Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Dags att göra upp med den statliga antiziganismen”

Forskare kräver sanningskommission. Det räcker inte med allmänt avstånds­tagande – nu måste staten vädra ut det unkna som återigen visat sig i registreringen av romer. Vi förväntar oss att regeringen tillsätter en sannings- och försonings­kommission, skriver forskare i nätverket Romers och resandes historia i Norden.

Det är numera väl känt att romer och resande har utsatts för etnisk registrering av svenska staten i flera omgångar under 1900-talet. Det har tidigare varit oklart huruvida detta kapitel avslutades eller inte och vad som sedan hände med registren. Nu vet vi.

Polisen har haft en aktiv roll i antiziganismen, både som pådrivare då man sett ett polisiärt intresse i kollektiva åtgärder mot romer, och som verkställare av politiskt fattade beslut. De nu avslöjade registren visar en direkt kontinuitet till den svenska rasbiologin som på 1920-talet motiverade registrering av romer och samtidigt lade grunden för en polisiär antiziganism. Då var målsättningen i första hand att driva ut romerna ur landet och i andra hand att isolera romer från majoritetsbefolkningen, så att ”rasblandning” inte skulle ge upphov till fler ”tattare”, vilka kollektivt stämplades som asociala. I en statlig utredning 1923 instruerades polis och kommunalförvaltningar hur romskt näringsfång kunde störas och hur romska läger kunde vräkas utan att formella beslut behövde fattas. Därför har denna rasistiska maktutövning inte satt avtryck i arkiven. Vad som finns i arkiven är en mängd personliga uppgifter om människor som registrerats bara för att de var romer.

Registren har haft förödande effekter inte minst för de resande. Människor som stämplats som ”tattare” är överrepresenterade bland offren för tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden av barn. Vad som inte syns i statistiken är de upprepade övergrepp som begicks mot dem som registrerats i form av hot om tvångsåtgärder. Under den så kallade upprättelseceremonin 21 november 2011 förtegs denna rasistiska dimension. I stället sa riksdagens talman: ”Sverige har under århundraden formats till ett tryggt och säkert samhälle där vi tar hand om varandra. För oss svenskar är solidaritet med medmänniskor självklart och viktigt.” Denna självbild kan inte längre upprätthållas.

Nu handlar det inte bara om att tvätta en historisk byk utan om att sätta stopp för en olaglig och kränkande verksamhet bedriven av polisen. Det handlar om att förhindra upprepning. Därigenom blir vitboksprojektet problematiskt eftersom det har en tydlig tidsgräns. Vitboken är tänkt att handla om historien medan dagens situation skulle hänföras till ämnet integration. Med denna uppdelning riskerar vitboksprojektet att sprida illusionen att statlig antiziganism inte längre förekommer i Sverige. Att det är en felaktig slutsats blev tydligt under ”Billström-affären” 2010. Då handlade det om att migrationsminister Tobias Billström försvarade avvisning av romska tiggare och gatumusiker, trots att avvisningen fördömdes både av JO och internationellt. 2012 var migrationsministern pådrivande för att EU skulle återinföra visumtvång för västra Balkan, med hänvisning till farhågor om romsk massinvandring .

Polisen måste göra upp med det förflutna, men saknar viljan att göra det. Det framkom när Delegationen för romska frågor 2010 föreslog att en oberoende sannings- och försoningskommission tillsätts som efter norsk modell utreder frågan om kollektiv materiell gottgörelse. En remissinstans som sade nej var Rikspolisstyrelsen. Polisens ovilja att utsättas för en oberoende granskning som kunde leda till ansvarsutkrävande fick gehör i regeringen, som 2011 avslog delegationens krav. I stället beslutade regeringen att antiziganismens svenska 1900-talshistoria avhandlades i en vitbok, parallellt med ett framåtsyftande program för romsk integration.

Många har varit kritiska till detta vägval. Efter nyheten om ”zigenarregistren” är risken stor att vitboksprojektet tappar i trovärdighet. Hur kan en regering som gräver i det förflutna inte känna till att polisen sysslar med etnisk registrering? Skånepolisens ledning hade 2010 mot bakgrund av Billström-affären krävt lagstiftning mot tiggeri (debattartikel av ställföreträdande chef för länskriminalen i Skåne, Petra Stenkula på SvT debatt, 2/10 2010). 2012 startades inom moderaterna en arbetsgrupp med samma målsättning. Det är inte förvånande att den svenska registerskandalen snabbt blivit internationellt uppmärksammad. Svenska politiker har tidigare kritiserat Berlusconi och Szarkozy för deras syn på romer. Nu vänds de kritiska blickarna mot Sverige.

Mycket tyder på att skandalen kommer att växa. Mönstret från tidigare övervakningsskandaler upprepar sig: man erkänner bara det som för dagen bevisats och man skäms inte för att ljuga om det som inte är bevisat. Det visade sig dagen efter att det fanns ett andra register. Det hade inte startats först 2012 och det var motiverat av föreställningar om att det finns typisk romsk kriminalitet.

Statens företrädare måste kraftfullt visa att de inte accepterar någon form av antiziganism, vare sig inom statliga myndigheter, hos regeringsledamöter eller i de partier som ingår i regeringen. Det räcker inte med allmänt avståndstagande. Nu handlar det om att vädra ut den unkna luften. Nu behövs mer än isolerade forskningsinsatser och en vitbok med politiskt motiverade avgränsningar. Vi, forskare knutna till forskarnätverket Romers och resandes historia i Norden, kräver att regeringen tar sitt politiska ansvar. Vi förväntar oss att regeringen omprövar sitt tidigare beslut om att avslå ­kraven på en sannings- och försoningskommission.

Lars M Andersson, universitetslektor, historiska institutionen, Uppsala universitet
Mats Deland, docent i historia, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Björn Furuhagen, docent i historia och universitetslektor, Uppsala universitet
Satu Gröndahl, docent i finsk-ugriska språk, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Anne Heith, docent i litteraturvetenskap, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet
Leena Huss, professor i finska, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Matthew Kott, fil dr i historia, Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet
Pia Laskar, fil dr i idéhistoria, lektor vid Tema genus, Linköpings universitet
Ingrid Martins Holmberg, fil dr och universitetslektor, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet
Norma Montesino, docent i socialt arbete, Socialhögskolan, Lunds universitet
Helmut Müssener, professor emeritus, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Ida Ohlson Al Fakir, doktorand, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Linnéuniversitetet i Växjö
Christina Rodell Olgaç, docent i pedagogik, Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola
Maija Runcis, docent i historia, Stockholms universitet
Jan Selling, fil dr i historia, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Charles Westin, professor emeritus, socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet, ordförande för Stiftelsen Expo
Ludwig Wiklander, fil mag i historia, Uppsala universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.