Mediebevakningen av Centerpartiets partiledarkandidater har hittills fokuserat mer på deras personliga framtoning än deras politiska profilering. Politiska kommentatorer har till och med beskrivit skillnaderna dem emellan som små. I själva verket står Annie Johansson, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson för markanta ideologiska skillnader. Det rör sig om ett högt spel där en felsatsning kan bli förödande, skriver Mikael Sundström och Malena Rosén Sundström.
När man följer centerpartistiska bloggar med tillhörande kommentarer tycks många skribenter ha en närmast religiös tro på vad den nya partiledaren skall kunna åstadkomma opinionsmässigt. Forskning visar dock att positiva partiledareffekter (typ “Lejonkungeffekter”) faktiskt är ganska modesta när det gäller att värva röster (en dålig partiledare kan däremot agera sänke). Nyhetens behag sjunker snabbt undan, och därefter är det, som sig bör, själva politiken som hjälper eller stjälper.
Detta är värt att påminna om när mediebelysningen fokuserar på skillnader i de tre kandidaternas personliga framtoning snarare än på deras politiska profilering. Det betydelsefulla är i slutändan vad kandidaterna säger – inte hur de säger det. Partiledarvalet ger en kort period av värmande mediebelysning, men flera års legitimitet åt den övergripande färdriktning den nye partiledaren står för. Det gäller alltså att välja med stor omsorg, och verkligen få grepp om de olika färdplaner som erbjuds.
Det är därför med viss förvåning vi konstaterar att politiska kommentatorer som Mats Knutson (Rapport, 21/7) och KG Bergström (Expressen, 21/7) beskriver de politiska skillnaderna mellan Centerpartiets tre partiledarkandidater som små. Om vi tror att en partiledares politiska instinkter är betydelsefulla är tvärtom skillnaderna markerade.
Annie Johansson, som ofta förs fram som huvudkandidat, ligger alldeles uppenbart en bra bit längre till höger än de båda medtävlarna. Detta är ingen väl förborgad hemlighet, utan något hon själv tydligt belyser, vilket gör Knutsons och Bergströms analys så mycket underligare. Johansson har förklarat Thatcher vara en idol, framhåller på sin hemsida Robert Nozick och Ayn Rand som favoritförfattare (Rand beskrivs som en av 1900-talets största tänkare), och har motionerat för bland annat platt skatt. På nyliberalistisk manér är individen ledstjärnan i hennes politiska vision, och statens roll bör minskas betydligt för att individen skall må riktigt bra.
Anna-Karin Hatt, med stor sannolikhet Johanssons huvudkonkurrent, beskriver sig själv som socialliberal. Hon anser att partiet bör ha en “rättviseprofil”, bland annat genom att verka för att sänka skatten mest för de som tjänar minst, och det är säkert ingen tillfällighet att hon refererar till Fälldin som var misstänksam mot det dåvarande alternativet på högeryttern: Moderaterna.
Knackar man på Anders W Jonssons politiska kompass blir det svårare. Han tycks i stora drag nöjd med nuvarande färdrutt, förutsatt att man kan bredda den politiska utblicken. Ingenting tyder i alla fall på att han vägleds av något som påminner om Johanssons högerinstinkter.
Vad är det då rent praktiskt som står på spel? Maud Olofsson har försökt växla ut en gaffelstrategi där hon under paraplyet näringslivspolitik försökt appellera både till glesbygdsväljare (där småföretagandet är viktigt – inte minst för lantbrukare) och till nya skaror i storstadsregionerna där “näringsliv” visserligen ger andra associationer, men likafullt är något eftertraktansvärt. Den ekonomiska kräftgången, och näringslivsministerns därmed ibland dystra och medialt uppmärksammade uppdrag, har knappast hjälpt dessa ambitioner, men Centern har i vart fall inte alienerat sin vänsterflygel. Partiet har också under hennes rorsmannaskap burit de stora kostnaderna (i form av trovärdighet och röster) för kärnkraftsomsvängningen och det därmed stabila borgerliga samarbetet.
Sammantaget betyder detta att gaffelstrategins eventuella frukter borde kunna avnjutas när världsekonomin till sist vänder på allvar. “Eventuella” är dock ett centralt ledord, och det är här den ideologiska skon klämmer i partiledarvalet.
Eftervalanalysen, som leddes av Annie Johansson (också Jonsson deltog i arbetet), pekade ut ideologisk otydlighet som en central förklarande faktor varför det gick så uselt. Analysen led av en del betänkliga problem (man studerade främst redan övertygade centerpartisters intryck när man kanske hellre borde fokuserat på de många fler väljare som inte röstade på partiet), men det betyder inte att slutsatsen om ett otydligt budskap måste vara fel. Men den, och partiledarvalet, innebär nu ett distinkt vägval.
Den tydlighet som Johansson pläderar för, och ännu mycket mer ansluter sig till, innebär de facto ett tydligt steg till höger, med de möjligheter och faror som följer. Väljare på vänsterkanten kommer förmodligen att kasta loss och bege sig till Socialdemokraterna eller Miljöpartiet – men det kan å andra sidan finnas nya, kanske stora, skaror att hämta till höger om Moderaterna som ju efter hand slår ner nya rötter i mitten av svensk politik. Eventuellt. En fortsatt gaffelstrategi á la Olofsson (troligare under Hatt) skulle kunna ge utdelning i form av både höger- och vänsterinriktade centerröster om och när konjunkturen vänder. Eventuellt.
Vad som däremot inte är eventuellt är att det rör sig om ett högt spel, för med dagens flortunna väljarbas innebär en felsatsning att Centerns själva existens som riksdagsparti riskeras. Att som centerpartist välja ledare baserat enbart på dennes personliga egenskaper skulle vara ovederhäftigt. Att som politisk kommentator utan vidare bunta samman de tre kandidaterna utan att närmare försöka förstå eller synliggöra deras ideologiska skillnader är besvärande. Minst.
Mikael Sundström
universitetslektor statsvetenskapliga institutionen Lunds universitet
Malena Rosén Sundström
universitetslektor statsvetenskapliga institutionen Lunds universitet
Båda är samförfattare till kapitlet ”Ett smalare men vassare Centerparti” i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010:2.