Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Dags att Sverige avskaffar bröstarvingars rätt till arv”

Förlegat tvångsarv. Det svenska laglottssystemet är mer än 150 år gammalt och ger bröst­arvingar – blodsmässiga eller adopterade barn – rätt till föräldrarnas kvarlåtenskap. Även om barnet ignorerat, skändat och till och med begått brott mot sin förälder, har det rätt till sin laglott. Varför? Vi lever i dag i ett samhälle med dramatiskt ändrade värderingar som gjort laglotten otidsenlig. Fokus bör ligga på arvlåtarens vilja och de sociala banden – inte på DNA-koden, skriver Svante Thorsell.

Varför skall föräldrar mot sin vilja, genom laglotten, tvingas ge arv till sina barn; kanske till en nynazistisk son eller en knarkande dotter i Nepal? Varför skall dagens bröstarvingar i sextioårsåldern, som är långt från bröstet och långt ifrån att vara barn, ha rätt till laglott? Också det barn som ignorerar, skändar och till och med begår brott mot sin förälder har rätt till laglott – varför? Är ekonomisk rättvisa mellan barnen efter förälderns död önskvärd? Varje människa skall ha rätt att disponera över all sin egendom. Det är en rättighet i grundlag.

Vid döden har bröstarvingar – blodsmässiga eller adopterade barn – om det inte finns överlevande äkta make alltid rätt till hela kvarlåtenskapen. Även om den döde testamenterat all sin egendom till annan, har barnet rätt till hälften av kvarlåtenskapen, så kallad laglott. Detta tvångsarv bör avskaffas.
Ett arv är till sin natur en gåva och aldrig en rättighet. Det skall inte vara någon skillnad om givaren är i livet eller död när den överlämnas. En gåva bör man inte tvingas att lämna genom lag. Då blir det inte en ”gåva”.

Sverige är det land i Norden som har den mest ingripande regleringen av laglotten och här finns inga undantag. Föräldern kan inte ens kringgå laglotten om han/hon ger bort allt han äger, eller säljer till underpris före sin död. Gåvan kan då återgå till dödsboet.

År 1857 infördes det gällande laglottssystemet. Det grundades på släktens – inte bröstarvingens – intresse att behålla den fasta egendomen inom ätten. Vad arvlåtaren själv tyckte hade ingen betydelse för laglotten. Men samhället har förändrats dramatiskt. Först mot ett industrisamhälle och nu mot en informationsvärld där äktenskapet kommit att kompletteras med en palett av föräldraformer som samboende, särboende, delsboende och hbt-föräldrar, där till och med barnalstrandet med modern gynekologi ibland inte ens är en sexuellt överförd konsekvens av föräldrarnas samliv.

Äganderätt till jorden har knappast någon betydelse för andra än den avskaffade adeln. De blodsband som skapas genom äktenskapets barn har mindre vikt i dag än de faktiska sociala relationer som finns mellan föräldragenerationen och barnen, oavsett om barnen är egna, blodsbarn, uä-barn, bonusbarn eller vad de nu kan kallas. Fokus bör i stället ligga på arvlåtarens vilja och de sociala banden, inte att DNA-koden har likheter med arvlåtarens. Sådana ändringar i våra värderingar sker fortlöpande. Exempelvis fick adoptivbarn 1958 rätt till arv efter adoptivförälder och samtidigt klipptes dennes rätt till arv efter blodsföräldrarna.

Trots mer än 150 år av dramatiskt ändrade värderingar finns laglotten kvar. På 1800-talet var det vanligt att föräldern dog så ung att han/hon hade minderåriga barn i behov av försörjning. I dag blir svensken i genomsitt över åttio år. Dagens typiske bröstarvinge är sedan många år avvand från bröstet och långt ifrån ett barn. Ofta är arvingen mellan 50 och 60 år och har både villa, Volvo och vovve. Dennes arvingar, barnbarnen, är i sin tur också vuxna barn utan behov av att bli försörjda av sina föräldrar. Vanligt är därför att de som är minderåriga och kan anses ha något som helst skyddsbehov är den döde åttioåringens barnbarnsbarn. Först här kan finnas ett behov av försörjning. Laglotten är i dag lika modern som den sedan länge avskaffade änkepensionen.

