Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Dag Hammarskjöld är en av vår tids största svenskar”

Carl Bildt 50 år efter tragedin i Ndola: Ingen kan tänka sig Förenta Nationerna utan Dag Hammarskjölds insatser. FN har tjänats av flera framstående generalsekreterare, men ingen har lämnat ett så djupt och varaktigt intryck som Dag Hammarskjöld. Han var inte bara en unikt utrustad person, utan också en genuin företrädare för en svensk tradition av plikttrogenhet och rättspatos. När det gäller FN:s fredsbevarande operationer – som ofta ses som hans viktigaste bidrag – var han djärvt nydanande, skriver utrikesministern.

I morgon är det 50 år sedan planet med FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld störtade i djungeln utanför Ndola och en av vår tids särklassigt största svenskar omkom.

Dag Hammarskjöld hade överraskande kallats till att bli världsorganisationens andra generalsekreterare 1953, men stod nu mitt uppe i en akut konflikt både i det Kongo som nyss vunnit sin självständighet och i det FN där kalla krigets hårda motsättningar nu präglade organisationen alltmer.

Det var hans eget djärva beslut att flyga den långa omvägen genom den mörka afrikanska natten för att möta den katangesiske rebelledaren Tsombe. Han ville med sin egen diplomati försöka få Tsombe att ingå vapenvila och sluta en uppgörelse med den kongolesiska centralregeringen för att med detta resultat kunna återvända till New York och FN:s generalförsamlings omedelbart förestående möte.

Så skulle – i ett slag – både krisen i FN och krisen i Kongo kunna mildras.

Och det var en insats präglad just av de egenskaper som redan gjort Dag Hammarskjöld till en mycket stor ledare.

Ofta handlade det om den direkta diplomatin i det personliga mötet och inte sällan om den tysta diplomati som blev något av hans signum. Men också om de personliga besluten och det egna avgörandet i övertygelsen om att det var hans plikt att göra det som han var övertygad om var rätt.

Och om hans övertygelse att FN:s existensberättigande stod på spel i just de nya, självständiga nationerna i Afrika. ”Det är inte stormakterna som behöver FN för sitt beskydd; det är alla de andra. I den meningen är FN främst deras organisation", sade han i sitt mest berömda tal under Kongo-krisen.

Om hans vågspel i Ndola hade lyckats eller ej vet vi inte. Sörjd av en hel värld fördes han i stället till den sista vilan i familjegraven i Uppsala.

I morgon kommer jag å den svenska nationens vägnar att lägga ner en krans vid det lilla minnesmärket utanför Ndola i dagens Zambia innan jag fortsätter till inledningen av FN:s generalförsamling i New York.

Dag Hammarskjöld var inte bara en unikt rikt utrustad person, utan också en genuin företrädare för en svensk tradition av plikttrogenhet, rättspatos och vilja att göra insatser långt utöver det normala.

Han var fostrad i sin faders konservativa ämbetsmannamiljö i Uppsala, men kom också att bära med sig en litterär och konstnärlig vidsyn långt utöver det vanliga, och efterträdde unikt nog sin far som ledamot i Svenska Akademien.

Och om det inte hade varit uppenbart tidigare så bar den postuma publiceringen av hans "Vägmärken" vittnesbörd om en person med också djup religiös övertygelse.

Att han kom att tjäna den svenska staten var mot denna bakgrund ingen tillfällighet. Och det var det sätt på vilket han gjorde det också på den internationella arenan som gjorde att sökarljuset plötsligt föll på honom när en efterträdare måste utses till Tryggve Lie som plötsligt avgått.

Under sina decennier har FN tjänats av flera framstående personligheter som generalsekreterare, men jag tror det är korrekt att säga att ingen lämnat ett så djupgående och varaktigt intryck som Dag Hammarskjöld.

Jag har inte träffat någon, vare sig inom eller utanför FN, som inte anser att Hammarskjöld definierade själva rollen som generalsekreterare, och skapade en måttstock för hur rollen uppfylls som gäller ännu i vår tid.

