Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Dags att svenska skolan återinför studentexamen”

Läraren Helena von Schantz: Utan en objektiv resultatutvärdering får vi aldrig en bra skola. Därför är det nödvändigt att Sverige tar fram en modern studentexamen. När Olof Palme avskaffade den svenska studentexamen 1968 rev han ned skolans kontroll- och bedömningssystem. Utan uppföljning famlar vi i blindo. Vi vet inte hur kunskapsnivån förändras över tid eller vad reformer har för effekt. Dessutom utsätter vi eleverna för orätt­visa betyg och bristande likvärdighet. Bristen på uppföljning är också en huvudorsak till lärarnas låga status och kompetens. För att få en objektiv och systematisk resultatutvärdering i skolan – som förutom elevernas måluppfyllelse också kontrollerar lärarnas skicklighet – är det nödvändigt att städa upp efter Palme och återinföra studentexamen, skriver Helena von Schantz.

Göran Persson har ensam fått klä skott för skolans misslyckanden. Det är inte rättvist. Olof Palme bär minst lika mycket av skulden. När han avskaffade studentexamen 1968 var det inte bara ett urvalssystem för högre studier vi förlorade. Det han rev var skolans kontroll- och bedömningssystem.

Utan uppföljning famlar vi i blindo. Vi vet inte hur kunskapsnivån förändras över tid eller vad de reformer vi genomför har för effekt. Dessutom utsätter vi eleverna för orättvisa, godtycke och bristande likvärdighet. Ska vi få en bra skola måste vi städa upp efter både Persson och Palme. Skolan bör återförstatligas och Skol­verket få i uppdrag att ta fram en modern student­examen.

Man kan tycka att vi har facit efter alla larmrapporter när det gäller skolan. Men även om man är överens om att kunskaperna och likvärdigheten sjunkit och sjunker är man inte alls överens om orsakerna. Vi grälar om kommunal­iseringen, käbblar om friskolereformen och i kölvattnet efter den senaste tidens skol­debatt är till och med lärarna osams.

Något som är ännu mer alarmerande är att det handlar om en nedgång som pågått i decennier.

Hur kommer det sig att det hann gå så långt innan varningsklockorna började ringa? Ett svar på den frågan kom när Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU:s, forskningsanalys av den förda utbildningspolitiken publicerades juli 2010. I den konstaterar forskarna att de genomförda reformerna bygger på ”påfallande lite evidens” och följdes av en ”anmärkningsvärd brist på uppföljning och utvärdering”. Betygen och de nationella proven är som Skolverket konstaterat ett lotteri och det finns ingen systematisk uppföljning av Skolinspektionens arbete. Det bästa underlaget är de internationella undersökningarna, men inte heller det kan vi luta oss mot för ”de svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna har varit vacklande”.

Det närmaste en slutsats man kommer i denna 344 sidor långa forskningsrapport är: ”Det samlade intrycket är att resultatnedgången är av betydande omfattning.” Vilka faktorer som orsakat vilken del av nedgången kan man däremot bara sia om på ett så bristfälligt underlag.

I Sverige har vi nämligen något världsunikt – en skola där staten inte kontrollerar resultaten. Man genomför reformer utan att bemöda sig om att ta reda på om de fick den avsedda effekten. Det är först när resultaten i internationella undersökningar sjunker som man yrvaket tittar sig omkring och undrar vad det beror på.

Bristen på uppföljning är också en av huvudorsakerna till lärarnas låga frihet, status och kompetens. Så länge det inte går att följa upp hur vi gör vårt jobb återstår bara att se till att man vet var och när vi gör det vi gör.

I Finland har man knappt någon Skolinspektion, där har lärarna mycket frihet och hög status, men det är inte för att man litar på sina lärare. I stället utvärderas skolan varje år genom studentexamen.

Proven, som först rättas av undervisande lärare och sedan centralt, ger underlag för jämförelser mellan lärare, skolor och kommuner och fungerar samtidigt som ett mätinstrument när det gäller utvecklingen över tid; blir landets utbildning bättre, sämre eller hålls den på stabil nivå från år till år, från generation till generation? Om du är gymnasie­lärare i Finland ser din rektor svart på vitt hur väl din bedömning överens­stämmer med den centrala och hur väl dina elever klarar sig jämfört med parallellklasserna eller jämfört med elever i andra skolor.

Samma brist på uppföljning är den främsta orsaken till de orättvisa betygen. I alla skolsystem gagnas lärare av att sätta höga betyg. Det ger nöjdare elever, föräldrar och chefer. I Sverige har vi dessutom en starkt konkurrensutsatt skola och en i många fall hunsad och rädd­hågad lärarkår. Två faktorer som båda ökar risken för fusk och glädjebetyg. Starkast är risken i friskolorna där man har mest att förlora, men den finns överallt. Vi har också en yrkeskår med många obehöriga, otillräckligt utbildade och oerfarna lärare som helt enkelt inte har tillräcklig kompetens för bedömning och betygsättning.

Efter Skolverkets alla larmrapporter om glädjebetyg och provlotteri är tilltron till betyg och provresultat borta. Men trots att det redan länge har funnits kunskap om problemet har det varit si och så med konkreta åtgärder. Först rekommenderade Skolverket lärarna att ”prata ihop sig mer”, regeringens recept var att skärpa Skolinspektionen och centralrätta fler nationella prov. Men allt det har bara lett till en ökad probleminsikt – inte till bot och bättring. Nu föreslår man att proven ska avidentifieras och instruktionerna förbättras. På så sätt kan man antagligen minska orättvisorna i provrättning och betyg. Men kostnaden är mer pappersexercis och ändå gör vi inget åt det allvarligaste problemet – att vi inte vet tillräckligt om kunskapsläget i den svenska skolan.

Ett fullgott kontroll- och bedömningssystem ska inte bara undersöka elevens måluppfyllelse utan i minst lika hög grad kontrollera lärarens skicklighet, skolans resursanvändning och politikernas resurstilldelning och styrning. Att vi inte gör det är både naivt, kortsiktigt och slösaktigt. Att vi inte gör det efter att skolan blev börsnoterad och decentraliserad är för­bluffande naivt, kortsiktigt och slösaktigt.

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

Den främsta invändningen mot ett återförstatligande av skolan är kostnaden. Den kören stämmer säkert upp även i den här frågan, för en studentexamen är ingen billig reform. Men det spelar egentligen ingen roll vad prislappen blir på våra misstag. Det är nämligen oändligt mycket dyrare att framhärda än att rätta till dem.

”Errare humanum est, perseverare diabolicum”.

Helena von Schantz
utvecklingsledare och lärare
vid Djäkneparksskolan i Norrköping

Finsk studentexamen

Studentprov ordnas två gånger per år. Examen består av minst fyra prov där modersmål (finska, svenska eller samiska) är obligatoriskt. I övrigt väljer examinanden bland det andra inhemska språket, främmande språk, matematik eller realämne (t ex fysik). Proven varierar i svårighet, baserat på kort, medellång eller lång lärokurs. Examinanden kan göra proven vid 1–3 tillfällen. Proven rättas preliminärt av gymnasielärarna, sedan gör den statliga studentexamensnämnden slutbedömningen.

Källa: Finska studentexamensnämnden

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.