Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Bosse Hanssons rasistiska ord bekräftar bara etablerad praxis”

Det finns en tradition att placera svarta fotbollsspelare i offensiva positioner. Det är nämligen vedertaget i Europa att det är där som dessa spelares ”natur­begåvning” utnyttjas bäst, skriver forskaren Carl-Gustaf Scott. Bosse Hanssons ord hör alltså hemma i samma arv som Astrid Lindgrens ”negerkung” och Hergés ”Tintin i Kongo”.

Den kontrovers som har uppstått efter Bosse Hanssons ord om ”svartingar” i samband med AIK:s hemmamatch mot Gefle IF i söndags är i många avseenden en upprepning av debatten om att AIK och Hammarbys supportrar kastade bananer på Djurgårdens gambianske målvakt Pa Dembo Touray. Det finns flera slående likheter med hur de som ursäktar dessa incidenter har reagerat på anklagelserna för rasism.

För det första utnämner sig de anklagade och deras försvarare till domare över vilka handlingar och uttalanden som bör betraktas som stötande eller inte stötande från rassynpunkt.

För det andra handlar detta försvar alltid om den anklagades avsikt och inte om effekten på offret.

För det tredje vilar denna försvarslinje på den felaktiga premissen att rasism är en avancerad politisk ståndpunkt som enbart personer med högerextrema åsikter ansluter sig till. I verkligheten är en rasistisk inställning och praxis bara i rena undantagsfall produkten av en konsekvent ideologisk hållning, och de flesta som gör rasistiska uttalanden, som till exempel Hanssons kommentarer till ”svartingar”, är inte politiskt organiserade rasister. Vilket ingen heller påstår att Hansson är. Beteenden och åsikter av det slaget avspeglar snarare en bredare rasifierad attityd som har sitt ursprung i kolonialtiden. Denna inställning vilar i sin tur på ett tyst antagande om genetiska skillnader som förmodas manifestera sig i de olika rasernas kultur, uppträdande och kompetens. Dessa idéer är alltjämt mycket spridda i det moderna europeiska samhället, och Hanssons ord hör alltså hemma i samma intellektuella arv som Astrid Lindgrens ”negerkung” och Hergés ”Tintin i Kongo”. I detta trossystem har personer med afrikanskt ursprung historiskt betraktats som ”den exotiske andre”, och än i denna dag ställs de underförstått mot den vita normbildningens ideal.

Det mest intressanta med Hanssons ord är ändå hans uttalande att alla AIK:s spelare med rötter i Afrika är ”spelare av samma sort”. Med tanke på att Hansson mycket väl vet att Martin Kayongo-Mutumba från Stockholms norra förorter och Kwame Karikari från Ghana inte växte upp med likartade fotbollstraditioner blir man till en början förvånad. Den karakteriseringen blir rimlig först när man placerar in den i det större europeiska begreppet om den ursprungsmärkta svarta kroppen. I samband med idrott kommer det till uttryck i idén att personer av afrikansk härkomst är ”idrottsmän av naturen”, och följden är att deras idrottsprestationer fortfarande alldeles för ofta förklaras med deras genetiska sammansättning och inte med intelligens, skicklig taktik eller hårt arbete. Idén om ”naturbegåvning” brukar dessutom vara kombinerad med den outtalade övertygelsen att sådana personer samtidigt saknar disciplin, uthållighet och mental styrka. I Sverige har dessa trossatser ofta formulerats i det enkla axiomet ”utan neger, ingen seger”.

I europeisk fotboll är dessa idéer inte bara teoretiska abstraktioner utan har även reell praktisk tillämpning. Det finns sedan länge en tradition att huvudsakligen placera svarta spelare (oavsett nationalitet) i offensiva positioner. Det är nämligen allmänt vedertaget i Europa att det är på den delen av planen som dessa spelares ”naturbegåvning” utnyttjas bäst. Men eftersom samma spelare också förmodas sakna disciplin, uthållighet och taktisk förmåga kan de inte betros med defensiva uppgifter på planens mitt.

Klichéföreställningar av den typen möter allt starkare motsägelser men än har de inte försvunnit helt, och de avspeglas fortfarande i de svenska professionella lagen. Denna praxis är mestadels undermedveten och med tiden har den blivit institutionaliserad. En blick till exempel på AIK visar att så gott som samtliga dess afrikanska spelare utom Walid Atta alltid har placerats på den offensiva planhalvan. I denna bemärkelse kan man hävda att Hansson med sina ord om ”spelare av samma sort” egentligen bara bekräftar offentligt det som i själva verket redan är etablerad praxis i AIK (och för den delen i de flesta andra svenska klubbar).

Vi måste också ta itu med påståendet att betydelsen av Hanssons ord har överdrivits och att de i grund och botten var harmlösa. Den uppfattningen, som många andra sportjournalister har framfört, bortser från den vikt som nedsättande termer och andra mer symboliska former av rasism har i att legitimera såväl öppna som dolda former av strukturell diskriminering i samhället i stort. I svensk elitfotboll märker man institutionell rasism inte endast i klubbens konkreta åtgärder utan också i medierna. Rasistiskt präglade beskrivningar av svarta idrottsmän har länge förekommit i svensk sportjournalistik, och därför är det inte alls överraskande att så många ur Hanssons generation i branschen genast har ryckt ut till hans försvar. Sist men inte minst kan Hanssons åsikter inte tillåtas stå oemotsagda eftersom idrotten är ett av de viktigaste områdena (kanske det allra viktigaste) i samhället där stereotypa rasföreställningar inte bara återskapas utan också sprids till en masspublik.

Det har gått fem år sedan kontroversen rasade kring att supportrar kastade bananer på Pa Dembo Touray, men debatten om ämnet i allmänhet tycks inte ha gått framåt under den tiden. Om vi verkligen på allvar vill göra oss kvitt dessa negativa klichéföreställningar måste vi upphöra att betrakta hela företeelsen som en fråga om individuellt moraliskt tillkortakommande och i stället kollektivt och kritiskt granska det historiska ursprunget till dessa rasifierade uppfattningar.

Carl-Gustaf Scott,

gästforskare vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns universitet. Arbetar där med ett forskningsprojekt med titeln ”African footballers in Sweden: Race, immigration and integration in the age of globalization”.

Översättning: Margareta Eklöf

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.