Utan insyn för allmänheten pågår i regeringskansliet för närvarande en process som kommer att bli avgörande för den svenska banksektorns framtida utveckling. Regeringen tänker minska statens ägande i Nordea Bank AB men hemlighåller formerna och färdriktningen för denna stora utförsäljning. Det är från demokratisk synpunkt otillfredsställande. Om finska Sampos starke man Björn Wahlroos – som öppet kandiderar till posten som styrelseordförande i Nordea – får fritt spelrum kommer antalet storbanker i Sverige säkerligen att minska från fyra till tre. Är det också är vad regeringen vill, skriver Gösta Grassman.
Finansminister Anders Borg är orolig. I en intervju med Sveriges Radio nyligen sade han: ”Det är inte rimligt att vi riskerar att röra oss i en irländsk eller isländsk riktning. Kombinationen av uppdrivna huspriser och en stor banksektor med hög internationell exponering är riskfylld.”
Finansministern skulle kunna glädja sig åt den fina BNP-tillväxten, en viss ökning av sysselsättningen och börsuppgång. Men han har den senaste tiden också pekat på just de risker som den svenska ekonomin, särskilt det finansiella systemet, är utsatt för. Det är förtroendeingivande att regeringen blickar framåt och söker identifiera hotbilder i ekonomin.
Men i ett avseende tycks regeringen ha en blind fläck. Just nu pågår en process, tyvärr utan insyn för allmänheten, som i ett slag kan försämra det svenska bankväsendets funktion. Regeringen avser att minska statens ägande i Nordea Bank AB, vilket tydligt framgår av den senaste budgetpropositionen. Men regeringen hemlighåller formerna och färdriktningen för denna stora utförsäljning.
Jag har skriftligen och muntligen ställt frågan till finansdepartementet om det stämmer att investmentbanken Goldman Sachs fått i uppdrag att sondera frågan om lämplig köpare av statens andel. Svaret från pressekreterare Victoria Ericsson är: ”Vi kommenterar inte den typen av rykten.”
Tystnaden från finansministern och från den nye finansmarknadsministern Peter Norman är från demokratisk synpunkt otillfredsställande. Ty frågan om var den i dag staliga ägarandelen slutligen placeras kommer att bli avgörande för den svenska banksektorns framtida utveckling.
Svenska statens andel i Nordea Bank AB var 19,9 procent vid slutet av november månad 2010. Största ägare är den finska försäkringskoncernen Sampo Plc, som har 20,6 procent av aktierna. Sampos makt inom Nordea har byggts upp under bara två år och är i princip en mans verk: Björn Wahlroos, skicklig och karismatisk styrelseordförande i Sampo. Denne man kandiderar nu öppet för posten som styrelseordförande i Nordea, vilken blir ledig under våren.
Sannolikt är Sampo Plc nu redo att betala ett hyggligt pris för att ytterligare stärka positionen inom Nordea. Därmed blir Wahlroos uppstigande till styrelseordförande i Nordea än mera naturligt. Sker detta med regeringens goda minne? Har Goldman Sachs fått carte blanche av regeringen att sondera möjliga affärer – med eller utan Sampo? Denna fråga förblir dold i regeringskansliets rökfyllda rum.
Sampos starke man Björn Wahlroos är en imperiebyggare av rang. Han gillar inte ”småbanker” och han talar gärna om skalfördelarna med större banker.
”Nordisk superbank i sikte” var rubriken i en DN-krönika av Patricia Hedelius redan den 12/10 2009. Det var vid denna tidpunkt som Sampo gick om svenska staten som största ägare.
Under de gångna två åren har Wahlroos haft kontakter med såväl SEB som Swedbank på styrelsenivå och vid dessa samtal har frågan om möjliga bankfusioner dryftats. Enligt Patricia Hedelius skulle en sammanslagning mellan till exempel Nordea och Swedbank kunna ge kostnadsminskningar på mellan 5 och 7 miljarder kronor per år. Beräkningen förefaller inte orimlig, om till exempel avdelningarna för IT och marknadsföring slås samman och ett lämpligt antal tjänstemän avskedas. Självfallet är en sådan fusion attraktiv – från aktieägarnas synpunkt.
Regeringens försäljning av en större aktiepost i Nordea blir avgörande för det svenska bankväsendets struktur. Om Wahlroos får fritt spelrum kommer antalet storbanker i Sverige säkerligen att minska från fyra till tre. Wahlroos har till och med – möjligtvis skämtsamt – låtit sig undslippa att Sverige kanske skulle ”klara sig” med en stor bank. Delar regeringen denna uppfattning?
Hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN) inkom 379 klagomål på bankerna under januari–september 2010. Folk klagar mest på rådgivning, men ARN har också fått in flera ärenden som gäller räntor och lån. Är regeringen helt okänslig för allmänhetens signaler?
Även Konkurrensverket kritiserar bankerna. I fyra olika utredningar under de senaste åren har verket slagit fast att konkurrensen ej fungerar. Även om man (hittills) inte funnit exempel på olaglig kartellsamverkan, så noteras att bankernas erbjudanden är märkligt likartade. Konkurrensverket beklagar att rörligheten bland kunderna inte är större. Myndigheten slår även fast att det är mycket svårt för ”nya aktörer” att komma fram. Det vore i detta läge förödande om regeringen medverkar till att reducera antalet banker.
Men det allra starkaste skälet att sätta stopp för bankfusioner i Sverige är säkerhetsaspekten. Många personer har i dag redan förträngt den senaste finanskrisen och tror att den inte kommer tillbaka. Men det gör den, i en eller annan form. Det är då en självklar fördel att banksystemet innehåller ett antal aktörer, som driver verksamheten på olika sätt och som till exempel fördelar sina krediter enligt i någon mån skilda kriterier. Detta kallas riskspridning, och detta borde vara högsta prioritet om man eftersträvar stabilitet på finansmarknaden. En superbank kan aldrig bidra till riskspridning inom banksystemet i stort. Det är precis tvärtom – felaktiga beslut eller oklok strategi i en dominerande bank både påskyndar och förstärker kommande finanskriser.
Inom bankföretagen – liksom inom de stora bilföretagen – finns en tradition att de högsta cheferna ganska regelbundet träffas och ”pratar med varandra”. Avståndet mellan samtal, förhandling och beslut kan ibland vara mycket kort. Av detta skäl är det viktigt att massmedierna och den politiska klassen i dag försöker hålla sig väl underrättade om det som nu sker i det fördolda. Men den för folkflertalet bästa lösningen vore om regeringen i förebyggande syfte tydligt tog ställning till den principiella frågan om ytterligare bankfusioner i Sverige.
När det gäller arbetsmarknadspolitiken lyckades regeringen Reinfeldt med konststycket att ”stjäla kläderna” från Socialdemokraterna. Arbetslinjen segrade i förra årets val.
Ingenting – mer än möjligen prestigen – hindrar regeringen från att även på det finansiella området ta över den socialdemokratiska linjen. Man kan sitta stilla i båten och behålla den statliga posten i Nordea, som ökar i värde och ger god avkastning åt statskassan. Därmed minskas också tendenserna till elefantiasis inom banksystemet, vilket är skadligt för samhällsekonomin.
Gösta Grassman
tidigare pressråd på UD med 20 års tjänst i Bryssel, Paris, London och Berlin