Valet 2010 var en storslagen seger för Alliansen – eller i alla fall för Moderaterna. Men allra mest slående är hur försvagad vänstern är. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta valresultat i modern tid, och förlorade ännu ett val på jobbfrågan. Inte ens Vänsterpartiet lyckades vinna en enda ny väljare – trots djup finanskris och ett antal kontroversiella förändringar av bland annat sjukförsäkring och a-kassa. Den svenska vänstern är i dag partipolitiskt offside på ett sätt den inte varit sedan den allmänna rösträttens införande.

Samtidigt befinner sig borgerligheten i bred mening i ett mycket utsatt läge. På flera viktiga punkter riskerar valet 2010 att bli en Pyrrhusseger – det vill säga efter ytterligare en sådan seger riskerar det borgerliga politiska projektet att vara förlorat.

Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet.

Balans i de offentliga finanserna är mycket viktigt, naturligtvis. Utan en stabil ekonomi äventyras näringslivets utveckling, då urholkas välfärdssystemen och medborgarna tvingas betala allt mer för att få allt mindre. En stabil ekonomi är en förutsättning för att människor ska vilja och våga byta jobb, starta företag, satsa på framtiden och skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Ett ekonomiskt svagt samhälle är ett samhälle där intressekonflikter och gruppegoism ersätter trygghet och oberoende.

Men det är inte allt. Borgerlig politik är mer än budgetbalans, och den svenska borgerligheten är större än de borgerliga partierna. Här finns i dag ett slags idémässigt vacuum, en svaghet hos den borgerlighet som framstår som så stark. För att skapa genuint stöd hos väljarna, och lägga grunden för en bestående borgerlig dominans i Sverige, krävs något helt annat. Jag kan se åtminstone två utmaningar.

Den första utmaningen är att de borgerliga partierna måste vilja och våga driva sina kärnfrågor. Paradoxen är nämligen att för stora delar av borgerlighetens agenda finns ett mycket brett politiskt stöd, men att detta stöd inte egentligen togs till vara i valrörelsen.

Det handlar till exempel om välfärdspolitiken, där det finns starkt stöd för valfrihet och privata lösningar, inte minst bland de allra äldsta väljarna. I kriminalpolitiken delar mycket breda väljargrupper ”de gamla moderaternas” agenda om hårdare straff för grova brott och ökad polisnärvaro. Och de flesta väljare har en grundmurad misstro mot flumskolans syn på utbildning som ett slags ungdomsgårdsverksamhet.

Det handlar också om jämställdhetspolitiken. De allra flesta väljare avvisar kategoriskt den verklighetsfrånvända elitens vilja att lägga livet till rätta med tvångsdelad föräldraförsäkring, genusutbildningar och kvotering till bolagsstyrelser. Ja, till och med inom integrationspolitiken – detta livsfarliga område som få vågar närma sig av rädsla för att kallas ”rasist” – finns en bred opinion för borgerlig politik, som prioriterar arbete och säkerställer lag och ordning i de mest utsatta förorterna.

Listan kan göras lång. På punkt efter punkt finns goda möjligheter att säkra ett brett stöd inte bara för en borgerlig statsminister utan faktiskt också för borgerliga idéer. Men det mesta av detta lades åt sidan i en valrörelse nästan helt dominerad av behovet av ordning och reda i den offentliga ekonomin.

Moderaternas stora dominans beskrivs ofta, med rätta, som ett problem för Alliansen. Samtidigt har borgerligheten nu den struktur som krävs för att kunna göra bestående skillnad: ett brett, pragmatiskt mittenparti med potential att vara statsbärande (Moderaterna) och tre små, potentiellt intressanta idépartier.

I alla de tre borgerliga småpartierna finns – på ett helt annat sätt än i Moderaterna – intressanta idédiskussioner om partiets framtid. Kristdemokraternas interna debatt om behovet av en mer tydligt värdekonservativ politik är det kanske mest lovande exemplet. Men även Folkpartiets utveckling mot mer av det som av motståndarna elakt kallats ”kravliberalism” har stor potential, liksom Centerns envetna sökande efter en agenda grundad i entreprenörskap, företagande och småskaligt eget ansvar. I diskussionen inom dessa tre partier ligger borgerlighetens framtid.

Den andra utmaningen vilar inte främst på partierna utan på den bredare borgerligheten, till vilken Timbro hör: Alliansens politiska landvinningar måste nu följas upp med insatser som bryter sönder vänsterns dominans i svenskt samhällsliv i stort.

Utan att vara det minsta konspiratorisk kan man konstatera att mycket långa maktinnehav av det slag Socialdemokraterna haft i Sverige är skadliga för samhällsdebatten. När den politiska makten under allt för lång tid domineras av ett enskilt parti sker en gradvis och oftast omedveten anpassning av samhällslivet för att passa maktens agenda.

Vi ser det i slentrianmässiga vänsterperspektiv hos många journalister, hos personer inom kulturlivet, i den akademiska världen och hos företrädare för ett antal så kallade ”folkrörelser” (varav många i praktiken är ekonomiskt och/eller politiskt beroende av socialdemokratin). Sakta men säkert anpassas tankefigurer, retorik och prioriteringar efter Maktens intressen. Helt enkelt därför att det är kortsiktigt gynnsamt: den journalist, kulturarbetare, forskare eller föreningsordförande som ifrågasätter den dominerande politiska kulturens idéer får svårare att bli framgångsrik.

Denna process – som handlar mer om maktdominans i sig än om Socialdemokraterna som parti – är ur ett demokratiskt perspektiv djupt osund. Om den tillåts fortgå under lång tid kommer den att långsamt förgifta det demokratiska samtalet, genom att stora delar av samhället i praktiken agerar som stödtrupper åt den dominerande politiska kraften. De som borde ifrågasätta och utmana blir makthavarnas nyttiga idioter.

Det finns ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus. Att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden, är den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren. Här kan och vill Timbro spela en viktig roll.

Egentligen är det ur detta perspektiv vi allra mest bör välkomna Alliansens valseger 2010. Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar.

Markus Uvell
vd Timbro