Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

Breiviks dåd begripliga utifrån felaktig världsbild

Extrem idealism. Det mesta som skrivits om Anders Behring Breivik utmynnar i slutsatsen att hans handlingar är obegripliga. Men visst går det att förstå varför Breivik gjorde det han gjorde. En startpunkt kan vara hans felaktiga föreställningar om hur världen är ­beskaffad, skriver professorn i filosofi Torbjörn Tännsjö.

I dag får vi veta om rätten anser Anders Behring Brevik psykiskt sjuk. Beslutet avgör om Brevik ska dömas till vård eller fängelse. Saken är emellertid tämligen ointressant, då det oavsett diagnos handlar om inlåsning på livstid. Nu ligger emellertid alla kort på bordet och det är dags att ställa frågan om vi alls kan förstå Breivik och hans gärning. Svaret på den frågan är av stor betydelse för vad vi eventuellt kan lära oss av det inträffade.

Granskar man vad som skrivits om Breivik är det en synpunkt som ständigt återkommer: det hela är obegripligt! Hur vi än anstränger oss kan vi omöjligen förstå hans gärning. Jag har inte sett någon kommentar som utmynnat i en annan slutsats. Jag tolkar detta som uttryck för en simpel flyktmekanism. Visst förstår vi. Men vi vill inte medge att vi förstår. Vi vill inte komma så nära denna gärningsman.

Vad innebär det att förstå en annan människas handlingar? Enkelt uttryckt: att se dem som begripliga och förnuftiga i ljuset av hennes trosföreställningar och önskningar. Att förstå handlingen är att se den som ett rationellt utflöde av vad den andra människan tror och önskar. Hennes trosföreställningar, önskningar och handlingar bildar rätt slags enhet.

All förståelse av andra är behäftad med osäkerhet. Vi kan inte läsa andras tankar. Ändå är vi märkvärdigt duktiga på att förstå, förklara och förutsäga. Denna förmåga ligger bakom allt ­socialt liv. Samma mekanism gör det också möjligt för oss att lura varandra. Bedrägeriet är dock parasitärt på den normala verksamheten, då vi brukar vår förståelse till samarbete.

Hur kan vi då förstå Breivik? Låt oss börja med hans föreställningar om hur världen är beskaffad. Han anser att ”vår” västerländska civilisation står inför ett allvarligt hot. Radikal islamism kommer på sikt att ta över, om inget görs åt saken. Vi är utsatta för vad han kallar demografisk aggression. Muslimer skaffar syste­matiskt många barn, för att gå från minoritet till majoritet.

Denna föreställning är felaktig. Men visst kan vi förstå en individ som ändå hyser den. Vi kan ta på allvar då hon deklarerar att detta är vad hon tror. I det enskilda fallet kan vi misstänka att någon sorts paranoid läggning hjälpt Breivik till hans världsbild. Vi kan ändå förstå den. Många människor hyser samma föreställning, utan att vi frestas ställa någon psykiatrisk diagnos. Den är förvisso befängd; det går att ­effektivt motbevisa den. Men detta gäller många föreställningar, som många människor hyser. Vi tar dem ändå på allvar då de säger oss vad de tror. I många parlamentariska församlingar i Europa sitter ledamöter som delar världsbild med Breivik!

Hur är det då med värderingen att det vore allvarligt om en radikal islamism erövrade och underlade sig ”vår” civilisation? För att pröva om vi kan förstå den värderingen bör vi hypotetiskt tänka oss in i möjligheten att det faktiska antagandet är riktigt. Skulle vi i så fall finna saken bekymmersam?

Jag tror inte att islam kommer att ta över och jag är säker på att om detta skulle ske, så skulle det ske i en utspädd form, som det skulle gå bra att samexistera med. Men då jag uttrycker mig så smiter jag från min uppgift. Min uppgift är att ställa mig frågan om jag kan förstå en person som är bekymrad över möjligheten att en ­radikal islamistisk politik skulle bli rådande i det land där jag lever. Jag har inte något problem med att leva mig in i detta slags bekymmer. Jag kan inte säga att jag direkt gillar denna utsikt.

Nästa utmaning vi ställs inför är hur vi ska förstå vad man kunde kalla Breiviks exempellösa ”idealism”. Jag brukar ordet i en neutral betydelse. Det står för en beredskap, att för de värden man omfattar, offra sitt eget liv och ta andras. Hur ska vi förstå att han, till skillnad från många andra som hyser liknande uppfattningar, gick vidare i våldsam handling?

Sådan idealism är ovanlig. Då den utmynnar i gärningar till stöd för en god sak (tänk på den norska motståndsrörelsen) beundrar vi den. Då den utmynnar i avskyvärda mord, som i Breiviks fall, ryggar vi inför den. Vi måste också medge att den är ett undantagsfenomen. Ändå är detta fenomen inte så ovanligt att vi har rätt att hävda att det undandrar sig rationell förståelse.

Jag gissar att det bäst kan förstås som resultatet av en process där tillfälligheter är viktiga, där ett första steg ger nästa, och där man till sist har manövrerat sig själv in i ett läge där det till synes inte finns någon återvändo. Skulle man skygga inför det ohyggliga sista steget måste man samtidigt ompröva alla de föregående. Då kan det vara enklare att löpa linan ut. Helt konkret. Det krävdes mindre av idealism för Breivik att spränga bomben i regeringskvarteren än att döda ungdomar på Utøya. Men då det första steget var taget upplevdes det andra som en nödvändig följd.

Men dödandet av oskyldiga människor för ett politiskt mål, hur kan vi förstå det? Breivik har använt två strategier i sitt försvar. Den ena att de han dödade visserligen var unga, men inte oskyldiga. De hade genom sitt trevande första politiska ställningstagande gjort sig till lovliga offer, ungefär som soldater gör då de iklär sig sin uniform. För säkerhets skull har han också haft en andra försvarslinje: han har pekat på USA:s atombomber mot Japan. Föreställningen att man inte får döda civila för att främja ett politiskt och militärt mål är inte så grundmurad som vi ibland låtsas.

Men hur kunde han iskallt meja ned ung­domar som grät och bad för sitt liv? Sanningen är nog att de flesta av oss är kapabla att göra något sådant, om betingelserna är de ”rätta”. Särskilt militärer tränas ju för att kunna döda. Breivik är speciell i det att han var självlärd.

Så om vi kan förstå Breivik, vad kan vi då lära av det som inträffat? Det finns inget enkelt svar på den frågan. Men vi bör granska olika föreställningar som vi kanske alltför lättvindigt håller oss med. Kanske framför allt föreställningen att problem ofta bäst kan lösas med hjälp av militärt våld.

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet