DN Debatt

”Dags att göra upp med Sveriges koloniala förflutna”

Flera brännande urfolksfrågor som delvis rör vid handfasta intressekonflikter i kyrka och samhälle väntar ännu på svar. Den nyss av staten överklagade Girjasdomen är bara ett exempel, skriver artikelförfattarna. Bilden från Sarek.
Flera brännande urfolksfrågor som delvis rör vid handfasta intressekonflikter i kyrka och samhälle väntar ännu på svar. Den nyss av staten överklagade Girjasdomen är bara ett exempel, skriver artikelförfattarna. Bilden från Sarek. Foto: Anette Nantell

Inrätta sanningskommission. Statens kränkningar har haft stora konsekvenser för det samiska folket och enskilda samer. Det räcker inte med en statlig utredning med direktiv från regeringen. Det behövs en sannings- och försoningskommission som samerna är med och utformar uppdraget till, skriver Antje Jackelén och Sylvia Sparrock.

I Sverige talar vi varmt om respekten för mänskliga rättigheter och i internationella fora uppmanar vi andra länder att ta större ansvar. Respekten för mänskliga rättigheter används till och med som ett argument i de svenska strävandena att få en eftertraktad plats i FN:s säkerhetsråd. Men för att kunna vara trovärdig i frågor som rör mänskliga rättigheter måste Sverige hantera sin historiska skuld till samerna, precis som andra länder med urfolk gör och har gjort.

Svenska kyrkan har del i Sveriges koloniala arv. Som ett led i kyrkans självrannsakan kommer nu flera publikationer. Dels den så kallade nomadskoleboken ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka” som innehåller äldre samers vittnesmål från tiden i nomadskolan. Dels en vetenskaplig vitbok i två band om den historiska relationen till samerna, framtagen av Umeå universitet på uppdrag av Svenska kyrkan (kommer i månadsskiftet mars-april). Vitboken ska kompletteras med en sammanfattande populärvetenskaplig bok som även kommer att innehålla teologiska texter om försoning. Tillsammans med boken om nomadskolan utgör denna vitbok ett välbehövligt material om mörka kapitel i svensk historia och om Svenska kyrkans speciella roll i denna.

Syftet med det omfattande arbetet är att skapa förutsättningar för att läka relationer, ge människor upprättelse och öka förståelsen för samiska erfarenheter. Samiskt liv och samiska erfarenheter är fortfarande för osynliga och okända i Sverige och inom Svenska kyrkan.

I vitboken framträder en bild av maktobalans. Kyrkan var en del av överheten och tillsammans med kungen/staten bidrog den till strukturer som förtryckte och förminskade samerna. Vitboken ger många exempel på kyrkans och dess företrädares delaktighet i kränkningar: tvångskristnande, förstörelse och vanhelgande av samiska kultplatser och kultföremål, aktivt deltagande i gravplundring i jakten på samiska kvarlevor, berövande och undertryckande av samisk identitet och kultur och så vidare. Vi levererade teologiska tankemodeller som kunde rättfärdiga det koloniala systemet.

 

Kyrkans vitbok ger många exempel på kyrkans och dess företrädares delaktighet i kränkningar: tvångskristnande, förstörelse och vanhelgande av samiska kultplatser och kultföremål, aktivt deltagande i gravplundring i jakten på samiska kvarlevor, berövande och undertryckande av samisk identitet och kultur och så vidare.

 

Så sent som i början av 1900-talet bidrog kyrkans företrädare till att kategorisera och definiera samerna. Denna kategorisering fick långtgående konsekvenser för samerna och deras rättigheter. En del samer blev därmed uteslutna ur gruppen. Dåvarande biskopen i Luleå, som också var riksdagsledamot, var pådrivande i lapp-ska-vara-lapp-politiken och inrättandet av segregerade nomadskolor. Samiska barn skulle inte få samma utbildning som andra barn i Sverige och de skulle inte vänja sig vid bekvämligheter. Många barn förlorade sitt samiska språk och en del av sin kultur. Renskötande familjers barn var tvungna att gå i dessa skolor fram till 1960-talet. Kyrkan initierade, drev och hade tillsynsansvar för skolorna. Till nomadskoleboken har ett 30-tal äldre samer – den äldsta är 98 år – intervjuats om dessa erfarenheter. Det är berättelser om sorg, glädje, kamratskap, ensamhet, hemlängtan, fysiska och psykiska bestraffningar och barns utsatthet.

