DN Debatt

”Dags att göra uppehåll med löneökningarna”

Foto: Foto: Ulf Palm
Sju ledande företrädare för näringslivet kräver: Paus för löneökningarna och mer flexibla regler för arbetstiderna. Bästa sättet att i lågkonjunkturen säkra jobben och en god reallöneutveckling på sikt är att göra uppehåll med löneökningarna i de centrala avtalen. Facken måste också ompröva en politik med höga ingångslöner som gjort att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Dessutom behövs det regler för arbetstiden som gör det möjligt att arbeta mer när arbete finns och kompensera med ledighet under nedgångar. Det skriver Svenskt Näringsliv och sex arbetsgivarförbund.

Avtalsförhandlingarna 2010 kommer att ske under förutsättningar som ingen nu yrkesverksam upplevt. BNP väntas falla dramatiskt under 2009, regeringen beräknar nedgången till strax över 4 procent. Även om en liten ökning spås 2010 väntas arbetslösheten öka både 2010 och 2011, till närmare 12 procent. Ungdomsarbetslösheten, redan nu en av Europas högsta, beräknas nå ofattbara 30 procent.

I detta krisläge drar förberedelserna för avtalsförhandlingarna 2010 i gång. Under våren 2010 ska avtal träffas för ungefär 1,5 miljoner medarbetare bara i företag som är anslutna till Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer.

Hur de fackliga parterna påverkas i sina avtalskrav av den ökande arbetslösheten och de ekonomiska svårigheterna i många företag är givetvis en avgörande fråga för företagens möjligheter att återhämta sig när ekonomin vänder uppåt igen.

Rapporter från Unionens fackliga avtalskonferenser sänder kalla kårar längs ryggraden. Chefsförhandlare Niklas Hjert har enligt Piteå-Tidningen sagt att lönerna nu bör öka mer än tidigare, som kompensation för tidigare återhållsamhet.

I medlemstidningen Kollega nämner ordföranden Cecilia Fahlberg att garanterade löneökningar för alla var ett mål som kom fram bland förtroendevalda i Småland.

Vad vi hoppas av de fackliga parterna är att man för en öppen diskussion om rimligheten i ett mål som ”ökad köpkraft”, som rankades högst i Unionens webbenkät, och hur man i så fall vill uppnå det. Ska det ske genom reflexmässiga centrala fackliga krav på företagen eller genom att se vad lägre räntor, lägre inflation och sänkta skatter kan bidra med till köpkraften för dem som har jobb 2010?

LO-ekonomerna anser i sin ekonomiska vårprognos att avtalsrörelsen 2010 kommer att bedrivas i en mycket djup lågkonjunktur. Men eftersom krisen inte anses vara en lönekostnadskris utan en efterfrågekris och en finansiell kris antar LO-ekonomerna att löneökningarna under 2010 och 2011 kommer att öka med 3 procent.

Ur ett företagsperspektiv är ett sådant resonemang om krisens art rent nonsens. Lönekostnader är också kostnader, oavsett vad raset i efterfrågan och intäkter beror på.

Är det nu inte dags att – av omsorg om de jobb som finns kvar – ompröva den reflexmässiga fackliga rollen som kravmaskin? Vi vill ställa frågan till de fackliga parterna, men vi vill också föra fram hur vi inom Svenskt Näringsliv och våra medlemsorganisationer ser på avtalsförhandlingarna 2010.

1. Paus för löneökningar.

Krisen fordrar att vi räddar så många företag som möjligt. Vi har nu haft en rekordlång period av reallöneökningar. Det bästa sättet att i lågkonjunkturen säkra jobben, och därmed möjligheterna till en fortsatt god reallöneutveckling, är att göra ett uppehåll med löneökningarna och lönefördelningarna i de centrala avtalen.

Frågan om löneökningar bör helt avgöras i företagen. Det är inte detsamma som att det inte blir några löneökningar – företagen kommer alltid att öka löner för dem som utvecklas snabbt, påtagligt har förbättrat sina prestationer, är nyanställda eller behöver lyftas upp till rätt nivå samt för att kunna behålla och attrahera medarbetare.

