Resultaten i svensk skola har sjunkit under lång tid. De flesta grupper av elever har i dag lägre resultat än förr, men två kategorier som är tydliga förlorare är pojkar och elever från hem utan utbildningstradition. En central fråga att ställa sig är hur det kommer sig att just dessa grupper förlorat mest, när skolpolitikens allra mest överordnade mål varit just jämlikhet?
Det mest avgörande i skolans verksamhet är mötet i klassummet mellan lärare och elever. Det är kvaliteten i dessa möten som avgör skolans kunskapsresultat. Den förhärskande trenden bland politiker och pedagoger de senaste fyrtio åren har varit att eleverna ska ta mer eget ansvar och att lärarens roll skall förändras från undervisande till handledande. Vi vet att för mycket eget arbete inom matematiken lett till att elever lär mekaniskt och därför ofta saknar en djupare förståelse för problem. Sannolikt fungerar detta även som en begränsning av elevernas kritiska tänkande. Elever i andra länder ägnar mer tid åt att lyssna på lärarens genomgångar och lyssna när läraren repeterar och förklarar, enligt den stora internationella Timss-undersökningen 2007.
Mycket talar för att en viktig anledning till både de sviktande svenska resultaten och de ökande skillnaderna är att svenska elever i stor utsträckning lämnas ensamma i sitt arbete. En strävan från tongivande politiker och pedagoger att komma bort från katederundervisningen innebar krav på mer självständigt arbete från elevernas sida och mindre strukturerad undervisning. Dessa förändringar har med stor sannolikhet sänkt resultaten och ökat klassklyftorna.
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har gått igenom forskning om resultaten i svensk skola och bedömer att de ändrade arbetsformerna är den viktigaste förklaringen till att eleverna presterar allt sämre. I rapporten citeras en studie som visar att elevresultaten förbättras om man ökar tiden som läggs på undervisning i helklass.
En svensk forskarstudie beskriver en skola där över två tredjedelar av tiden ägnas åt eget arbete och klassrummen präglas av rörelse och hög ljudnivå. ”I den undervisning jag följde kunde noteras att eleverna gjordes ansvariga för vad som traditionellt varit lärarens uppgifter ... att välja studieinnehåll och uppgifter, notera i planeringsboken, strukturera arbetet, rapportera och utvärdera det egna arbetet.” Med tanke på att det är ett lågstadium som beskrivs är det allt annat än underligt att studien kommer fram till att spelreglerna blir otydliga för många av barnen.
Skolinspektionen riktade i årets granskning kritik mot att enskilt arbete dominerar under mattelektionerna på gymnasiet och Skolverket konstaterar ”en problematik med att eleverna lämnas att på egen hand söka information eller dra slutsatser” och att ”eleverna behöver mer lärarstöd för detta än de faktiskt får”. Att elever ska ta mer eget ansvar i skolan är inget som lärarna har hittat på själva. Det är i hög grad ett resultat av nationell skolpolitik under mycket lång tid. Att avskaffa ”katederundervisningen” var centralt för skolreformatorerna efter 1968 års kulturradikala vänstervåg. Traditionell lärarledd undervisning ansågs auktoritär.
Ett av många exempel är dåvarande skolminister Ylva Johanssons uttalanden i en intervju 1997 om sin idealskola, att den ”har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna ... håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider ... Det kanske ser rörigt ut, ungefär som på dagis ...”
I det vakuum som uppstod när staten drog sig tillbaka vid kommunaliseringen axlade snabbt Kommunförbundet rollen att utveckla skolan. De använde sig av sin arbetsgivarroll i förhandlingarna om kollektivavtal för att driva igenom centrala pedagogiska riktlinjer. Mest flagrant var den policyskrift vid namn ”Resultat i fokus” som Kommunförbundet försökte föra in som en del av löneavtalet år 2000. ”Undervisning undviker vi helt”, stod det i skriften, eftersom begrepp som elev, undervisning och lärare var ”bundna till vissa roller och relationer”.
Det är lätt att förstå att denna förändrade lärarroll kan fungera olika för olika elever. Om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning kommer detta naturligtvis att gynna elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna. Den aktiva skolan, den aktiva läraren, har ju i grunden en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan.
När lärarens roll kringskärs, när eleverna ska ta allt större eget ansvar, så ger skillnader i personlig mognad och social bakgrund större effekt i skolresultaten. Bristen på undervisning drabbar sannolikt alla elever. Men eftersom pojkar generellt sett mognar senare än flickor, och eftersom pojkarnas sociala koder i hög grad är ”anti-plugg” blir allt tal om ”elevernas eget ansvar” i själva verket en fälla för pojkar från hem utan studietradition, en fälla för arbetarpojkar.
Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare. Men ytterst har staten ett ansvar för skolresultaten i Sverige, och staten bör ta på sig en mer aktivt normerande roll. Den under lång tid förhatliga ”katederundervisningen” måste återigen bli vanligare i svenska klassrum. Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem.
I den nya skolförordning som har beslutats av regeringen, och som offentliggörs inom kort, skrivs det nu in att eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning. Regeringen ger samtidigt Skolverket i uppdrag att utarbeta ett allmänt råd som ger vägledning och stöd till skolor och lärare i undervisningssituationen.
Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa och leda klassen. Pedagogiska trender har länge drivit lärarna bort från lärarledd undervisning. Den utvecklingen måste brytas och lärarna måste åter ta plats i klassrummet. Genom att undervisa, instruera och vara lärare kan lärarkåren vända skolans negativa trend. Det är hög tid att låta lärarna vara lärare.
Jan Björklund (FP)
utbildningsminister