Sedan 1993 har den lettiska dagstidningen Diena haft en stark relation med sin ägare Bonnierkoncernen. Bonnier bidrog starkt till att utveckla företagets kultur och affärsmässiga organisation. I den ekonomiska krisen fick Diena hårda törnar men visade stor förmåga att minska kostnaderna. Då sålde Bonnier Diena till ett företag i Luxemburg med oklar finansiering.
Diena har skaffat sig mäktiga fiender i Lettland och grannlandet Ryssland. Vi är besvikna på det sätt Bonnier övergav oss. Självständig kvalitetsjournalistik är viktigare än någonsin i Lettland, skriver Pauls Raudseps, en av tidningens grundare.
Alla i Sverige vet hur hårt Lettland har drabbats av den globala ekonomiska krisen, och svenskarna har i månader debatterat den roll deras banker har spelat i att blåsa upp fastighetsbubblan i mitt land.
Den ekonomiska krisens effekter på mediernas självständighet och därmed på demokratin i Lettland är mindre kända, men de kan ställa till ännu större skada på lång sikt. Tyvärr har Bonnierkoncernen också bidragit.
I närmare tjugo år hade Diena, den Rigabaserade tidning som jag tidigare arbetade på, en stark och produktiv relation med Bonnierkoncernen. Det var inte välgörenhet. Från 1993, då vårt samarbete med Bonnier började, till 2007 hade Dienagruppen alltid gått med vinst.
Dienas ledning var fast övertygad om att en tidning kunde vara självständig och delta i arbetet på att säkra demokratin endast om den var lönsam. Det var enda sättet att undvika att bli beroende av stöd från sponsorer som skulle vilja använda tidningen för att gynna sina egna politiska eller ekonomiska intressen. Bonnier lade sig aldrig i tidningens redaktionella innehåll men bidrog starkt till att utveckla företagets kultur och affärsmässiga organisation.
Tack vare denna kombination av principer och pragmatism blomstrade Diena i många år och var respekterad både i Lettland och långt utanför dess gränser. New York Times välkände kolumnist William Safire kallade den för ”den mest självständiga större nya dagstidningen bland det postsovjetiska Europas länder”. Edward Lucas i The Economist ansåg att det var den bästa tidningen i de baltiska staterna.
Så kom den ekonomiska krisen. Diena fick hårda törnar av den snabba nedgången i Lettlands ekonomi, som ledde till att annonsintäkterna störtdök med 50 procent. År 2008 gick tidningen med förlust, och vi fick vara beredda på mer av den varan under 2009.
Man fick förstås minska kostnaderna, och ledningen uppfyllde alla krav på kostnadssänkande åtgärder som styrelsen hade ställt upp. Delar av personalen friställdes och de återstående journalisternas och redaktörernas löner skars ner i två omgångar. Det var inte roligt, men vi accepterade åtgärderna som nödvändiga för att tidningen och dess strävan att bedriva en självständig kvalitetsjournalistik skulle överleva. En svensk styrelseledamot betecknade Diena som förebildlig i sin beredvillighet och förmåga att minska kostnaderna inför en kris.
Så kom det som en blixt från klar himmel den 3 juli: Bonniergruppen hade sålt Diena till företaget Nedela S.A. i Luxemburg. Det hade grundats av några personer från Panama och för kort tid sedan köpts av den unge lettiske finansexperten Aleksandrs Tralmaks.
Det framgick genast att Tralmaks inte hade egna pengar att köpa Diena för. Han påstod att han hade fått låna kapitalet av en estnisk affärsman, Kalle Norberg, som bodde i Luxemburg och som i sin tur uppgav sig ha lånat pengarna av andra, icke namngivna källor.
