Presstödsnämnden kom vid sitt möte strax före jul fram till att Dagens Nyheter uppfyllde kraven för presstöd. Nämnden räknar upp fyra kriterier som DN klarar: 1) Den abonnerade upplagan uppgår till minst 1 500 exemplar. 2) Totalupplagan är i huvudsak abonnerad. 3) Abonnemangspriset är inte uppenbart lägre än för motsvarande publikationer. 4) Täckningsgraden överstiger inte 30 procent.
Beslutet blev likafullt att DN inte skulle beviljas stöd. Detta därför att det enligt nämnden är uppenbart att täckningsgraden ger en missvisande bild av tidningens konkurrensförmåga på annonsmarknaden.
Situationen i Stockholm kan jämföras med den i Malmö på 1970-talet. Då planerade Sydsvenskan för att ta över upplagan efter uträknade Skånska Dagbladet. Därefter skulle Arbetet konkurreras ut. När så de båda småtidningarna räddades av det nyinförda presstödet förändrades marknadsläget. Vettiga investeringar i maskiner och fastigheter blev plötsligt en gigantisk felsatsning. Sydsvenskan gick på knäna. De tärande höll på att slå ut den närande.
År 1977 uppvaktade Sydsvenskan statsminister Thorbjörn Fälldin och förklarade att det inte bara var varven som var i gungning, så också Skånes stolta flaggskepp på tidningssidan. Ärendet avgjordes i presstödsnämnden. Sydsvenska Dagbladet, som tidningen då hette, beviljades ett lån och dessutom räntefrihet under ett år samt ett reducerat produktionsbidrag. Tidningens täckningsgrad var 48 procent. Gränsen gick då vid 40 procent med en avtrappning mellan 41-50 procent. Den gången var det alltså inte uppenbart att täckningsgraden gav en missvisande bild av konkurrensförmågan. Ett statligt ingrepp fick vägas upp av ett annat. Sydsvenskans dominans i Malmö ansågs inte diskvalificerande.
Stödet får drag av godtycklighet. Vilket skulle bevisas. Därför gissar jag att familjen Bonnier inte alls är särskilt sur över att DN fick nej i nämnden. I debatten om presstödet är presstödsnämndens inlaga en guldgruva för dem som vill avskaffa det.