Laglotten kränker också egendomsrätten. I grundlagen, RF 2 kap 18 § stadgas att vår egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att avstå denna till annat än allmänt ändamål. Detta värn stärks ytterligare genom EU-rätten. I Sverige är denna gren inte känd för att vara bäst i klassen och laglotten är ett typiskt exempel.

Konsekvensen är alltså att de som har likartad DNA-kod med arvlåtaren, och uteslutande på denna grund, har en garanterad rätt till arv. Varför de som har en annan nära familjerelation till arvlåtaren skall diskrimineras är svårt att förstå.

Ger laglotten rättvisa mellan bröstarvingar? Javisst, barn till rika föräldrar ges trygghet till laglotten och är i den meningen rättvis, men inte för barn till fattiga föräldrar. De senare kanske har behov av just ”grundtrygghet” men vilken rättvisa eller vilket skyddsbehov tillgodoses om barn till medellösa föräldrar har rätt till laglott som är hälften av noll kronor?

Även om barnet uppför sig mycket illa mot arvlåtaren har han/hon alltid rätt till laglotten. En bröstarvinge kan till och med utsätta sin förälder för allvarligt lidande, psykisk sjukdom, skända, ofreda, förtala eller misshandla sin förälder – ja till och med begå ett allvarligt brott mot föräldern – utan att barnet förlorar sin rätt till arvslott eller laglott. Barnet förlorar sin rätt endast om denne orsakat arvlåtarens död genom en brottslig eller annan allvarlig handling som direkt framkallat dödsfallet. Ett utdraget plågande av föräldern är inte en sådan handling. Döden utlöser här, paradoxalt, själva arvsrätten – men med vilken rätt, om någon, bör barnet då ha fördel av dödsfallet, av sitt onda handlande i exemplen? Svar: Ingen.

På ålderns höst kan barnet alltså tillåta sig det mesta utan att löpa risk att förlora sin rätt till laglott. Det är inte rättvist mot arvlåtaren och de som sörjer honom och strider mot våra grundläggande mänskliga rättigheter.

• Den som sköter sig illa bör få ett litet eller inget arv alls. Ett avskaffande av laglotten skulle inte påverka det hot och det fjäsk som ofta förekommer i samband med blivande arv. Föräldern bör i testamente fritt kunna ge utdelning till det barn som tagit hand om honom, visat kärlek och brytt sig om. Det är inte fel att barn kan dra fördel av sådant. Varför skall det barn som gjort inget eller kanske skadat sin förälder ärva minst hälften?

• Hur positiv är en fader till ett utomäktenskapligt barn, eller barnets farmor, till att tvångsvis lämna laglott till ett barn som man kanske aldrig fått se på grund av en trilskande moder? Vad har de gemensam annat än DNA-testet? Motsatsvis – skall den fader som hållit sig undan under barnets liv lämna laglott som ett straff för sina synder? Rätt till arv lär inte familjeterapeutiskt kompensera för någons lidande.

• För överlevande make eller sambo kan laglotten försvåra möjligheterna att bo kvar i den gemensamma bostaden. Laglotten blir här ett hinder då bröstarvinge som inte är gemensam omgående enligt gällande rätt har rätt till sin laglott. Ofta kan den överlevande parten inte klara ett övertagande utan att sälja den dyra villan eller bostadsrätten.

En offentlig utredning (Familjelagssakunnigas förslag till Äktenskapsbalk, SOU 1981:85) ansåg att laglotten egentligen är en emotionell sak, inte materiell. På 80-talet ansåg Familjelagssakkunniga att laglotten är otidsenlig och förlegad och kunde avskaffas. Lika rätt då som nu – det är dags att avskaffa tvångsarvet.

Svante Thorsell, advokat