Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Borgerliga ideer viktiga när S var som mäktigast”

Debattör och f d chefredaktör: Sorgligt att dagens social­demokrater inte förstår vad som gjorde partiet framgångsrikt. Bland S-medlemmarna finns en längtan tillbaka till Olof Palme och vad man uppfattar som äkta socialdemokrati. Men detta är ohistoriskt. Efter Palmes år som statsminister låg den framgångsrika svenska modellen i ruiner. De som i dag står den långa traditionen närmast ges skulden för valnederlaget och ses inte som genuina socialdemokrater, skriver Svante Nycander.

Socialdemokraternas vägval sker i Olof Palmes starka närvaro genom två omskrivna biografier och 25-årsminnet av hans död. Palme personifierar rörelsens glansfulla förflutna, tiden före Ingvar Carlssons och Mona Sahlins strejkförbud och Göran Perssons steg åt höger i in- och utrikespolitiken. Bland partimedlemmarna finns en längtan tillbaka till vad man uppfattar som genuin socialdemokratisk politik.

Men detta är ohistoriskt. Under Palme avvek partiet starkt från den socialdemokratiska traditionen. Det räcker att påminna om några betydelsefulla namn i Sveriges politiska historia:

• Hjalmar Branting och Karl Staaff.
• Per Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp.
• Tage Erlander och Gunnar Hedlund.
• Olof Palme och ???

Att ha en uthållig, positiv relation till åtminstone ett borgerligt parti var redan tidigt en socialdemokratisk strävan. Det var ett sätt att få majoritet i riksdagen för egna förslag, överbrygga svackor i väljarstödet, minska beroendet av kommunisterna och balansera den egna partivänstern. Borgerliga idéer var inte bara något man måste kompromissa med utan också något att ibland ta till sig.

Saltsjöbadstraditionen på arbetsmarknaden visade att klyftan mellan arbete och kapital kunde överbryggas lika väl som den mellan socialister och borgerliga. Den svenska modellen rymde två kommunicerande system. Samförstånd i det ena systemet bäddade för samförstånd i det andra och omvänt.

Att Socialdemokraterna, även på höjden av makt, erkände sig vara i viss utsträckning beroende av självständiga borgerliga aktörer i politik och näringsliv var en viktig förutsättning för stabilitet och goda resultat. Välfärdsstaten byggdes upp i samförstånd över blockgränsen. Den hade stöd också av de privata arbetsgivarna, eftersom den befriade företagen från fackliga krav att sörja för de anställdas sociala trygghet.

Hösten 1965 framhöll LO:s ordförande Arne Geijer i ett samtal med USA:s ambassadör i Stockholm att fackföreningsrörelsen inte ville att Olof Palme skulle ta över ledarskapet i partiet. ”Det skulle inte vara bra för det svenska systemet att skapa kompromisser mellan fack och arbetsgivare och även regeringen – det skulle i själva verket vara svårt att få den svenska modellen att fungera under Palme.” Palmes biograf Kjell Östberg har hittat ambassadörens rapport i Washington.  

Efter sju år med Palme som statsminister låg den svenska modellen i ruiner. Det fackliga systemets autonomi hade urholkats av en mängd lagar om sådant som arbetsmarknadens parter länge varit överens om att reglera i kollektivavtal. Lönebildningen, med den statliga sektorn som löneledande, var svårt politiserad. Palme tog kommandot över opinionsbildningen inom facket och väckte orealistiska förväntningar. Arbetsgivarna svarade med att gradvis men beslutsamt dra sig ur den svenska samarbetsmodellen. Erfarna fackliga ledare insåg faran, men deras motstånd var huvudsakligen internt och blev snart nedkämpat och bortglömt.
Som ny partiledare råkade Palme i gräl med Centerns ledare Gunnar Hedlund. Till Tage Erlanders bestörtning lovade Palme att rörelsen skulle ”ta itu med” med Hedlund. Socialdemokraterna hade förlorat en trogen vän och räddare i politiska nödlägen. Hedlund hade samma känsla som Arne Geijer. Socialdemokratin under Palme var inte riktigt samma parti som förut.

Palme hoppades på en allians med Folkpartiet under Gunnar Helén, men opinionen i båda partierna gjorde en sådan omöjlig. Allt värre spänningar och konflikter på arbetsmarknaden bidrog till att cementera blockpolitiken.

Det är sorgligt att dagens socialdemokrater så lite förstår vad som gjorde partiet starkt och framgångsrikt: förmåga att ompröva, behärskning av mittfältet, seismografisk känsla för strömningar bland folket (inte bara bland de trogna väljarna).

Oförståelsen beror på att det eviga och oföränderliga jämlikhets- och trygghetsidealet tränger undan allt annat i partiets självuppfattning. Hur politiken förändrades under Palme bortförklaras och förtigs. De som i dag står den långa traditionen närmast ges skulden för valnederlaget och betraktas som inte fullt genuina socialdemokrater.

Svante Nycander
f d chefredaktör och chef för
ledarredaktionen på Dagens Nyheter

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.