Med skolpengen och friskolorna tillfördes svensk skola något som dittills hade varit en bristvara: innovation genom nya sätt att organisera och utveckla lärande. Om reformens grundläggande fördelar råder det i dag en mycket bred politisk enighet.
Det är nu dags att överföra dessa erfarenheter till ett annat välfärdsområde, där behovet av att sätta människors egna önskemål i centrum om möjligt är ännu större: boendet, vården och omsorgen om våra äldre.
Utrymmet för privat företagande inom äldreomsorgens tyngsta gren har så här långt i huvudsak inskränkt sig till så kallade LOU-entreprenader och oftast enligt den gamla ”fattighjonsprincipen”, det vill säga den som gör det billigast får ta hand om de äldre. Förutsättningarna för nytänkande i organisation och arbetsformer har varit små när entreprenörerna tvingas ta över all befintlig kommunal infrastruktur. Den nya lagen om valfrihetssystem (LOV) kan bli ett steg framåt, men effekterna begränsas av att den är frivillig för kommunerna och att den i de flesta fall inte kommer att gälla för hela kedjan av boende, omsorg och vård.
Alla erkänner i dag de utmaningar vi står inför med en stor, åldrande befolkning och politikerna är överens om att saker och ting måste göras bättre. Folkpartiets landsmöte härom veckan krävde till exempel införandet av en ”parboendegaranti” i äldreboenden. Socialdemokraterna talar om bättre krav och kvalitetskontroller. Men tyvärr handlar den politiska diskussionen fortfarande om detaljer, när det är själva systemet som inte klarar att vända utmaningar till möjligheter.
I somras gjorde undersökningsföretaget Demoskop en telefonundersökning om synen på äldres boende och omsorg, med 100 kommunpolitiker av alla partifärger och 600 personer i åldern 60–85 år. Undersökningen visade på stora klyftor mellan politiker och medborgare.
På frågan hur bra man anser att boenden för äldre är anpassade till de äldres behov och önskemål, svarade mer än två tredjedelar av kommunalpolitikerna ”ganska eller mycket bra”, medan bara en dryg tredjedel av de äldre instämde i det. Skillnaderna var mycket små mellan borgerliga och rödgröna politiker.
I undersökningen tillfrågades de äldre om de någon gång inom de närmaste tre åren är villiga att betala för vissa tjänster i hemmet. Här visade sig var tredje vara villig att betala för vård- och omsorgstjänster utöver de offentligt finansierade. Betalningsviljan var faktiskt densamma oavsett ekonomi. Ganska många är alltså beredda att lägga till ur egen ficka för att få den omfattning och kvalitet av tjänster som de anser sig behöva.
Nära nog alla är helt överens om att det offentliga åtagandet måste vara basen i framtidens äldreomsorg. Men det kommer inte, visar alla ekonomiska analyser, att kunna finansiera allt åt alltfler. Därför vore det ett misstag att låta tilläggstjänster begränsas till gardinbyte och spa-behandlingar. Prylar blir bara billigare. Lyckokänslan av ännu en platt-tv är begränsad och marginalnyttan avtagande. Det kommer att bli alltmer naturligt att människor, under sina aktiva år, avstår från konsumtion för att i stället skapa utrymme för mer av omsorg och vård än vad kommunen en dag kan bevilja.
En äldrepolitisk reform, värd namnet, måste göra det möjligt för oss morgondagens seniorer att redan nu, när vi fortfarande är friska och vid våra sinnens fulla bruk, kunna påverka hur vi vill bo, leva och vårdas när vi blir svagare. De olika systemen för finansiering, omvårdnad och service måste anpassas till våra val – det är inte våra liv som ska anpassas till vårdapparatens krav. Men för att vi ska komma dit krävs några radikala politiska grepp:
• Avveckla den kommunala biståndsbedömningen till förmån för en äldrepeng som faller ut efter ett läkarkonstaterat vård- och omsorgsbehov av en viss omfattning. Den äldre och/eller de anhöriga avgör hur pengen ska användas och vem som ska utföra tjänsterna. Om någon skulle vilja flytta till ett särskilt boende men den beviljade pengen enbart täcker hemtjänst, ska det vara möjligt att lägga till mellanskillnaden. Själva sjukvården för äldre bör inkluderas i äldrepengen för att få ett slut på dagens ofta destruktiva schackrande mellan kommuner och landsting om ansvar och finansiering.
• Systematisera möjligheten för människor att vid en viss ålder, till exempel 65, på förhand bestämma om hur den egna vård- och omsorgskedjan ska se ut den dag då behovet av omsorg uppstår. Sluta kategorisera olika typer av boendeformer och låt i stället certifierade äldreguider, som både kan vara offentliga och privata, hjälpa människor att i tid planera för sin egen ålderdom. Stimulera system som gör det möjligt att på förhand ”konvertera” ett eget hem eller en egen bostadsrätt till ett framtida boende med omsorg och vård.
• Överväg införandet av ett särskilt äldresparande eller en särskild äldreförsäkring för att täcka kompletterande kostnader för vård och omsorg som inte ingår i den offentliga äldrepengen. En sådan lösning kan antingen vara obligatorisk eller stimuleras via skatteavdrag under åren av förvärvsarbete.
• Koncentrera den offentliga myndighetsutövningen på certifiering av leverantörer, boenden och tjänster som ska finansieras av vårdpeng och vårdsparande, liksom på kontroll av resultat och kvalitet. Kvalitetskriterierna måste utgå från vad som är ett gott och värdigt liv i ett modernt välfärdsland för människor av alla åldrar. Det kan handla om tillgången till socialt umgänge, kultur och god och näringsriktig mat, såväl som själva omvårdnaden.
• Avskaffa de offentliga upphandlingarna av vård och omsorg. Inför kundval för alla, på lika villkor, mellan fritt konkurrerande aktörer certifierade utifrån kvalitet, som en lagstadgad rättighet. Låt äldreboende-institutioner av dagens snitt försvinna, i takt med att vård och omsorg kan ges utifrån det boende och det liv människor själva väljer.
Om politiken skapar de rätta betingelserna kan många entreprenörer öppna för innovation, och vända boende, vård och omsorg om våra äldre från ett politiskt sorgebarn till något att vara stolta över.