Flera opinionsundersökningar tyder på att stora delar av Sveriges befolkning står kallsinnig inför ett närmare europeiskt samarbete. Varför är det så? Är det alltjämt det andra världskriget som spökar? Har vi inte börjat inse hur nationellt egoistiskt vi handlade då? Har den alliansfria utrikespolitiken blivit så helig att vi inte ens kan glädjas åt de 50 fredsåren med EU?

Jag misstänker att bilden av Sverige under andra världskriget i så hög grad präglats av uppfattningen att de i och för sig beklagliga eftergifterna inför ett hotande Tyskland var så nödvändiga - och därmed försvarliga - att vi alldeles glömt bort "Det stora sveket". Det som vi själva alldeles frivilligt och oprovocerat stod för, nämligen försöket sommaren 1940 att medla fred mellan Nazi-Tyskland och England. Så bortglömt eller marginaliserat att det inte ens finns omnämnt i de senaste biografierna över de främsta aktörerna, kungen Gustaf V och statsministern Per Albin Hansson.

Så här gick det till. Efter det att Hitler och hans arméer våren och försommaren 1940 krossat allt motstånd och slagit en hel värld med häpnad - och nära nog förverkligat "drömmen om världsherravälde" - firades segern i ett segerrusigt Tyskland med allmän flaggning över hela riket under tio dagar och med klockringning i landets alla kyrkor under sju dagar. Strax öppnades dörren för nya möjligheter med en fredsappell från Hitler.

Motståndet mot Hitler och allt han stod för var dock kompakt i England. Churchills motstånd gällde inte endast det egna landets försvar utan hela den europeiska civilisationen, ja hela mänskligheten. Om vi kan stå emot Hitler, säger han i ett av sina berömda tal, kan hela Europa bli fritt och världens liv gå vidare ut över soldränkta vidder, men om vi förlorar sjunker hela världen ner i en ny mörktids avgrund. I apokalyptiska färger manade han till motstånd till det yttersta: "Om än London må läggas i grus och spillror!"

Medan man i England förberedde sig för att med all kraft försvara sin frihet inför det förväntade nazityska anfallet gjorde man i Sverige något helt annat:

Vi gav efter för tyska krav på så kallad permittenttrafik Tyskland-Norge.

Vi påbörjade kontakterna mellan Sverige och Tyskland med studieresor till den tyska krigsmakten och livligt idrottsutbyte.

Vi planerade samarbete om tillverkning av flygmotorer för bland annat tyska Luftwaffe.

Vi konfiskerade en rad känsliga böcker,bland annat den som hette "Varför England är i krig".

Vi gjorde det möjligt att förhindra transport av beslagtagna tidningar.

Vi tog ett första riksdagsbeslut om att avskaffa grundlagens censurförbud.

LO planerade att avbryta den 1933 införda köpbojkotten mot tyska varor.

Vi sökte medla fred mellan Nazi-Tyskland och England - trots de tydliga budskapen från England om fortsatt motstånd mot Hitler-Tyskland.

Det började med Hitlers fredsappell till England och Görings idéer om att den svensk kungen Gustaf V mer än någon annan skulle kunna medla fred. Via de svenska kanalerna i Berlin nåddes både kungen och statsministern av budskapet. "Göring framkastat önskan om fredsmedling", skriver Per Albin i sin dagbok. Och kungen var entusiastisk. Om inte regeringen "ville sondera" i Tyskland skulle han göra det i alla fall - en nyhet inom regeringen som "togs utan något parlamentarismens pedanteri".

Gustaf V:s hänvändelse till de båda statscheferna lämnades den 1 respektive den 2 augusti. Resultatet blev i båda fallen negativt - det tyska svaret "i mjuka och sympatiska vändningar", medan det engelska var utformat utan minsta spår av förståelse. Det visade sig senare att Churchill fått ett verkligt vredesutbrott över "den föraktlige svenske kungens inblandning" sedan han övergivit både Finland och Norge och kommit "helt i tyskarnas grepp".

Det misslyckade medlingsförsöket till trots fanns från tysk sida fortfarande önskemål om ett svenskt initiativ. Den tidigare vice rikskanslern Franz von Papen vädjade i brev till Gustaf V i januari 1941 om ett nytt fredsinitiativ. Som svar förklarade kungen att han ständigt var uppmärksam på möjligheten att ta ett nytt initiativ, "gärna om så kan ske i samverkan med påven". Han menade dock att förutsättningar vid detta tillfälle saknades.

När Gustaf V efter en tid på nytt fann anledning att ta ett eget initiativ på utrikespolitikens område var läget ett helt annat. Detta hände i oktober 1941 då det tyska anfallet mot Sovjetunionen inletts med snabba framryckningar på bred front långt in i landet. Kungen planerade att i ett personligt brev till Hitler skriva om en fråga som låg honom varmt om hjärtat och som var av största vikt för honom och hans land. Han ville tacka Hitler för att han beslutat slå ned den bolsjevikiska pesthärden och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten.

Brevet stoppades av statsministern trots att kungen, som han förklarade, endast ville ge uttryck för sina "personliga känslor". Statsministern svarade: "Ers majestät är icke någon enskild, utan Sveriges konung."

Så inträffade något helt häpnadsväckande. Kungen kallade till sig den tyske ministern i Stockholm och bad honom telegrafera innehållet i det stoppade brevet till den tyske utrikesministern för vidare befordran till Hitler. Bakom ryggen på statsministern och i strid mot hans deklarerade vilja förmedlades sålunda det personliga budskapet. Resultatet av denna tysta diplomati kan vi se i det långa tackbrev som Hitler skickade några veckor senare. Han tackade för kungens "ytterst välvilliga personliga hållning" men var förvånad över att man i Sverige inte insåg vilken historisk kamp som pågick och vad som skulle kunna hända om den tysk-finska stridsfronten skulle svikta och Sverige därmed skulle få "utkämpa samma kamp på liv och död på sin egen mark".

Men nu åter till det svenska medlingsförsöket 1940.

Politiskt misslyckat: Det är uppenbart och tveklöst.

Moraliskt betänkligt: Det innebar i realiteten att för obestämd tid acceptera en nazitysk våldsregim behärskande stora delar av Europa och att söka förmå England att inte bekämpa denna våldsregim

Ur historien förträngt: Obegripligt och oförlåtligt - något av ett demokratiskt svek.

Måhända en fullständigare kunskap om svensk utrikespolitik under andra världskriget kan ge perspektiv på den svenska hållningen i viktiga utrikes- och försvarspolitiska frågor långt senare. Både den reserverade hållningen i fråga om europeiskt samarbete och den negativa inställningen till samverkan på försvarspolitikens område - med det seglivade Jas Gripen-projektet som god illustration till det svenska utanförskapet.

Gunnar Richardson