Nyligen publicerade Svenska Filminstitutets dåvarande vd och produktionschefen tillsammans med några producenter, filmskapare och skådespelare en artikel på DN Debatt (25/9), ”Svensk filmpolitik står inför ett sammanbrott”. De uppmanade filmavtalets parter att ta sitt ansvar och genomföra förhandlingarna om ett nytt filmavtal. Detta utan att på något sätt problematisera den komplicerade situation som filmskapare och svenskt filmliv befinner sig i, inte minst mot bakgrund av den filmutredning, ”Vägval för filmen”, som presenterades hösten 2009.
Mats Svegfors var regeringens utredare och direktiven var tydliga; att lämna förslag på hur de framtida filmpolitiska insatserna ska finansieras och utformas. Han skulle särskilt pröva:
• om det fanns förutsättningar för en fortsatt avtalsmodell för finansiering av filmpolitiken,
• om nuvarande insatser skapar bästa möjliga förutsättning för ekonomiskt och konstnärligt risktagande i svensk filmproduktion,
• om nuvarande insatser på bästa sätt gynnar kvalitet och mångfald i det filmutbud som erbjuds konsumenterna,
• om olika filmstöd i större utsträckning bör kunna ges till film i andra visningsformat än visning på biograf.
Svegfors ambition var från början att genomdriva ett filmavtal, men efter drygt ett års arbete och samtal med olika branschrepresentanter konstaterade han:
• att det svenska filmstödet måste moderniseras för att skapa bättre förutsättningar för ekonomiskt och konstnärligt risktagande,
• att förutsättningarna för ett nytt filmavtal är mycket osäkra mot bakgrund av de villkor för framtida medverkan som flera parter ställer.
• att filmavtalet har fördelar, men det kan samtidigt ifrågasättas om det är ändamålsenligt på lång sikt, mot bakgrund av utvecklingen av allt fler visningsfönster för film som inte är representerade i filmavtalet.
• att det är problematiskt att avtalet så ensidigt bygger på biografen som visningsfönster för film, både vad gäller finansiering och inriktning
• att bredda avtalets finansiering och involvera nya aktörer har dock visat sig vara oerhört svårt.
Utredningen konstaterade vidare att svensk filmproduktion oftast är olönsam för producenten, producentstrukturen fragmenterad, produktionsbolagen för små och ekonomiskt svaga för att kunna utveckla sin verksamhet – och inte minst att monopolsituationen på biografsidan aldrig kan vara gynnsam för en marknad.
Det är en väl formulerad och insiktsfull utredning, som visar att svensk filmpolitik verkligen står inför ett viktigt vägval. Förutsättningarna för ett filmavtal i dag är mycket små och det över 40-åriga filmavtalet mellan dåvarande bransch och stat går inte längre att reformera och anpassa.
Det digitala paradigmskiftet inom hela Bildens område har i grunden förändrat förutsättningarna och kräver helt nya visioner och idéer kring finansiering och visning av film. Det behövs också grundligare analyser vad gäller organisation, företags- och affärsutveckling och hur en konstnärlig/teknisk forskning och utveckling (FoU) ska kunna byggas upp inom hela området.
I dag representerar filmavtalet och dess parter inte hela branschen. Frågan är vilka de egentligen representerar och vilka deras verkliga intressen är. Som tidigare medlem i Filminstitutets styrelse (2006–2010) har jag sett hur filmavtalet och dess parter förhalat och begränsat styrelsens och vd:s arbete. Tjänstemän och förhandlare vid kulturdepartementet kan också vittna om hur kaotiska tidigare filmförhandlingar har varit och hur parterna med förhalningstaktik enats och skrivit under först ”fem i tolv”.
Förhandlingarna har sällan filmområdets bästa för ögonen utan förvandlas snabbt till en situation där parternas egna ekonomiska intressen står i centrum. Situationen visar att parterna är oförmögna att lösa den framtida filmpolitiken och ta ansvar för de brännande frågorna, som Svegfors utredning formulerat. Oavsett om det blir ett avtal, en statlig filmpolitik eller en filmlag kvarstår de grundläggande frågorna; hur ska en långsiktig och kraftfull filmpolitik och ett modernt finansieringssystem se ut? Och framför allt, vilken roll ska BILDEN och FILMEN ha i vårt samhälle?
I Harry Scheins debattbok ”Inför en ny mediepolitik”, 1972, skriver han:
”De punktregleringar som är nödvändiga även för en helt marknadsstyrd utveckling kommer inte att fattas av kunniga och rättvisa myndigheter. Det är över huvud taget naivt att föreställa sig att den industri som är föremål för offentlig reglering passivt sitter och väntar på lagstiftarnas kloka beslut”.
Det går inte längre att isolera diskussionen om finansiering av film utan att vidga filmbegreppet. Jag uppmanar därför regeringen att omgående tillsätta en av partsintressena oberoende kommission med inriktning att utreda och lägga förslag på hur en framtida kulturpolitik ska se ut för hela medieområdet – film, tv och de nya digitala medierna, både vad gäller produktion, distribution och offentliga visningsmöjligheter.
Sverige ligger långt framme vad gäller digitalisering och teknikutveckling, men saknar en hållbar digital politik. Den oberoende kommissionen ska bestå av landets främsta kompetenser; ekonomer, företags- och organisationsforskare, upphovsrättsjurister, företrädare för filmområdet och medieforskare. Kommissionens arbete bör begränsas till ett år för att uppnå högsta energi, effektivitet och kreativa kraft.
Hur samhället handskas med BILDEN och FILMEN är ytterst en demokratifråga, som Filminstitutets nytillträdda vd, Anna Serner, formulerade det!
Göran du Rées,
filmare, professor vid Göteborgs universitet och Filmhögskolan, tidigare ledamot av Svenska Filminstitutets styrelse.