Som arbetsgivare vill vi i stället markera att vi genom denna lågkonjunktur är beredda att göra de avsättningar som krävs för att upprätthålla trygghetssystemen vi har etablerat med våra fackliga parter. Redan under 2009 räknar vi med att aktivt stödja över 130 000 uppsagda arbetare och tjänstemän. För att kunna leva upp till detta har vi i vår träffat en överenskommelse med LO som innebär att vi avser att göra en extra avsättning på över 1 miljard kronor för att säkra att LO:s medlemmar under 2009 får tillgång till ett bra omställningsarbete, men mer extra insatser kommer att krävas.

2. Lägstalöner som möjliggör nya jobb.

Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet är en skam för Sverige. De höjningar av lägstalönerna som gjordes i avtalsrörelsen 2007 har blivit en riktig pyrrhusseger för facken.

Höga ingångslöner minskar framför allt ungdomars attraktivitet på arbetsmarknaden och slår ut mängder av jobb som helt enkelt blir för dyra för eventuella köpare. Här måste facken se verkligheten i vitögat och ompröva en politik där en oundviklig konsekvens är hög ungdomsarbetslöshet.

Vi vill inte skapa ett ”låglöneproletariat” i Sverige. Det är rimligt att man ska kunna leva på sin lön, men det är inte lönen som är problemet i Sverige. Svenska ungdomslöner ligger, jämfört med median­lönerna, mycket högt i ett internationellt perspektiv. Problemet är de fortsatt höga skatterna på låga inkoms­ter. Här är vi beredda att med de fackliga parterna driva frågan om fortsatta skattesänkningar för låginkomsttagare.

3. Arbeta när arbete finns.

Den snabba och djupa krisen som slog till hösten 2008 visade med önskvärd tydlighet på behovet av mer flexibla regler för arbetstidsförläggning. Med andra ord regler som medger för företag och medarbetare att kunna arbeta mer när arbete finns och kompensera det med ledighet under nedgångar. Detta finns inom flera avtalsområden redan i dag men måste introduceras i många andra avtal och dessutom utvecklas inom befintliga avtal.

4. Rädda sunda företag i kris.

Våra svenska företags dotterbolag, och utländska konkurrenter, kan i många länder utnyttja statligt delfinansierade permitteringssystem för att anpassa bemanningen till efterfrågan. Det kan vi inte i Sverige. Det ställer stora krav på andra möjligheter att snabbt, utifrån det lokala företagets situation, kunna träffa lokala överenskommelser om åtgärder som kan rädda företaget över en tillfällig svacka. Om företagen i Sverige nekas detta kommer en större del av våra internationellt konkurrensutsatta företag att slås ut, och ingenting säger att de jobben kommer tillbaka i Sverige.

Vi vill därför ha en möjlighet till lokala anpassningar av kollektivavtalen.

Här är vi beredda att tillsammans med våra fackliga parter begära offentlig delfinansiering för kompetensutveckling i företagen. Det är rimligt, speciellt i företag där medarbetarna faktiskt sparar in på statens kostnader för a-kassa genom att frivilligt dela på kostnaderna för ”arbetslösheten”.

Sammanfattningsvis vädjar vi till våra fackliga parter att inte blåsa upp förväntningar som inte kan uppfyllas i avtalsrörelsen 2010, utan i stället fokusera på hur vi tillsammans kan säkra att vi har så mycket kvar som möjligt av de företag vi har – och att de dessutom kan göra en rivstart när konjunkturen väl vänder.

Bo Antoni Vd Sveriges Byggindustrier

Bengt Huldt Vd Stål och Metall Arbetsgivareförbundet, SVEMEK och SveMin

Peter Jeppsson Vd TransportGruppen

Dag Klackenberg Vd Svensk Handel

Jonas Milton Vd Almega

Anders Narvinger Vd Teknikföretagen

Christer Ågren vice vd Svenskt Näringsliv