Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringsidén”

Högskolestiftelser. Förslaget att driva svenska universitet i stiftelseform ­öppnar för bolagisering. Men det är ingen riktig utredning, utan en politisk pamflett utan ­eftertanke. Privatisering av universitet hotar både oberoendet, forskningskvaliteten och samhällsnyttan, skriver 36 forskare vid svenska högskolor och universitet.

Utbildningsminister Jan Björklunds och statssekreterare Peter Honeths senaste reformförslag ”Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet” (Ds 2013:49) knyter an till det som tidigare gjorts vad gäller skolan och vården. Utan belägg vill de trumfa igenom en syn på forskning och högre utbildning som en affärsverksamhet bland andra, där nyttan mäts enbart i kortsiktiga penningmått. Syn­sättet doldes tidigare under slagord som ”kvalitet” och ”innovation”; nu framhålls ”internationalisering” och ”frihet”. Förslagets verkliga innebörd är dock rakt motsatt.

I Honeths perspektiv uppträder universiteten främst som en sektor som omsätter miljarder kronor och utgör en ekonomisk motor. Hans förslag går ut på att underlätta för de universitet som är internationellt attraktiva att göra affärer, och för andra sektorer att söka vinst genom samverkan med dem. Honeths förslag sägs syfta till att öka lärosätenas självständighet gentemot staten, men effekten är i själva verket den motsatta. Ser man universiteten som högre lärosäten för forskning och utbildning innebär förslaget minskad självständighet. Det innebär minskat demokratiskt inflytande för allmänhet, studenter och lärarkollegier, minskad offentlig insyn, ökad otrygghet för anställda, minskad akademisk frihet för lärare och forskare och därmed även äventyrad kvalitet i undervisning och forskning. Erfarenheterna av tidigare privatiseringar förskräcker. I stället för att ge ökad självständighet skulle förslaget hota universitetens allmänna och öppna karaktär.

Universitetens kärnverksamheter bör förbli en gemensam, offentlig angelägenhet. Universiteten ska inte ses som enskilda företagsverksamheter, utan som avdelningar av samma intellektuella international, en universell kunskapssfär som ska förbli gemensamt ägd och kontrollerad. Öppenhetsprincipen för forsknings­resultat ska gälla. Allmän tillgänglighet ska inte underkastas avgifter eller andra ekonomiska intressen som kan hota den nyfikenhetsdrivna grundforskning som inte minst naturvetenskaperna värnar om.

Myndighetsformens statliga styrning förtjänar diskussion, men den föreslagna reformen minskar inte det statliga styret. Tvärtom tillförsäkrar den staten avgörande inflytande i tillsättningen av rektorer och universitetsstyrelser, där rektor är vd och kollegiala beslutsstrukturer ställts åt sidan. Begreppet ”stiftelse” är vilseledande eftersom universiteten inte ska ges något stiftelsekapital, vilket är grunden för stiftelseformens självständighet. Universiteten föreslås förbli ekonomiskt beroende av staten och dess redovisningskrav. Härmed faller också den tomma retoriken om internationalisering, då de utländska toppuniversitet som drivs i stiftelseformen gör detta just på basis av ett gediget eget kapital som skyddas mot utplundring.

Honeths stiftelseform öppnar i stället för att högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna, i bjärt kontrast mot förebilderna Harvard, Oxford, Stanford med flera. Aktiebolagsformen är olämplig för högskole­verksamhet, som medför ett ansvar skilt från ekonomisk vinning. Kapitalstyrningen står i motsats till universitetet som en zon där kritiskt tänkande, fritt meningsutbyte och produktion av kunskap kan bedrivas utifrån kriterier som hållbarhet, rättvisa och verklig samhällsnytta som kommer medborgare snarare än individuella kapitalinvesterare till del.

Universitetens traditionellt starka kollegiala styre borgar inte endast för en hög akademisk nivå, utan är också kopplat till deras roll i demokratin: det skyddar forskare och lärare mot makthavares godtycke, byråkraters vilja till strömlinjeformning och extern ideologisk styrning. Universiteten är offentliga arenor och en viktig del av den akademiska friheten består i att förbli öppna och tillgängliga för allmänheten. I dag företräder universitetsanställda offentligheten på medborgarnas uppdrag, det är därför också värt att notera att ”tredje upp­giften” – att samverka utåt och bedriva folkbildning – inte nämns i stiftelseförslaget.

Autonomireformen presenterades i liknande ordalag som förslaget om högskolestiftelser. Den skulle ge högskolorna större frihet från statlig styrning, men minskade i själva verket kraftigt forskarnas och lärarnas inflytande genom att leda till linjestyrning och ökat rektorsvälde.

Demokratin kan endast hållas levande genom ständig diskussion och samhällskritik. Auto­nomireformens oönskade effekter bör korri­geras. Inskränkningar av yttrandefriheten som är vanliga i näringslivet – krav på ”lojalitet” med arbetsgivaren, förbud mot att uttala sig offentligt och så vidare – har trots lagstadgad meddelanderätt för offentliganställda kommit att påtvingas universitetsanställda. Vad händer med deras yttrandefrihet och rätt till fritt, kritiskt tänkande den dag de är privatanställda? Och vem tillhör kunskapen som forskare och lärare producerar i ett bolagi­-serat universitet?

Det enda konkreta problem som stiftelseformen tycks kunna bidra till att lösa är trögheten i processen att ingå internationella samarbetsavtal. Men förslaget är en oproportionerlig åtgärd med allvarliga och uppenbara risker. Privata universitet skulle även kunna skapa andra hinder för globalt utbyte, till exempel genom att införa avgifter. Förslaget ger nämligen högskolorna rätt att besluta om studieavgifter samtidigt som det är oklart om högskolelagen, som reglerar universitetens avgiftsfrihet, skulle gälla stiftelserna. Den byråkratiska trögheten bör lösas på annat sätt, även inom den nuvarande organisationsformen.

Privatisering av universiteten har stor och ­oåterkallelig inverkan på samhället. Honeths promemoria är ingen riktig utredning utan närmast en pamflett som saknar såväl konsekvensanalys som utredning av alternativa lösningar. Om nuvarande myndighetsform är olämplig vore det bättre att återuppta frågan om en annan form av offentlig organisation.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.