miljösäkert sätt, eller att finna en partner med intresse att utvinna någon eller några av de mineraler som fortfarande fanns kvar.
När det chilenska företaget Promel visade intresse för materialet, uppfattade vi det som ett seriöst förslag. Chile betraktades vid den tiden som en stormakt inom såväl gruvnäring som arsenikproduktion och de svensk-chilenska affärsförbindelserna var omfattande. Jag reste till Chile för att försäkra mig om att Promel hade kapacitet och kompetens att genomföra en upparbetning. Vi tyckte att vi fick tillfredsställande besked.
Jag rekommenderade alltså Bolidens ledning, med dåvarande vd:n i spetsen, att välja detta alternativ trots att det var nästan dubbelt så dyrt som deponi. Företaget fick också stöd av Naturvårdsverket, som förordade alternativet av miljöskäl. Övertygelsen att återvinning är bättre än deponi var stark redan då.
Tanken att Promel skulle ta emot pengarna och lämna materialet i öppen dager föresvävade mig inte. Inte heller att chilenska myndigheter skulle låta uppföra ett bostadsområde i absolut närhet till det material vi exporterat. Det är alltså flera samverkande beslut, missgrepp och missförstånd som till slut lett till en omfattande katastrof.
De drabbade i Arica är i dag i stort behov av hjälpinsatser. I september i år tog den chilenska regeringen ett beslut om att evakuera drygt 7 000 invånare. Beslutet är naturligtvis riktigt men kommer alldeles för sent. Tio år har gått till spillo sedan det stod klart vad som hänt. Under den tid som chilenska myndigheter, Promel och Boliden valt att lägga ansvaret på varandra har fler människor exponerats för gifterna och skadorna förvärrats.
Min medverkan i filmen ”Blybarnen” (SVT i kväll kl 20.00) är ett försök att själv ta ansvar för mina beslut och möjliga misstag. Jag träffade under inspelningarna flera familjer vars barn drabbats hårt. Jag kommer aldrig att glömma Patricio som inte kan spela fotboll mer eller Yocelyn som fått veta att hon kan bli förlamad för livet. Dessa möten var svåra, men nödvändiga för mig som människa.
Jag kan i dag inte befria mig från en känsla av besvikelse över Bolidens passiva hållning. Under flera år har jag väntat på att min tidigare arbetsgivare ska kontakta mig för att skaffa sig en klar bild av vad som hänt och vad som är möjligt att göra. Jag har också själv utan framgång försökt få kontakt med Bolidens nuvarande ledning i frågan. Jag upplever faktiskt att de ”spelar svenskt” och försöker undvika en seriös diskussion.
De beslut som jag och Boliden fattade 1984 upplevde vi som riktiga då. Vi skaffade alla de tillstånd som krävdes och affären genomfördes i enlighet med den tidens regelverk. Myndigheterna både i Sverige och Chile gav affären sitt godkännande innan den blev av. Ändå blev det fel och vi som tog dessa beslut har ett ansvar.
Därför menar jag att Boliden bör engagera sig för att hjälpa de drabbade. Uppenbarligen har de chilenska myndigheterna svårigheter att handskas med den uppkomna situationen. Det saknas både ekonomiska resurser och kunskap. Dessa resurser kan och bör Boliden erbjuda. Det samma gäller också den svenska staten som genom Naturvårdsverket godkände och ställde sig bakom exporten till Chile.
Formen för ett konkret ekonomiskt engagemang kan naturligtvis diskuteras. Ett förslag är att medlen tillförs en fond som förvaltas av en större svensk organisation med förankring i Chile. En första insats skulle vara att klargöra omfattningen av skadorna och kartlägga vårdbehovet hos de drabbade. Frågan om en påskyndad evakuering är också av stor vikt. Fondens storlek bör förslagsvis vara av samma omfattning som den upparbetningsersättning vi en gång betalade till Promel; tio miljoner kronor. Det är fortfarande avsevärt mindre än vad chilenska myndigheter hittills förbundit sig att betala.
Det är viktigt att trycka på statens ansvar eftersom Naturvårdsverkets dåvarande enhetschef, Hans Roland Lindgren, bortser från detta när han framträder i dokumentärfilmen. Jag anser att Naturvårdsverket och svenska staten bör göra ett åtagande som motsvarar Bolidens för att bistå de drabbade i Chile.
Konsekvenserna av tungmetallexponering visar sig på sikt. Nervpåverkan och lättare hjärnskador skapar långvarigt lidande. Cancer och skador på fortplantningsorgan kan dyka upp efter tjugo, trettio år. En insats i den storleksordning jag föreslår skulle innebära en skillnad för många människor, främst barn, som helt utan egen förskyllan drabbats av förgiftning och lidande. Ett juridiskt tvingande ansvar för Boliden och den svenska staten existerar inte så vitt jag vet. Ändå bör ansvaret tas.
Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta.
Rolf Svedberg
Tidigare miljöchef vid Boliden Rönnskärsverken,
numera miljöråd i Miljööverdomstolen