I Sverige råder sedan 1975 fri abort fram till 18:e graviditetsveckan. Därefter krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen, som dock måste avslå ansökan ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”. (SFS 1974:595 )

Vi menar att abortlagen bör moderniseras. På samma sätt som Katolska kyrkan och andra religiöst färgade opinionsbildare har fel i tanken att abort är förkastligt under nästan alla omständigheter, hade 60- och 70-talens kvinnorörelse fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets.

Vår kritik av abortlagen kan sammanfattas i två teser.

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.

Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer.

Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Vår andra tes handlar om hur samhället bör hantera avvägningen mellan den gravida kvinnans och fostrets intressen. I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet undersöker vi tanken att grundläggande moraliska omdömen om rätt och fel inte alltid är binära, tvärtemot vad tänkare som Kant, Mill och Rawls hävdade. Vår hypotes är att abort i många fall är rätt till en viss grad samtidigt som det också är fel till en viss grad. Det är helt enkelt naivt att tro att man kan beskriva alla möjliga avvägningar mellan kvinnans och fostrets intressen i svartvitt. En rimlig moralisk analys kräver att man använder nyanser av grått. I så motto som en handling gynnar en individ bidrar detta till att göra handlingen rätt, och i så måtto som motsatsen är fallet bidrar det till att göra handlingen fel. Under vissa omständigheter, till exempel om den gravida kvinnan är ung men graviditeten upptäcks relativt sent (till exempel vecka 16), kan det vara rätt med abort ur en aspekt men fel ur en annan, men dessa två aspekter kan inte vägas samman till ett binärt omdöme. Allt man kan säga är att handlingen är både rätt och fel, och beroende på omständigheterna kan graden av riktighet och felaktighet variera.

Denna insikt, att abort inte är en moraliskt binär fråga, kräver att vi nyanserar våra moraliska och juridiska ställningstaganden. Men hur? Ett vanligt tankefel är att hävda att samhället av praktiska skäl måste sätta en skarp gräns för när något är tillåtet respektive förbjudet. Även om vi accepterar att många fall av abort befinner sig i en moralisk gråzon finns det, enligt detta tankesätt, ingen möjlighet att formulera lagar som speglar en sådan moralisk tvetydighet.

Men denna binära syn på lagstiftning är ogrundad. Vårt förslag är att abortlagen revideras så att den i stället för att dela in aborter i två kategorier, ”förbjudet” och ”tillåtet”, bör dela in aborter i tre kategorier:

Först har vi, precis som i dag, fall då abort är förbjudet. Det förefaller rimligt att hålla fast vid att det alltid bör vara förbjudet att göra abort, ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”.

Den andra kategorin är fall när abort inte bara är tillåtet, utan samhället även har en skyldighet att assistera kvinnor som önskar avbryta sin graviditet. Denna kategori omfattar fall i vilka abort inte är fel till någon grad. Förutom situationer där kvinnans hälsa står på spel eller graviditeten är ett resultat av ett brott, skulle nog många acceptera att även tillräckligt tidiga graviditeter får avbrytas med hänvisning till att kvinnans intresse tydligt väger tyngre än fostrets.

Slutligen har vi en ny, tredje kategori. Denna svarar mot de fall då det finns rimliga skäl att hävda att abort är både rätt och fel till en viss grad. I dessa fall bör det inte vara samhällets skyldighet att aktivt assistera kvinnor som önskar göra abort, lika lite som det bör vara samhällets skyldighet att förhindra att de utförs. Vi föreslår helt enkelt att lagen bör revideras så att den inte uttalar sig om dessa fall. I stället för att försöka sätta en skarp gräns i fall där ingen sådan skarp gräns finns är det bättre att lagen avstår från att reglera dessa fall.

I praktiken innebär vårt förslag att makt och ansvar förs över från samhället till den enskilda kvinnan. Om hennes situation faller under den tredje kategorin får hon själv besluta hur hon vill handla, utan att fråga sjukvården eller Socialstyrelsen om lov, men det är inte heller sjukvårdens skyldighet att tillhandahålla personal och resurser för att avbryta graviditeten i dessa fall.

Om den gravida kvinnan befinner sig i den tredje kategorin och väljer att avbryta graviditeten är det hennes eget ansvar, inte något som samhället är skyldigt att bistå henne med. För att förhindra att aborter utförs illegalt eller blir en klassfråga, kan det vara lämpligt att upprätta särskilda abortkliniker som garanterar att aborterna utförs på ett medicinskt säkert sätt men som tar betalt för sina tjänster i förhållande till klientens betalningsförmåga.

En del kvinnor som befinner sig i den tredje typen av situation skulle troligen uppfatta det som obehagligt att inte längre ha full uppbackning av samhället och därigenom kunna falla tillbaka på ett tydligt rättfärdigande av sitt handlande i lagen. Kanske skulle det rentav kännas bättre för den gravida kvinnan om lagen gav ett klart besked. Mot detta invänder vi att lagen inte bör formuleras efter vad som känns bäst, utan efter vad som bäst speglar hela den komplexa problematiken kring abortfrågan.

Nicolas Espinoza
fil dr, filosofiska institutionen vid Stockholms universitet och Stockholm Centre for Healthcare Ethics
Martin Peterson
docent, avdelningen för filosofi, Eindhovens tekniska universitet och Stockholms universitet