Vem finansierade köpet av Diena? Vem var nu den verkliga ägaren till Lettlands ledande tidning? De frågorna blev det största samtalsämnet i Lettland och ryktena ven i luften. Diena har skaffat sig många fiender bland de rika och mäktiga personer som har makten över en betydande andel av Lettlands politik och ekonomi. Det var en öppen hemlighet att dessa ”oligarker” var intresserade av att köpa Diena så att de kunde strypa den. Låg de bakom den här affären? Eller var ett allt mäktigare Ryssland intresserat av att tysta en av Lettlands starkaste västvänliga röster?
Med tanke på de grasserande spekulationerna, som i hög grad skadade Dienas anseende och väckte allt större undran bland dess journalister, skulle det ha varit logiskt om de nya ägarna genast hade skingrat alla misstankar. Men nej. Tvärtom var Tralmaks och Norberg oförklarligt undvikande och lovade gång på gång de följande veckorna att berätta vilka de verkliga köparna var, men de svek hela tiden sina löften.
Till slut avslöjade Tralmaks den 9 oktober att Dienas ägare var en förmögen brittisk familj som hette Rowland. De hade ingen erfarenhet av mediebranschen men ägde en liten nischbank i Luxemburg där Norberg sköter en del av sina affärer.
Återigen, liksom under de tre föregående månaderna, fick vi vänta på bevis för att Tralmaks uppgifter var riktiga. Den värld där de privata bankerna och skatteparadisens investeringsfonder rör sig är dunkel och kan utnyttjas för att gömma dem som verkligen äger företag, men även i det sammanhanget var Tralmaks uttalande skandalöst i sin brist på konkreta fakta. Dienas journalister fick inte se några dokument och inte heller fick vi tala med någon företrädare för familjen Rowland. Och vi var inte de enda – en vecka senare skrev den högt respekterade tidskriften The Economist om försäljningen av Diena och framhöll att familjen Rowland ”avböjer att uppge om den är den slutgiltiga ägaren” till Diena. Trots all väntan och dramatik hade vi alltså inte kommit närmare sanningen om vem eller vilka som äger Diena.
Det blev halmstrået som knäckte kamelens rygg. Tralmaks hade vilselett oss tidigare. Hur kunde vi veta att han inte gjorde det nu också? Den 9 oktober och dagarna därpå kom en våg av avskedsansökningar: från Dienagruppens chefredaktör, Dienas chefredaktör, samtliga ledarskribenter, tidningens främsta grävande journalister och andra redaktörer och journalister – nästan 20 personer av en redaktionspersonal på 70.
Det var inte fråga om några personliga missnöjesyttringar, som chefen för Bonnierkoncernen Jonas Bonnier antydde i en intervju i svensk radio nyligen. Utmarschen var resultatet av en konflikt om tidningens själ och dess engagemang i öppenhet och transparens.
Vad framtiden bär i sitt sköte för Diena vet vi inte, men det är sannerligen inget gott tecken att vi fortfarande inte, efter två månader, har fått Tralmaks påståenden bekräftade. Färska uppgifter antyder att Norberg har problem med sina estniska kreditgivare.
Vi som bröt upp och gick vår väg från tidningen arbetar på att grunda en ny publikation som i framtiden upprätthåller en självständig kvalitetsjournalistik i Lettland. Detta blir särskilt viktigt det kommande året medan det ekonomiska läget fortsätter att skapa sociala spänningar och Lettland förbereder parlamentsval i oktober 2010. Vi är intensivt medvetna om vårt ansvar i dessa oroliga tider då den ekonomiska krisen och de politiska påtryckningarna inför valet hotar att ännu djupare skada mediemiljön i Lettland.
På grund av allt detta kan vi inte rå för att vi är besvikna på Bonnierkoncernens sätt att överge Lettland. Under närmare 20 år byggde vi upp en tidning som både Lettland och Bonnier kunde vara stolta över. Så kom krisen och vi kastades på sophögen.
Pauls Raudseps
var med och grundade Diena 1990. Innan han avgick i oktober var han politisk redaktör på tidningen.
Översättning: Margareta Eklöf