Under de senaste decennierna har svensk penningpolitik förändrats i grunden. Regleringar, fast växelkurs och politiskt inflytande över Riksbanken har ersatts med liberaliseringar, flytande krona, politiskt oberoende för Riksbanken och prisstabilitet som norm. Förändringarna har skett parallellt med motsvarande reformer i flera andra länder, men har i vissa avseenden gått längre.

Till skillnad från större delen av EU har Sverige anammat en anglosachsisk penningpolitik med förebilder i USA och Storbritannien. Kreditavregleringarna är mer omfattande än i till exempel Tyskland och Danmark, Sverige står utanför det europeiska valutasamarbetet och Riksbanken justerar räntan mer och snabbare än den Europeiska Centralbanken, ECB, samt har en anglosachsisk syn på ekonomisk stabilitet och risk, snarare än en kontinentaleuropeisk.

Förändringarna har skett utan större debatt och i tämligen stor politisk enighet, med kronans vara eller inte vara som den verkligt stora stridsfrågan. Möjligen är det för att penningpolitik är svårt. Få begriper vad det handlar om och att förutse framtiden är så knivigt att självaste nobelpristagaren Milton Friedman, en av de främsta ekonomerna när det gäller penningpolitik, varnade för att använda penningpolitiken alltför aggressivt med tanke på osäkerheten och riskerna.

Frånvaron av politisk styrning har gett Riksbanken handlingsutrymme till att agera kraftfullt, såsom Federal Reserve, den amerikanska centralbanken, eller Bank of England. Under de två lågkonjunkturerna på 2000-talet har Riksbanken sänkt räntan mer än ECB – och försvagat kronan – trots att Sverige inte drabbats av någon asymmetrisk ekonomisk störning jämfört med euroområdet. I dag ligger reporäntan på 0,25 procent i Sverige jämfört med 1,00 procent i euroområdet. Det borde kräva en förklaring. Vad vet Riksbanken om framtiden som ECB inte vet? Förmodligen inget. Förklaringen är i stället att den på anglosachsiskt manér använder valutaförsvagningen som konkurrensmedel i dåliga tider, grundläggande i strid mot det europeiska ekonomiska och monetära samarbete som Sverige borde vara en del av. Och liksom USA och Storbritannien tar Riksbanken större risker på medellång och lång sikt för att hantera kortsiktiga obalanser.

Förändringarna av penningpolitiken har gjorts gradvis av Riksbankens högsta ledning och under stort inflytande av enskilda liberala ekonomer, såsom professor Lars E. O. Svensson, numera i Riksbankens direktion och en person som vill sänka Riksbankens styrränta till noll, en extrem åsikt som skulle medföra stor risk för att vi bygger upp betydande obalanser.

Det är att spela hasard med ekonomins långsiktiga utveckling. Det skulle skapa nya bubblor och ge utomordentliga förutsättningar för finansiell spekulation. Den förre centralbankschefen i USA, Alan Greenspan, var känd för att komma till finansmarknadernas undsättning så fort en större nedgång på aktiemarknaden eller finansiell oro uppstod, vilket fick marknaden att tala om ”the Greenspan put”, det vill säga en gratis säljoption för värdepappersinnehavare. Resultatet vet vi. Greenspans styre medförde bubblor – överdrivna prisuppgångar med spekulativa inslag – på tillgångsmarknaderna och ett betydligt större risktagande än vad som är försvarbart.

Det var inte det enda misstaget. Avregleringarna på finansmarknaderna medförde också en flora av produktinnovationer och handel på nya marknader där de finansiella aktörerna hade bristfällig kunskap om riskerna. USA genomgick redan på 1980-talet en bank- och sparbankskris som en följd av liberaliseringarna, då närmare 4000 banker gick omkull. Tillsammans med Federal Reserves penningpolitik har det denna gång lett till en finansiell härdsmälta som under några månader förlamade världsekonomin och som krävde enorma politiska räddningsinsatser.

Den uppkomna situationen gör det angeläget att diskutera penningpolitiken med öppet sinne. Avregleringarna av finansmarknaderna medför risker. Även den svenska och nordiska finanskrisen 1989–1994 orsakades av kreditavregleringarna och en alltför snabb kreditexpansion, något som ledde till den värsta ekonomiska krisen i Sverige under efterkrigstiden.

Större krav måste ställas på finanssektorn. Kapitalkraven bör höjas till åtminstone samma nivå som rådde under Basel I och möjligheten att flytta aktiviteter från balansräkningarna för att undgå kapitalkraven begränsas. Systemviktiga stora banker bör ha högre kapitalkvoter än mindre banker som saknar betydelse för det finansiella systemet. Ratinginstituten bör nonchaleras tills de hittat en ny finansieringsmodell skild från beställarna. Tillsynsmyndigheterna måste hantera de banker som är för stora för hemlandet multilateralt och lönerna bland dess anställda måste upp för att höja kompetensen. Därutöver måste villkoren för bonusutbetalningar ses över så att långsiktighet premieras framför kortsiktigt egenintresse.

Det är också tydligt att prisstabilitetsmålet är för trubbigt och behöver kompletteras med analyser av tillgångsvärdena, kredittillväxten och eventuella bubbeltendenser för att säkra den långsiktiga stabiliteten. Centralbankerna vill gärna skjuta över ansvaret för den nuvarande finanskrisen mot affärs- och sparbankerna, men har själva brustit. De har stirrat sig blinda på inflationsmålet och har periodvis sänkt räntan i goda tider för att inflationen var låg, trots att tillgångsvärdena och kredittillväxten steg.

Riksbanken vill ha ett tydligt och lättförklarligt inflationsmål att åberopa, men världen är mer komplex än så och med vanligt bondförnuft skulle både Riksbanken och Federal Reserve ha insett att räntan tidvis var för låg.

För svenskt vidkommande måste valet av penningpolitisk modell debatteras. Dagens finanskris har sin uppkomst i samma anglosachsiska värld som Sveriges Riksbank har som förebild. Det är en politik som medfört så stora svängningar på finansmarknaderna, i huspriserna och i de ekonomiska konjunkturcyklerna att vi för första gången i modern tid genomlevt en finansiell systemkris till extrema kostnader.

Medan medlemmarna i Europas ekonomiska och monetära union anammat Tysklands stabilitetspolitik, som bättre än någon annan skapat ekonomisk stabilitet och prisstabilitet över tiden, har Sverige glidit allt längre mot USA:s och Storbritanniens aktiva penningpolitik. Det är dags att vända på klacken och stiga in i det europeiska huset också monetärt.

Ett rimligt förslag är att Riksbanken ges i uppgift att skugga ECB:s penningpolitik om inte en asymmetrisk störning föreligger, något som i så fall måste förklaras. Vidare bör Sverige tillsammans med Danmark folkomrösta om båda länderna tillsammans skall införa euron någon gång i framtiden. Skälet för att en gemensam folkomröstning bör hållas är enligt min mening att vinsterna av ett medlemskap ökar om grannländerna ansluter sig. Förslagsvis skulle en folkomröstning kunna hållas 2011 om en anslutning 2020 så att samhällsaktörerna ges god tid på sig att förbereda valutabytet.

Anders Olshov
chef Öresundsinstitutet