Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Christianson gör sig skyldig till historieförfalskning”

Professor Sven Å Christianson hävdar att jag inte förstår de teorier om bortträngda minnen som han förde fram på 1990-talet (DN 18/2). Det stämmer inte. I min bok ”Mannen som slutade ljuga” demonstrerar jag med citat från Christianson själv vad idéerna gick ut på. Jag citerar även flera av världens främsta minnesforskare, och redovisar mina källor i över 500 fotnoter och 300 referenser. Boken har glädjande nog tagits emot med stor entusiasm inte minst från forskarhåll, skriver journalisten och författaren Dan Josefsson.

När det gäller vetenskaplig legitimitet är det snarare Sven Å Christianson själv som har problem. Efter att jag avslöjade hans häpnadsväckande roll i Quickaffären har Stockholms universitet förbjudit honom att använda den egna boken I huvudet på en seriemördare i undervisningen och Norstedts förlag har slutat trycka den.

Christianson hävdar i sin artikel att det skapats en felaktig bild ”av att teorin om bortträngda minnen hade en avgörande betydelse för att Thomas Quick blev dömd för åtta mord”. Den bilden är dock, som jag visar i min bok, fullständigt korrekt. På Säters rättspsykiatriska klinik ansåg man att morden som Sture Bergwall erkände i terapin varit bortträngda ur hans minne. När Bergwall skrevs in på kliniken 1991 skulle han alltså inte ha vetat att han var seriemördare. Professor Sven Å Christianson fungerade som åklagare Christer van der Kwasts minneskonsult mellan 1994 och 2001. I den rollen bekräftade han att Bergwalls notoriska oförmåga att ge korrekt uppgifter om brotten han erkände faktiskt berodde på att ”seriemördaren” kämpade med att återhämta bortträngda minnen. 

I dag tycks Christianson ha accepterat att det inte finns några vetenskapliga belägg för att vi människor ”tränger bort” traumatiska minnen. Vi minns dem snarare allt för väl. Men så lät det inte på 1990-talet. 1996 intervjuades Christianson till exempel av Claes Elfsberg i SVT:

Claes Elfsberg [till Christianson]: ”Här i Sverige så anses väl du vara den, ska vi säga, vetenskapliga garanten för att bortträngda minnen i den här betydelsen existerar?”

Sven Å Christianson: ”Ja. När jag säger att det existerar så säger jag att vi har sett fall där personer har blockerat bort minnen som senare kan återhämtas.”

Som konsult deltog Christianson mycket aktivt i mordutredningarna kring Bergwall, och han agerade samtidigt förment oberoende expertvittne i fem av de sex Quick-rättegångarna. Parallellt med detta fick han varje vecka kombinerad handledning och terapi av psykoanalytikern Margit Norell, som även handledde Bergwalls terapi. Christianson var så övertygad om att Bergwall var en äkta seriemördare att han i internationella forskningssammanhang försökte lyfta fram fallet Quick som ett bevis på att traumatiska minnen verkligen kan blockeras bort. I boken Recovered memories and false memories (utgiven av Oxford University Press 1997) beskrev han ingående hur Quick trängt bort minnena av sina mord (min egen översättning och fetning):

”En man får psykoterapeutisk behandling på en psykiatrisk klinik. Efter en tid börjar han berätta om det ena mordet efter det andra som han har begått. Det är mord som begåtts under en tidsperiod av 25 år, och som han varit mycket obenägen att få medveten tillgång till innan han började terapin.
Inte förrän denne seriemördare dömts till psykiatrisk vård för en serie småbrott och fann sig själv i den relativt säkra miljö som omger en psykoterapeutisk behandling, började han långsamt återhämta minnen av sexualsadistiska mord han begått på unga pojkar.”

Under rättegången om mordet på Therese Johannessen framträdde professor Christianson som expert. Rätten måste ha tvivlat på Sture Bergwalls trovärdighet, för han hade i åratal misslyckats med att ”minnas” var han gömt flickans kropp. Enligt referatet i domen intygade Christianson dock att ”det kan finnas skyddsmekanismer som omedvetet verkar för att förtränga minnesbilderna.” (min egen fetning).

I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, och det är omöjligt för Christianson att förneka att han trodde på bortträngningshypotesen under 1990-talet. I en debattartikel 1996 deklarerade han exempelvis: ”I min forskning har jag försökt påvisa både att återhämtade minnen under psykoterapi kan vara falska och att trauman kan blockeras bort och återkomma många år senare.” Samma år skrev han så här i boken Rättspsykologi: ”Att stänga av [känslor] kan innebära att vi får svårt att komma åt minnen som isolerats under lång tid. Vi skulle kunna kalla detta fenomen blockering eller ’bortträngning’”.

Om inte den felaktiga tron på bortträngda minnen hade fått fäste hos mordutredare, åklagare och tingsrätter så hade den falska seriemördaren Thomas Quick knappast blivit trodd, och därmed inte heller fälld några mord. Anhöriga till mordoffren hade besparats det lidande de utsattes för under de groteska Quickrättegångarna och verkliga mördare hade kanske kunnat gripas. I kraft av sin status som forskare från Stockholms universitet legitimerade Sven Å Christianson Säters ovetenskapliga idéer inför rättsväsendet. Att han själv uppenbarligen trodde på idéerna är ingen ursäkt. Han bär ett mycket tungt ansvar för Quickskandalen och har sannolikt vållat tilltron till den psykologiska forskningen allvarlig skada.

Att denne psykologiprofessor, som var så central i skapandet av århundradets rättsskandal, nu bryter en mångårig tystnad för att ägna sig åt simpel historieförfalskning är tragiskt. Inte bara för Christianson personligen, utan också för psykologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.