Det finns två starka skäl att under vintern och våren 2011 arbeta fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och som minskar de därtill kopplade ränteavdragen.
För det första finns det en berättigad oro för att en prisbubbla på fastigheter nu håller på att utvecklas. Bostadspriserna har under en längre tid växt snabbare än hushållens inkomster. Det gör att hushållens skuldsättning successivt ökat. En fortsättning på den utvecklingen leder till ökad sårbarhet både för individer och för banksystemet.
I dag står de 20 procent högst belånade låntagarna – det vill säga de som har störst skulder i förhållande till tillgångar – för hela 60 procent av hushållens samlade skulder. Det är denna typ av hushåll som kommer att drabbas först om Sverige skulle hamna i en situation där bostadspriserna sjunker och skulderna överstiger bostadens värde. Ofta är detta hushåll som tagit nya lån för att köpa (en dyr) bostad i storstadsregionerna.
Sveriges BNP ökar nu rekordsnabbt. Optimismen är stark på de flesta håll. Det kan mycket väl göra att prisökningarna på bostäder fortsätter framöver och att risken för en bostadsprisbubbla ökar, om inte åtgärder vidtas. En eventuell prisbubbla skadar både överbelånade låntagare/hushåll och dem som lånar ut, det vill säga oförsiktiga finansinstitut och banker. I sista hand skulle staten och skattebetalarna kunna tvingas ingripa för att stabilisera det finansiella systemet. Där vill vi inte hamna.
För att vara på den säkra sidan bör därför prisutvecklingen på bostadsmarknaden nu mjukt bromsas in. En begränsad minskning av ränteavdraget är en effektiv och träffsäker åtgärd för detta. Det blir mindre förmånligt för hushållen att låna, men inte för företagen. Det gör att priserna i bostadssektorn kan bromsas in utan att hela ekonomin och jobbtillväxten behöver göra det. Skulle bostadsbubblan i stället hanteras av Riksbanken, genom höjd ränta, finns risken att hela den svenska ekonomin kyls av mer än önskat. Sänkt värde på ränteavdragen ger även en korrekt effekt i den meningen att det skulle belasta dyra topplån mer än de billigare bottenlånen.
För det andra blir det allt mer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. I dag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen på 17 procent i våra konkurrentländer.
Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns i dag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! – personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.
En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.
Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten och ränteavdraget sänkas? Ett riktmärke bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till cirka 20 procent på totala räntekostnaden. Förändringen bör annonseras under vintern/våren och den första sänkningen träda i kraft vid årsskiftet, den 1/1 2012. Det är viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.
Enligt Riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på cirka 3,5 miljarder kronor per år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor per år.
RUT uppskattar också att sänkt kapitalbeskattning från 30 till 25 procent innebär ett skattebortfall (brutto) på cirka 10 miljarder kronor för statskassan. Nettokostnaden för staten, när även de ökade intäkterna från höjt ränteavdrag räknats in, blir följaktligen 6–7 miljarder kronor per år.
Om det finns ekonomiskt utrymme är det önskvärt att kapitalskattereformen kombineras med en sänkning av den personliga inkomstskatten, så att hushållen inte behöver bära ett högre skattetryck. Den personliga inkomstskatten kan förslagsvis sänkas genom en kombination av jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt och sänkt eller avskaffad värnskatt.
Konjunkturinstitutet har just publicerat en bedömning – som bör omgärdas med sedvanlig försiktighet och reservationer – att reformutrymmet (ungefär: utrymmet för ytterligare permanenta utgiftsökningar och sänkta skatter) framöver skulle kunna bli cirka 25 miljarder kr per år. En del av detta bör kunna användas för sänkt kapitalskatt. Den skatteändringen skulle gynna både tillväxt och stabilitet i svensk ekonomi.
Carl B Hamilton
ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot (FP)