Sina första år i New York kom han att ägna åt att värna och bygga upp det oberoende FN-sekretariat som för honom var en förutsättning för att världsorganisationen skulle kunna fungera.

När han tillträdde hade de ledande makterna trott att de hade funnit den anonyma, diskreta och följsamma byråkraten. Men med de kriser som världsorganisationen successivt ställdes inför blev det snabbt tydligt att de fått en bestämd, beslutsför, integer och självständig aktör.

När jag inför morgondagen åter har läst igenom mycket av och om denne imponerande man är det två saker som slår mig i hans gärning och sätt att arbeta.

Den första är hur han ofta agerade tyst och snabbt för att med direkt personlig diplomati nå resultat.

Hans första framgång – att få amerikanska piloter frigivna i Kina – var ett lika tydligt exempel på detta som hans plötsliga beslut att resa till Ndola för det möte som aldrig kom att äga rum.

Den andra är hans övertygelse om betydelsen av de fredsbevarande operationer som senare ofta kommit att ses som hans viktigaste insats i utvecklingen av världsorganisationen.

Här var han i genuin mening djärvt nydanande. Fredsoperationer fanns inte i FN-stadgan, men Hammarskjöld gjorde dem till en allt viktigare del av världsorganisationens arbete.

En övervakningsorganisation, UNTSO, hade visserligen satts upp efter vapenvilan mellan Israel och arabstaterna 1948, men det var med Hammarskjöld som de stora, verkliga och allt djärvare insatserna kom.

Först med de blå-vita hjälmarna längs Suez-kanalen efter kriget 1956 – den första egentliga fredsbevarande insatsen – och därefter med den lika djärva som stora och komplicerade operationen i Kongo från sommaren 1960 och fyra år framåt.

Med dagens språkbruk skulle den operationen nog kallas både fredsframtvingande och statsbyggande, och den fick en komplexitet som gjorde att det skulle dröja in på 1990-talet innan FN igen vågade sig på något som närmade sig detta.

I bägge dessa operationer spelade svenska soldater en viktig roll.

När Hammarskjöld på typiskt djärvt manér ville få in FN-trupper i det upproriska Katanga cirklade han över flygplatsen i dåvarande Elisabethville och vägrade att landa innan han fått klartecken för landning också för de två svenska kompanier han personligen hade med sig.

Kongo-operationen var kontroversiell, men i grunden framgångsrik. Ett självständigt Kongo kunde börja stå på egna ben, och splittringen och söndringen kunde hindras. Betydelsen av detta för Afrika i dess helhet går knappt att underskatta.

Men när jag bläddrar i papperen är det ändå slående hur många av de decenniernas kriser vi fortfarande lever med.

UNTSO finns fortfarande kvar i ett Jerusalem där freden verkar svårare än på länge. Och det Kongo som först blev Zaire och sedan blev Demokratiska Republiken Kongo har sett den ena FN-missionen efter den andra under decennierna.

Men det FN som Hammarskjöld till stora delar formade har gjort skillnad.

Ingen kan i dag tänka sig vår värld utan FN – och ingen kan tänka sig vårt FN utan de formativa insatser som för evigt är förknippade med Dag Hammarskjölds namn.

Det är inte minst mot den bakgrunden jag i morgon lägger ner vår blågula krans i Zambia.

Och i New York söker jag upp det meditationsrum som så tydligt bär hans signum. Här skulle troende från alla världens religioner, och människor helt utan religion, kunna samlas kring det block av järnmalm från Malmberget som utgör rummets kala altare.

Dag Hammarskjöld valde järn därför att materialet skulle leda våra tankar till valet mellan förstörelse och uppbyggnad, mellan krig och fred. Av järn har människan byggt stridsvagnar, men av järn har människan också byggt hem för mänskligheten.

Det är en del av den rikedom vi ärvt på denna vår jord. Hur, frågade Dag Hammarskjöld, ska vi utnyttja det?

Och den frågan hänger fortfarande – ett halvt sekel efter tragedin i Ndola – i luften.

Carl Bildt (M)

utrikesminister

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.