England har setts som alla parlaments moder. Det parlamentariska systemet i England beundrades världen över. Men parlamentet är nu i svår kris. Tidningen Daily Telegraph har, genom att använda sig av lagar om informationsfrihet, publicerat uppgifter om parlamentarikernas ersättningsanspråk. Det är en chockerande läsning.

Parlamentarikerna ska egentligen bara kunna göra anspråk för utgifter absolut nödvändiga för livet som parlamentariker. Ändå har de krävt ersättningar för obefintliga lån, pooler och hästgödsel.

En förmögen parlamentsledamot krävde pengar för dränering av vallgraven vid sitt slott från 1200-talet. En annan för att byta ut rörledningar under sin tenniscourt. Parlamentsledamöter har begärt ersättning för platteve, dyra möbler, trädgårdsskötsel och till och med för pressning av byxor. Allt på skattebetalarnas bekostnad. Det är föga förvånande att 89 procent i en färsk opinionsundersökning anser att parlamentet har dragits i smutsen, och stödet för de politiska partierna har störtdykt.

Vad som skiljer denna skandal från dess föregångare är att den inte berör ett enda parti utan alla partier i underhuset. Tidigare skandaler handlade vanligen enbart om det regerande partiet. Besvikna väljare kunde ge oppositionen sitt stöd för att rätta till saker och ting. Någon sådan möjlighet ges inte nu.

De 4 juni är det val till county councils (regionala val) i England. Samtidigt röstar hela landet i valet till EU-parlamentet. Väljarnas enda möjlighet att protestera blir att röstskolka eller att rösta på partier utan platser i parlamentet – De gröna eller United Kingdom Independence Party, UKIP, som vill ta Storbritannien ut ur EU.

Ett ännu värre perspektiv är att Brittiska nationella partiet, BNP, får en hög andel av rösterna. BNP jämför parlamentsledamöterna med svin vid ett tråg. Det finns en reell fara att Storbritannien för första gången i historien kommer att skicka en fascist till EU-parlamentet.

Och senast i maj nästa år måste allmänna val till parlamentet hållas. Om inte radikala reformer genomförs kommer det att råda en hög grad av alienation även då.

Hur uppstod denna kris?

Den härrör inte, som många i Storbritannien tror, från Labourledaren premiär­minister Gordon Brown. Den har sitt ursprung hos Margaret Thatcher, 1980-talets konservativa premiärminister.

Det var då som en oberoende nämnd föreslog att parlamentsledamöternas löner skulle höjas. Men det avslog Thatcher. Hon var rädd att det skulle väcka folkligt missnöje. I stället skulle ersättningar för utgifter öka. Och med menande blinkningar var det underförstått att parlamentarikerna skulle tolka detta som en löneförhöjning.

Det förklarar vad som hänt. Men är naturligtvis ingen ursäkt. Alla parlamentsledamöterna är, var och en av dem, personligen ansvariga för de utgifter som de hävdar att de haft.

Och nu möter de väljarnas raseri.

Avslöjandena av missbruket har tvingat parlamentet att städa upp.

Det första och mest drastiska steget var avlägsnandet av underhusets talman. Talmannen har en annan ställning än i Sverige, eftersom han är förpliktad att skära alla tidigare band till något parti. Han ska tjäna hela underhuset och upprätthålla dess värdighet.

Fram till nu ansågs det opassande att kritisera talmannen, vars anseende bara stod drottningens efter. Ingen talman har avsatts sedan 1695.

Men avgående talmannen Michael Martin hade misskött sitt jobb. Han hade inte bara försummat att bevaka ett slappt redovisningsorgan utan försökt, på skattebetalarnas bekostnad, att förhindra att informationsfriheten skulle gälla för parlamentsledamöterna. Martin hade blivit ett av de svåraste hindren för reformer.

Det andra steget var premiärminister Gordon Browns presskonferens. Han förklarade då att han nått en överenskommelse med de andra partierna. Systemet av självreglering skulle ersättas av ett system reglerat av oberoende organ.

Detta är en mer radikal åtgärd än det kan verka. I Storbritannien, till skillnad från i Sverige, har parlamentet alltid uppfattat sig som suveränt och tillbakavisat alla försök från utomstående att lägga sig i dess affärer.

Den nya överenskommelsen är därför ett viktigt steg mot att förvandla ett politiskt system baserat på parlamentarisk suveränitet till ett konstitutionellt som Sveriges och de flesta andra demokra­tiers. En kultur av blinkningar och underförstått nickande, av oskrivna regler och outtalade sedvänjor räcker inte längre till. Om det nu någonsin gjort det.

Men vad ska man göra med de misskötsamma parlamentsledamöterna?

Både Gordon Brown och den konservative oppositionsledaren David Cameron har antytt att ledamöterna borde mista sina platser i parlamentet. Men det ankommer inte på Brown och Cameron att bestämma. I Storbritannien utses kandidater till parlamentsvalet inte av centrala partorganisationer utan av lokala organisationer i valkretsarna. Det är dessa lokalorganisationer som ska överväga vad som ska göras härnäst.

Problemet är emellertid att många av dessa organisationer är små och orepresentativa. I valkretsar som ett parti kan räkna med som säkra är det i praktiken lokalorganisationer som väljer parlamentsledamöterna. Forskning har visat att ett stort antal ledamöter som gjort sig skyldiga till övertramp kommer från säkra valkretsar.

Den viktigaste konsekvensen av den nuvarande krisen är därför troligen att det brittiska politiska systemet öppnas upp. Väljarna behöver inte vända det politiska systemet ryggen. Snarare ska de engagera sig mer.

De bör gå med i det parti de föredrar – arbetarpartiet Labour, det konservativa Torypartiet eller Liberalerna. Där kan de trycka på för misstroendemotioner mot de parlamentsledamöter de anser ha missbrukat systemet. Därmed skulle folk i praktiken kunna få ledamöterna avsatta.

De bör även verka för primärval, så att alla partiets anhängare kan vara med och välja den kandidat som ska bli deras representant. David Cameron gjorde något mera radikalt vid valet av Londons borgmästare förra året. Han lät alla Londons väljare, inte bara det konservativa par­tiets medlemmar och anhängare, rösta om vem den konservativa kandidaten borde vara.

Krisen kan därför inte lösas enbart av premiärminister och parlamentsledamöter. Det måste folket göra genom att använda den makt som deras röster ger dem. I en sann demokrati ska, när allt kommer omkring, makten komma från folket och inte från härskarna.

Problemet är att Storbritannien, med sin doktrin om parlamentets suveränitet, har behållit många drag från en fördemokratisk tid. Den kanske mest långtgående effekten av krisen kommer att bli en omvälvning av det brittiska politiska systemet.

Vad som det inte råder något tvivel om är att reformerna kommer att bli det allvarligaste provet som den brittiska demokratin någonsin stått inför.

Vernon Bogdanor

Översättning: Hans-Henrik Rönnow