I dag lägger Mutbrottsutredningen fram sina förslag till skärpt lagstiftning mot mutor. Detta är minst sagt välkommet med tanke på den senaste tidens alla ”mutaffärer”.

Förslagen innebär att näringslivet får avgörande inflytande över vad som ska vara straffbart. Näringslivet har nämligen utarbetat en kod för beslutspåverkan och det blir denna som i hög grad bestämmer gränserna. Utredningen skriver så här: ”Har en företrädare för ett företag hållit sig inom kodens ramar bör det vara uteslutet med straffansvar”.

Detta är första gången som en näringslivskod bestämmer innehållet i svensk straffrätt. Men: är det rimligt att näringslivet självt på detta vis får avgöra vad som ska vara mutor och vad som ska vara straffri beslutspåverkan? Mitt svar är obetingat ja. I själva verket har svenskt näringsliv sedan 90 år tillbaka gått i bräschen för att bekämpa korruption medan staten släpat benen efter sig.

Det är dock fortfarande en mycket vanlig uppfattning att lite diskreta mutor i internationella affärer gynnar svenska företag och skapar jobb i Sverige. Detta är dock en felsyn. Ett litet exportberoende land med begränsat inflytande har allt att vinna på att internationella affärer görs på ett renhårigt sätt.

Det är mot den bakgrunden som överåklagaren Christer van der Kwasts beslut i fjol att lägga ned utredningen avseende Saabs/BAES försäljning av JAS 39 Gripen var så olyckligt. Åklagaren beslutade på oklara grunder att inte väcka åtal, trots att det var visat att företagen lämnat cirka 500 miljoner kronor i mutor. Detta beslut har troligen mer än något annat enskilt beslut under senare år skadat Sveriges anseende i världen och det undergräver svenska statens trovärdighet när den kritiserar korruptionen i andra länder. Mutbrottsutredningen lämnar förslag som underlättar lagföringen av företag som lämnar mutor för att vinna internationella kontrakt.

Den föreslår även att betalning av mutor i samband med kommersiell vadhållning ska bli straffbar. Vadhållningen har globaliserats och omsluter enorma belopp. Men det är för närvarande inget mutbrott för till exempel en tennisspelare att ta emot pengar för att lägga sig i en match.

Ett annat förslag är att frilansjournalister inte längre ska kunna ta emot pengar i det fördolda för att göra reportage som gynnar till exempel ett politiskt parti eller en brottsling. Det handlande för vilket frilansjournalisten Trond Sefastsson friades i andra instans blir alltså straffbart i framtiden. Journalistförbundet lär dock motarbeta denna ändring.

Utredningen har emellertid också allvarliga brister.

En sådan är att lagtexten – som utarbetats under ledning av förre ordföranden för Högsta domstolen, Bo Svensson – kommer att vara i allt väsentligt obegriplig inte bara för allmänheten utan även politiker. Svensson fullföljer nämligen en gammal dålig juristtradition att straffrättsliga påbud ska vara så lakoniska som bara möjligt.

Så här lyder nyckelbestämmelsen:

”Den som erbjuder, lovar eller lämnar pengar eller annan förmån döms för givande av muta till böter eller fängelse i högst två år, om åtgärden …riktas mot en arbets– eller uppdragstagare och är ägnad att otillbörligt påverka eller belöna dennes sätt att utföra sina arbetsuppgifter eller sitt uppdrag…”

Det är de vaga orden ”ägnad att otillbörligt” som avgränsar vad som ska vara straffbart. Bakom dessa ord döljer sig näringslivskodens avgörande betydelse för den straffrättsliga bedömningen. Låter det obegripligt? Ja, jag tror inte någon politiker, till exempel en justitieminister, skulle kunna ana det. I de nämnda orden ligger även att en privatanställd arbetstagare som har sin arbetsgivares samtycke att ta emot en förmån, normalt får göra det (i motsats till en offentliganställd). Finns någon som genomskådar det?

Utredningen har vidare försummat tillfället att göra en särskild lag mot korruption som är tydlig och utförlig. Så sker nu i det ena landet efter det andra, senast i Storbritannien. Det skulle sända en signal till omvärlden att Sverige tar korruptionen på allvar.

Det är också beklagligt att utredningen inte övervägt hur så kallade whistleblowers skulle kunna få stärkt skydd. Avslöjandet av många ”mutskandaler” har sin upprinnelse hos en så kallad whistleblower som slagit larm. Det brukar dock sluta illa för dessa modiga personer. De drar på sig sin arbetsgivares vrede och inte sällan även sina arbetskamraternas. Vanligen förlorar de sin anställning och den publika ära som de vederfars brukar snabbt klinga av.

Minns någon Stanley Adams, Anders Ahlmark, Susanne Hamilton, Ulf Henricsson, Hans Naver, Peter Rost, Susanne Trygg, Claes Wachtmeister? De är exempel på personer som ”blåst i pipan” och råkat illa ut. Ett aktuellt fall är undersköterskan Peter Magnusson, som blivit utfryst och ”arbetsbefriad” sedan han vänt sig till SVT om rasismen på sin arbetsplats, Södertälje sjukhus.

Det är nu dags att stärka skyddet för whistleblowers. Ett stort antal länder har sådant skydd, såsom Kanada, Japan, Storbritannien och Sydafrika. Norge har bland annat ett straffrättsligt skydd mot repressalier som en arbetsgivare riktar mot en whistleblower och denne kan få skadestånd på grund av repressalierna. Den norska regleringen kan tjäna som förebild för Sverige.
Betydelsen av skydd för whistleblowers är särskilt stor i slutna miljöer präglade av vänskapskorruption, till exempel kommuner där ”alla känner alla”, samma parti/partier suttit vid makten i decennier och intressekonflikterna är så vanliga att ingen reflekterar över dem. Senare års affärer i många kommuner – särskilt med kommunala bolag inblandade – vittnar om detta.

Mutbrottsutredningen har tyvärr inte lämnat något förslag i den här delen. Kan man hoppas att något politiskt parti tar ett initiativ?

Claes Sandgren
Innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet mot mutor