Enskilda präster i norr var i början av 1900-talet också ”dörröppnare” för rasbiologerna från världens första rasbiologiska institut i Uppsala. Prästerna bidrog genom sin lokala auktoritet till att enskilda samer och elever i nomadskolor blev skallmätta, indexerade, fotograferade och objektifierade i rasbiologernas samlingar. Prästernas kunskaper om samiska familjer och släkter bidrog till de rasistiska och stereotypa slutsatser som rasbiologerna drog.

Vi är många som behöver reflektera över det som nu framkommit. Vad finns kvar av det gamla tankegodset och hur agerar vi i dag i förhållande till samerna? Varför behöver vi ta ansvar för orätt som begåtts av dem som gått före oss? Hur ska gottgörelse se ut? Flera brännande urfolksfrågor som delvis rör vid handfasta intressekonflikter i kyrka och samhälle väntar ännu på svar. Den nyss av staten överklagade Girjasdomen är bara ett exempel.

Svenska kyrkans arbete kan vara en början för att läka majoritetssamhällets relation med samerna, men det behövs mycket mer. Även staten behöver rannsaka sitt historiska agerande mot samerna. Statens kränkningar har haft stora konsekvenser för det samiska folket och enskilda samer, som påverkar än i dag.

Därför behöver staten inrätta en sannings- och försoningskommission så som Sametinget och Diskrimineringsombudsmannen föreslagit. Det räcker inte med en statlig utredning med direktiv från regeringen, utan det krävs större självständighet i enlighet med principerna i FN:s urfolksdeklaration. Samerna behöver vara med och utforma och definiera kommissionens uppdrag.

Kanada har arbetat med en sådan kommission och samlat erfarenheter som Sverige kan lära av. Arbetet i en sannings- och försoningskommission brukar börja med att ta fram och lyssna till sanningen, att höra berättelserna och benämna det som har kränkt och skadat. Sedan räcker det inte med att förövaren bestämmer sig för att be om förlåtelse. Både staten och kyrkan har erfarenhet av ”förlåt” som landat fel. Det krävs även upprättelse i ord och handling. Det som går behöver ställas till rätta. Målet måste vara försonade relationer.

För kyrkan grundas försoningsuppdraget i den försoning som Gud har förverkligat genom Jesus Kristus. Av det följer vår uppgift att stå i försoningens tjänst eller försoningens diakoni, som det heter hos aposteln Paulus.

För staten kan kravet att verka för försoning härledas ur de mänskliga rättigheterna. Sverige måste säkerställa urfolksrätten. Ansvarstagande för historien och respekt för samernas mänskliga rättigheter i dag hänger ihop. Trots upprepad internationell kritik och löften om förbättringar lever Sverige ännu inte upp till urfolksrättigheterna. Det innebär bland annat att regering och riksdag måste ta ansvar i frågan om ratificering av ILO-konvention numer 169 och principerna i urfolksdeklarationen. Det är inte enkla frågor att lösa, men vi måste våga gå vidare.

Om vi vill att mänskliga rättigheter ska vara styrande, då måste vi ta frågorna om historisk skuld på allvar. Uppgörelsen med en historia av kolonialism, benämnandet av ondska och smärta samt byggandet av ömsesidiga, respektfulla och rättvisa relationer kostar på. Det krävs mod och klarsynthet i detta arbete och det finns inga snabba lösningar. Men de möjligheter som nu finns får inte försittas, varken av kyrkan eller av staten.

DN Debatt. 6 mars 2016