Carl Bildt skriver på DN Debatt 9/11 om tillbakadragandet av de svenska trupperna i Afghanistan. Det är en anmärkningsvärd för att inte säga ytterst egendomlig text. Inte för att soldaterna ska åka hem, för i det följer Sverige den reträtt som USA och andra krigförande nationer redan beslutat sig för. Och inte för att Bildt slår fast att Sverige inte kommer att överge Afghanistan efter 2014, då det givetvis är uppskattat.

Nej, det som är anmärkningsvärt är att utrikesministern ger en beskrivning av Afghanistan som om det överhuvudtaget inte finns några allvarliga problem i landet. Det ges ett intryck av ett i huvudsak fredligt land, där Carl Bildt ser framtiden an med tillförsikt och stora förhoppningar. Han skriver om regional samverkan, nordiskt samarbete, ekonomisk utveckling, framtida val, och som extra krydda om en järnvägsförbindelse mellan Mazar-e-Sharif och Åbo i Finland. Finns det möjligen ett parallellt universum, undrar jag, där det finns ett annat Afghanistan, eller är det något annat väsentligt jag missat?

I den värld där jag befinner mig pågår ett förödande krig i Afghanistan, där en väpnad nationell och islamistisk upprorsrörelse, med stöd av grannlandet Pakistan, utgör ett växande hot mot den rådande politiska ordningen. Men detta nämns inte med ett ord av utrikesministern.

Inte heller berör Bildt att det finns allvarliga frågetecken för den överföring av säkerhetsansvaret från den internationella militären till den afghanska armén och polisen, som ska vara fullbordad 2014. Det eländiga tillståndet som präglar de afghanska säkerhetsstyrkorna har beskrivits i detalj i en mängd tillförlitliga rapporter och artiklar. Till och med i Pentagons senaste halvårsrapport till den amerikanska kongressen i oktober, slås fast att av den afghanska arméns 204 bataljoner, finns det en, säger en, som klarar av att operera självständigt, det vill säga utan aktivt stöd av internationell militär. Och att av den afghanska polisens 218 ”större enheter” finns det två, säger två, som fungerar utan internationellt stöd.

Utrikesministern nämner statsbygget, men då endast i sammanhanget att detta är något som Sverige satsat på. Ingenting sägs om att det internationella biståndssamfundet och den afghanska politiska eliten i stort sett misslyckats med att bygga en fungerande stat, att den, på några få undantag när, är genomsyrad av korruption, oduglighet och maktmissbruk – vilket för övrigt har gynnat upprorsrörelsen och gett den oförtjänta framgångar. Också här finns det en mängd rapporter, undersökningar och artiklar från välrenommerade institutioner och medieföretag som i detalj har redogjort för förhållandena.

Nu är det väl knappast så att Carl Bildt befinner sej i ett parallellt universum. Han finns här, och som en beläst och kunnig person känner han givetvis till att Afghanistan dras med ett antal utomordentligt svåra problem, att det internationella samfundet inte har lyckats i sina ambitioner, och att framtiden faktiskt är högst osäker. Frågan uppstår varför han då, mot bättre vetande, väljer att ge en grovt vinklad och faktiskt felaktig bild av förhållandena. Är det för att inte irritera USA och Nato? Är det för att försäkra en svensk publik att de fått valuta för de skattemiljarder som den svenska militära insatsen kostar? Eller har han på äldre dagar blivit så mycket diplomat att han sätter sig mitt i kostymen för att inte sticka ut någonstans?

Det är frågor som Carl Bildt själv är bäst lämpad att svara på. Dock, för det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan räcker det inte att bara ha förhoppningar om en bättre framtid, att beskriva läget som frid och fröjd. Det är nödvändigt att också klart ange och diskutera de problem och negativa aspekter som finns. Helt kort, som Sveriges utrikesminister får han gärna drömma emellanåt, men i arbetet måste han vara realistisk. Annars går det fel.

Anders Fänge

f d chef för Svenska Afghanistankommittén i Kabul