Den 19 juni inträffar vad som artar sig att bli århundadets mest uppmärksammade peudohändelse i Sverige – kronprinsessans bröllop. Det handlar om ett skickligt iscensatt och med skattepengar finansierat jippo med huvudsyftet att maximalt utnyttja tillfället att befästa monarkins ställning. Det rör sig inte bara om ett soligt sommarspektakel i en festsmyckad huvudstad utan om en kraftfull författningspolitisk manifestation, ivrigt påhejad från många håll.

Men är det mödan värt att irritera sig? Kan inte de som roas av det i lugn och ro få sjunga ”Kungssången” och vifta med svenska flaggor? Givetvis. Frågetecknen kommer när monarkens roll i samhällsapparaten skall definieras och preciseras. Grundproblemen är ju att den ärftliga monarkin dels till sitt väsen är odemokratisk, dels egentligen inte behövs utan har en rent kosmetisk funktion – att förläna festivitas åt de arrangemang som bedöms kvalificera för sådan kunglig nåd. Och därmed också definierar ett slags inre cirkel av betydelsfulla personer, av ett etablissemang som bär upp monarkin och befolkar dess tillställningar. Inte minst till massmediernas fromma.

Bred enighet torde råda om att en förutsättning för monarkins fortbestånd är att dess företrädare inte i någon form söker påverka samhällsutvecklingen. Detta torde den nuvarande kungen i stort ha respekterat, men den är inte alldeles självklar. Ibland tycks man mena att monarken kan uttala sig i frågor där det råder bred nationell enighet. Men detta är en oacceptabel ståndpunkt. Kungens uppgift är att tiga, antingen han gillar eller ogillar vad som sker. Man behöver bara gå till den strikta parlamentarismens hemland Storbritannien för att se hur principerna kan sättas ur spel av en viljestark kronprins som söker en roll i samhällsdebatten.

Ett konkret demokratiproblem är ordförandeskapet i utrikesnämnden. 1970 års författningsreform innebar att monarken fråntogs sina formellt sett långtgående befogenheter, i princip oförändrade sedan 1809. Kvar blev som ett slags plåster på såren ordförandeskapet i utrikesnämnden. Men det är ingen långsiktigt acceptabel lösning. Skulle Sverige hamna i en allvarlig utrikespolitisk krissituation bör ledningsansvaret ligga på en erfaren politiker med stor auktoritet. Det kungliga ordförandeskapet bör upphöra senast när Victoria blir drottning.

Sverige har varit monarki sedan 1200-talet och ett bevarande av kungadömet kan te sig som en antikvarisk och kulurhistorisk självklarhet. Men allt kan inte bevaras för evigt, och ur ett längre perspektiv är det troligt att monarkin blir allt mer urvattnad, ett slags museal relikt från en gången tid. Det måste finnas andra sätt att levandegöra vår författningshistoria. I en medeltida lag talas om svearnas rätt att ”konung taga så ock vräka”. Varför inte – om vi släpper loss fantasin – återgå till det medeltida valkungadömet och i god demokratisk ordning välja konung med lämpliga intervall?

Få torde ifrågasätta att Victoria skall tillträda tronen den dag det blir aktuellt. Hon bör givetvis få tillfälle att fullgöra den roll hon fostrats att spela. Men rimligt är att anta att svenska folket inom en nära framtid kommer att presenteras en ny tronpretendent som på motsvarande sätt som Victoria per automatik skolas in i rollen som statschef. Om en reell möjlighet skall finns till en förutsättningslös diskusssion om statsskicket på lite längre sikt bör den föras nu. Om några år kan det vara överspelat.

Thomas Hall
professor emeritus