Statsminister Fredrik Reinfeldt får sin borgfred när han nu blir ordförande i EU. Oppositionen skall hålla tyst medan statsministern spelar europeisk statsman. Han får inte störas. Att Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin accepterar detta är logiskt. Moderaterna och socialdemokratin är den verkliga EU-alliansen.

Samtidigt pågår EU-valrörelsen. Partierna som försäkrar misstrogna väljare att det gör stor skillnad hur de väljer; framför allt gäller det att rösta. Statsministern som vill ha lugn och ro, ingen politik. EU-kandidaterna som försäkrar att allt är politik. Folket som förefaller ointresserat. Kanske finns det ett samband.

I hela EU anser de styrande att för mycket demokrati kan bli ett hot mot EU:s
grundläggande struktur. Så har det varit hela tiden.

Decennierna efter kriget fanns det ju goda skäl att misstänka att stort väljar­inflytande skulle sätta stopp för projektet. Men också sedan de gamla krigsmotsättningarna försvunnit har oron för vad folken skulle kunna ställa till med, om de bara fick chansen, levt vidare.

Den fick förnyad kraft i och med att EU gjorde marknadsliberala regler till grundlag. De styrande inser, återigen med rätta, att demokratin, alltså den allmänna rösträtten och partikonkurrensen, är ett hot mot denna grundlag. Stora väljargrupper kan motsätta sig att ekonomins regler görs oåtkomliga för nationella politiska beslut.

Förr gällde borgfreden principiellt främst demokratins spelregler. Inom ramen för demokratin är opposition tillåten, ja anses nödvändig för att systemet skall fungera. Men sedan flera år har denna borgfred utsträckts till att omfatta också EU:s och därmed ekonomins spelregler på europeisk nivå. Opposition likställs med EU-fientlighet och är inte legitim.

Mönstret gäller i högsta grad också Sverige. De ledande partierna, Moderaterna med svanspartier, och Socialdemokraterna, utan svans i just denna fråga, har i åratal gjort sitt yttersta för att förhindra att EU-frågor politiseras och diskuteras i de allmänna valen. Det gäller särskilt de verkligt skarpa EU-frågorna, det vill säga hur stor makt EU skall ha och vilken balans som skall gälla mellan marknad, juridik och politik. Om sådana frågor kommer upp på bordet kan väljarna reagera på ett olämpligt sätt, befarar man.

Närmast genom en olyckshändelse lyckades man inte förhindra en folkomröstning i EMU-frågan. Men efter den läxan har EU-partierna med betydande och skickligt fotarbete hållit väljarna på avstånd från de centrala besluten.

Som tyst överenskommelse gällde att ingen folkomröstning skulle hållas om Lissabonfördraget, som bland annat handlar om maktbalansen mellan nationellt folkstyre och EU. Socialdemokratin och Moderaterna teg under alla de år då den nya EU-författningen och sedan fördraget fick sin utform­ning. Man utnyttjade inte den så
kallade tankepausen efter det att Frankrike och Nederländerna röstat ned fördraget 2005. Några nya tankar tänktes inte och att tiga ihjäl alla försök att väcka debatt var både Moderaternas och Socialdemokraternas huvudstrategi. Man undvek sorgfälligt att tala om saken i 2006 års valrörelse, alltså det sista tillfället för de svenska väljarna att påverka riksdagens ställningstagande.

Riksdagen kunde därför sent i höstas, utan politiskt larm, godta det nya fördraget. En stor majoritet i riksdagen har alltså utan att diskutera frågan med väljarna godtagit ett fördrag som försvagar grundlagen och folkstyret.

Partierna vill i stället kanalisera medborgarnas politiska makt och intresse till EU-valet. Liksom många andra partier runt om i Europa vill både Moderaterna och Socialdemokraterna i detta val gärna suga upp EU-skeptiska stämningar. Partierna vill antyda att de står på väljarnas sida mot en växande EU-överhöghet – som de dock själva varit med om att snickra ihop.

I den socialdemokratiska plattformen heter det till exempel att man skall rösta på socialdemokratin om man vill förskjuta balansen mellan EU:s marknadsdoktriner och sociala mål . Man kräver att ”den svenska modellen måste överordnas den fria rörligheten på den inre marknaden”. Mycket bra. Men detta är i grunden konstitutionella frågor där EU-parlamentet har ett begränsat inflytande. Det är just dessa frågor som hanteras i EU:s
konstitution, alltså Lissabonfördraget, som partiet alldeles nyligen utan invändningar godtagit.

Alltså: tystnad och ingen politik när de svenska väljarna kan påverka Sveriges ställningstagande i centrala EU-frågor, alltså i de allmänna valen. Men däremot gärna politik där de svenska väljarnas inflytande är marginellt, nämligen till Europaparlamentet.

Europaparlamentet har ökad beslutsmakt men kan inte kompensera försvagningen av folkstyret i medlemsländerna, särskilt inte i länder som Sverige där folkstyret har stark legitimitet och förankring. Europaparlamentet har däremot ingen förankring alls.

En orsak är avståndet mellan valda och väljare – varje EU-parlamentariker representerar i genomsnitt (enligt Lissabonfördraget) 657 000 väljare, medan motsvarande siffra i Sverige är 25 800 . I Sverige bor bara 9 miljoner, därför har vi också bara 2 procent av antalet ledamöter i parlamentet. Det ger onekligen ett perspektiv på inflytandet.

Men viktigare är ändå att de nationella parlamenten bärs upp av politiska och nationella samhörigheter som skapats av gemensam historia, språk, offentlighet och politisk kultur. Något sådant finns inte för Europaparlamentet. Lika lite finns det någon reell möjlighet för väljarna att utkräva ansvar för beslut som fattas i Bryssel. Om en svensk väljare är missnöjd med regeringen kan hon eller han rösta på oppositionen och hoppas på en ny regering. Någon sådan möjlighet finns inte i EU. Därför blir parlamentet i de flesta människors ögon bara ett av många ogenomträngliga beslutssystem i EU.

Det är mot denna bakgrund inte lätt att övertyga väljarna om att deras röst är viktig.

Partierna inser det och försöker mobilisera väljarna genom att betona valets inrikespolitiska betydelse. Väljarna uppmanas att rösta på sitt parti för att stärka det i den inrikespolitiska kampen. EU-valet blir en sorts generalrepetition inför de allmänna valen. Så är det i alla länder. EU-valen får därför politisk betydelse.

Det är självklart att ökad EU-makt betyder minskad makt för det svenska folkstyret. Det finns kanske goda argument för den maktförskjutningen. Men det minsta man kan begära är att väljarna får möjlighet att ta ställning till dessa argument och att de så långt som möjligt ges möjlighet att påverka EU-besluten.

Men då måste EU-frågorna politiseras och hanteras som vanliga politiska frågor. De måste upp i valrörelserna, och partierna måste där redovisa sina åsikter både om vad som bör behandlas på EU-nivå och vilka beslut som i så fall bör fattas.

De stora partiernas EU-samregerande måste upphöra, EU-nämnden i riksdagen avskaffas och EU-frågor behandlas som alla andra, i utskotten och med kraftmätning mellan regering och opposition. Den främsta möjligheten – självklart begränsad – att påverka EU går ändå genom riksdagen och regeringen.

Carl Tham