FN:s klimatarbete befinner sig i en återvändsgränd. Vid förra årets toppmöte i Köpenhamn blev det chockerande tydligt. Det nu avslutade klimatmötet i Cancún pekar inte heller ut någon hållbar väg framåt, tvärtom; handlingsförlamningen och oförmågan att fatta beslut är plågsam att bevittna.
I dag finns det ingen som i FN driver på för att en lösning av klimatproblemet ska kunna nås. EU har förlorat den rollen och famlar efter svar på frågan hur man ska kunna återta initiativet. Det kommer inte att bli lätt. En stor del av världens länder avvisade i Köpenhamn EU:s modell för klimatpolitik. Den bärande principen i EU:s tänkande är att ett globalt pris på växthusgaser stimulerar innovationer och energieffektivisering och utgör en katalysator för en omvandling av världsekonomin bort från fossilberoende.
Hittills har EU strävat efter att uppnå ett rättsligt bindande avtal baserat på den principen. Men ett sådant klimatsamarbete accepteras inte av nyckelländer som Kina och Indien. Inte heller USA, Australien, Japan, Ryssland eller Kanada ställer sig bakom centrala delar av EU:s modell; i alla fall inte om de ska vara bundna av ett juridiskt förpliktigande avtal. I stället förefaller de flesta länder betrakta kollektivt agerande, baserat på ett globalt pris på växthusgaser, uteslutande som en begräsning av deras ekonomiska utvecklingsmöjligheter. EU, däremot, ser det som ett sätt att gemensamt skapa förutsättningar för en förändring av världsekonomin i syfte att undvika framtida klimatproblem.
Snart tjugo års FN-förhandlingar har inte kunnat rubba denna skillnad i grundsyn. EU måste nu ta ställning till vad det betyder för det fortsatta arbetet. Om EU är övertygat om att utsläppstrenderna måste vändas inom de närmsta åren står man inför ett strategiskt vägval: ska man fortsätta att sätta sitt hopp till att FN-förhandlingarna någon gång resulterar i en hållbar lösning? Eller är det dags att tänka om?
Även om tiden är knapp finns det fortfarande en liten möjlighet att undvika en global uppvärmning om mer än 2°C. Men då måste kraftfulla och koordinerade åtgärder mycket snart vidtas i en betydligt större omfattning än vad som sker i dag. För det är inte så att ingenting görs. Det pågår arbete i flera länder med att minska utsläppen av växthusgaser. Skatter eller system för handel med utsläppsrätter sätter i dag ett pris på växthusgaser i delar av världen. Teknologiska standarder och gränsvärden för utsläpp tillämpas i allt högre utsträckning. Subventioner till teknologier med låga utsläpp av växthusgaser finns i ett stort antal länder. Och i de flesta utvecklade länder satsas resurser på forskning och utveckling av klimatsmarta teknologier, samt på program för teknologiöverföring till utvecklingsländer.
Problemet är att detta inte görs i tillräckligt stor omfattning och att FN-processen hittills blockerat möjligheterna till koordinerat samarbete. Båda dessa låsningar måste undanröjas för att växthusgasutsläppen ska kunna dämpas i den omfattning som krävs.
En svaghet med FN-processen är att enskilda länder kan blockera beslut, även sådana som en majoritet av världens länder är överens om. Och det har också skett vid samtliga FN-möten sedan 1995. Ett annat problem är att förhandlingarna ensidigt är inriktade på att åstadkomma ett rättsligt bindande globalt avtal, inte på att komma överens om att genomföra åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser.
Den juridiska formen var en kritisk stötesten vid Köpenhamnsmötet. Fixeringen vid den rättsliga formen gör att dyrbar tid går förlorad, tid som skulle kunna användas till att utveckla samarbeten där konkreta åtgärder står i fokus.
För att bryta dödläget bör EU koncentrera sina krafter på att skapa en process som främjar konkreta utsläppsminskningsåtgärder. Den strävan efter rättsligt bindande överenskommelser som hittills väglett EU bör överges till förmån för en mer pragmatisk hållning: det är viktigare att ta vara på de möjligheter till klimatsamarbete som dyker upp än att ensidigt sträva efter att klimatfrågan löses inom ramen för FN:s arbete. EU bör därför lämna FN-förhandlingarna och söka andra former för klimatsamarbete.
Ett sådant initiativ kan paradoxalt nog innebära en impuls till ökat samarbete. En kris är många gånger vad som krävs för att en förändring ska vara möjlig. Det skulle därför vara välgörande om EU högt säger att kejsaren är naken. EU bör dock vara öppen för fortsatta FN-samtal om reformer av förhandlingsprocessen genomförs, och kräva att beslut om förändringar ska tas senast vid klimattoppmötet i Rio de Janeiro 2012. Det finns flera skäl till att ställa det kravet. Det viktigaste är att FN-sanktionerat klimatarbete på sikt är att föredra framför ett internationellt system utan FN:s aktiva stöd.
Givetvis är det ett risktagande att lämna förhandlingarna. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av ett sådant beslut. Handlingsalternativet ska dock ställas mot fortsatta FN-samtal, som med stor sannolikhet inte resulterar i att insatser vidtas för att bromsa den globala uppvärmningen. Åtminstone inte tillräckligt snabbt.
De risker som är förknippade med fortsatta utsläpp av växthusgaser ska därför ställas mot de politiska risker avbrutna FN-samtal bär med sig.
Joakim Sonnegård
fil dr och utredare åt
Expertgruppen för miljöstudier.
Tidigare bl a planeringschef på Statsrådsberedningen och Finansdepartementet samt chef för Statsrådsberedningens klimatpolitiska sekretariat under Köpenhamnsförhandlingarna.