Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Byggnader som rasar växande problem i Sverige”

Grova fel i planeringen. Konstruktioner kollapsar och Sverige håller på att utvecklas till ett byggnadstekniskt u-land. En förklaring är att många olika parter är involverade i byggprocessen och att ingen har grepp om helheten. Samhällets kontroll och granskning måste skärpas rejält, skriver professorer vid våra tekniska högskolor.

I juli 2008 inträffade ett ras vid en byggarbetsplats i Kista. En byggnadsarbetare dödades, en annan skadades svårt och en förbipasserande bilist begravdes under rasmassorna.

Orsaken till raset var ett konstruktionsfel på en hög stålbalk med I-profil. Den vertikala plåten i balken var alltför tunn och knycklades ihop när man höll på att montera tunga betongelement som balken skulle bära. Hela konstruktionen rasade plötsligt ned utan förvarning.

I detta byggprojekt, liksom i de flesta andra, var ett antal olika parter inblandade. Utformningen av konstruktionerna gjordes av ett konsultföretag i Sverige som levererade tillverkningsritningar för stålelement till ett företag i Finland, där stålelement tillverkades för leverans till byggarbetsplatsen i Kista.

Stålbalken som var upphov till raset redovisades på en av 800 tillverkningsritningar, producerade i ett digitalt system. Den aktuella balken fördes in i systemet med preliminära dimensioner, med avsikten att den skulle kontrolleras senare, vilket dock aldrig gjordes. Den felaktiga balken tillverkades och installerades, eftersom man inte i något steg av processen före raset hade upptäckt felet.

Tyvärr är detta fall ingen engångsföreteelse i dagens byggande. Samma år som Kistafallet rasade gjutformen vid ett brobygge för Botniabanan över Älandsfjärden, där två personer omkom. Under de snörika vintrarna 2009/10 och 2010/11 rasade hundratals tak i södra och mellersta Sverige och det kan betraktas som ren tur att ingen kom till skada.

Många lekmän tror felaktigt att dessa ras berodde på extrema snömängder. Men i praktiskt taget samtliga fall var orsaken grova fel som avslöjades när snölasterna plötsligt blev höga – men inte högre än vad en byggnad skall klara om man bygger rätt.

I maj i år kollapsade stommen till en trevåningsbyggnad i Ystad. Att ingen skadades i detta fall var också ren tur. Raset skedde nattetid, men kunde lika gärna ha skett under arbetstid med helt andra konsekvenser. Under skrivandet av denna artikel (oktober 2012) rasade taket till en fotbollshall under byggnad, och en byggnadsarbetare skadades svårt.

Denna typ av händelser borde inte kunna inträffa i ett utvecklat land som Sverige. Utredningar som görs efteråt visar nästan utan undantag på grova fel i planering och/eller utförande.

Undertecknade – som under många år har haft stort ansvar för utbildningen av byggkonstruktörer i Sverige – är djupt oroade av det som inträffar.

Kanske kan misstagen bero på att vi har misslyckats med vår uppgift att förmedla rätt kunskaper till de ungdomar som passerat våra högskolor. Men vi tror inte att det är så eftersom felen oftast är av trivial natur och kunskap om hur man skall göra i sådana tekniska frågor är allmänt tillgängliga hos fackfolk.

Vi menar i stället att byggandet i dag ofta sker på ett sätt och i en process som lätt leder till många fel av mer eller mindre allvarlig karaktär. En mängd olika parter är involverade i byggprocessens olika skeenden, och i många projekt finns det ingen som har grepp om helheten i de tekniska lösningarna.

Den bild av processen som framträder vid utredning av ras är ganska typisk för hur byggandet bedrivs i dag. Den kännetecknas bland annat av
• att många parter är inblandade i processen med otydlig inbördes ansvarsfördelning
• att det ofta är oklart vem som i praktiken har ansvar för helhetsbedömning och kvalitets­kontroll
• att en samlad dokumentation av viktiga funktioner, som stabilitet och bärförmåga, med möjlighet till granskning av en utomstående part, inte görs.
• att moderna datorhjälpmedel som automatiserar ingenjörsarbetet leder till sämre möjlig­heter att identifiera fel.
• att tempot är väldigt högt och acceptansen för tidsödande ifrågasättande är låg.

I nuvarande plan- och bygglag (PBL) ställer man tydligt krav på bärförmåga, stadga och beständighet (kap 3, 7§), men utan krav på kontroll eller sanktioner från samhällets sida. Detta är en följd av en långtgående avreglering av samhällets kontroll och övervakning av byggandet som inleddes för mer än 20 år sedan.

Tanken med denna avreglering var att möjliggöra innovation och nytänkande men kanske inte att äventyra människors säkerhet, vilket har blivit följden.

Vad kan man då göra för att denna typ av händelser skall undvikas? För oss är det uppenbart att en skarpare myndighetsutövning är nödvändig för att få en kontroll av processen värd namnet. PBL och dess tillämpningsregler måste riggas så att tydliga och konkreta krav ställs på följande områden:

Dokumentation av stabilitet och bärförmåga för byggnader (liknande den som ställs på till exempel brandskyddsdokumentation), som möjliggör kvalificerad tredjepartskontroll.

Oberoende teknisk granskning måste göras av kvalificerad tredje part, med fokus på undvikande av grova fel. Denna granskning måste organiseras i offentlig regi i likhet med kontrollbesiktning av motorfordon, godkännande av läkemedelsprodukter etc.

Om branschens aktörer på ett begripligt sätt tvingas att beskriva för utomstående hur man tänkt, så kommer de att upptäcka flertalet fel själva. Om man dessutom vet att resultatet granskas professionellt kommer man att se till att tillräckligt kompetent personal kopplas in i projektet.

Uppföljning. Man bör också införa tydliga krav på systematisk uppföljning av inträffade ras och skador av mera allvarlig karaktär – med transparent spridning av erfarenheter till branschens aktörer.

I länder som Finland och Storbritannien finns redan denna typ av system som kan tjäna som modell.

Vad gäller tillståndet i svenskt byggande har vi bara diskuterat problem som har direkt bäring på risker för liv och lem. Detta är tyvärr bara toppen av ett isberg.

Under ytan döljer sig en lång rad kvalitetsbrister som inte får samma uppmärksamhet, och som visar sig först senare i form av allvarliga fuktskador, undermålig energiprestanda med mera.

Regeringen måste snarast initiera åtgärder för att ta tag i dessa problem.

Professor Lennart Elfgren, Luleå Tekniska universitet
Professor Kent Gylltoft, Chalmers
Professor Håkan Sundquist, KTH
Professor Sven Thelandersson, Lunds Tekniska högskola

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.