Femtio miljarder euro (500 miljarder kronor) är ungefär 2/3 av den svenska statsbudgeten – men också den årliga prislappen på EU:s jordbruks- och landsbygdspolitik. Det finns en bred enighet i Sverige om att detta slöseri med skattebetalarnas pengar måste stoppas.

Problemet uppenbarar sig dock snabbt när svenska politiker och tjänstemän tar flyget till Bryssel. Sverige är ganska ensamt om att vilja avskaffa jordbruksstödet. Den EU-politiker som viskar om att minska på subventionerna kan räkna med att arga bönder på kontinenten snart sitter i traktorn med körriktning Bryssel. I Europaparlamentets jordbruksutskott finns många barska försvarare av jordbruksbudgeten – och läget är detsamma i ministerrådet. Flera av jordbruksministrarna är lantbrukare själva och vill ogärna hugga av den gren de själva sitter på. Den franskutbildade rumänske jordbrukskommissionären Dacian Ciolo – vars utnämning sågs som en stor seger för president Sarkozy – är inte heller mycket att hoppas på.

EU gör sig nu redo för ännu en jordbruksreform – senaste gången det begav sig var 2003. Precis som då kommer processen att präglas av heta känslor, nationella intressen och brutala nattmanglingar. Hur det går är det ingen som vet, men en sak är säker: någon storstilad nedmontering finns inte på kartan.

De som normalt är Sveriges allierade: Danmark, Nederländerna och Storbritannien har alla accepterat detta faktum och i stället börjat förhandla om politikens innehåll. Sverige står ensamt kvar på perrongen med starka principer, men utan någon som vill lyssna.

Sveriges alltmer påtagliga marginalisering i jordbrukspolitiken måste brytas. I morgon träffar Socialdemokraterna i riksdagen jordbruksminister Eskil Erlandsson för överläggningar om den svenska positionen inför jordbruksreformen. Inför detta möte lanserar Socialdemokraterna i Europaparlamentet och riksdagen i dag en rapport med förslag till en modern inriktning av den svenska jordbrukspolitiken.

Rapportens huvudbudskap är att målet är glasklart – jordbrukssubventioner och marknadsinterventioner bör avskaffas på sikt. Men målet kan nås effektivare med mer pragmatism. Den borgerliga regeringen måste släppa det som i EU-sammanhang blivit en svensk extremposition som försatt Sverige utanför förhandlingsbordet.

För att kunna påverka reformprocessen krävs en självständig strategi om den framtida jordbrukspolitiken med utgångspunkt i vad som är politiskt möjligt för att nå målet. Vi ska inte principlöst anpassa oss till vad andra länder tycker, men vi måste bestämma våra prioriteringar och göra Sverige spelbart i förhandlingarna. Inget annat än ett fullt svenskt engagemang är försvarbart – saken gäller ju trots allt 500 miljarder kronor per år.

Vår utgångspunkt är en genuin oro för Sveriges oförmåga att hävda sina nationella intressen i det som kommer att vara den största striden i Bryssel på länge. Trots att det börjar hetta till har regeringen inte kunnat ena sig och splittringen gör att Sverige saknar styrfart. Vårt intryck är att centerpartiet driver på för att regeringen ska ta konstruktiva initiativ – medan moderaterna har bestämt sig för att principen om total marknadsanpassning är viktigare än faktiska resultat, och folkpartiet är splittrat. Medan frågan snurrar runt i regeringens samordningskansli minskar Sveriges chanser till inflytande.

För att vara tydliga: vi vill avreglera och banta jordbruksstödet. Men vi gör bedömningen att Sverige också måste bedriva en pragmatiskt reforminriktad politik, som bryter vår nuvarande marginalisering.

Rapporten drar upp följande riktlinjer för en svensk jordbrukspolitisk reformstrategi: Vi ska arbeta för att stöden ska avskaffas. Men så länge stöden finns kvar, kommer vi att driva att dessa ska följa nedanstående fyra principer.

Vår första reformprincip är att jordbruksstöden ska omdirigeras till det som kallas kollektiva nyttigheter i form av klimat- och miljöåtgärder. Stöd till jordbruket kan endast rättfärdigas om det genererar ett mervärde för samhället i stort, och riktar stödet till viktiga insatser som marknaden inte klarar av. Vi tänker närmast på åtgärder för att värna den biologiska mångfalden, höja vatten- och luftkvaliteten och insatser för att hantera klimatförändringarna.

Vår andra reformprincip handlar om att jordbruksreformen ska bidra till EU2020-strategin om stärkt europeisk konkurrenskraft och tillväxt. För att få fram resurser för tillväxtskapande investeringar och för att uppnå klimatmålen måste vi göra allt för att banta jordbruksbudgeten. I övrigt ska jordbrukspolitiken användas för relevanta gemensamma investeringar, till exempel i forskning och utveckling. Vi är också övertygade om att det behövs ett fortsatt stöd till landsbygdsutveckling, med sikte på en mer diversifierad ekonomi på landsbygden. Slutmålet är en blomstrande jordbrukssektor som står på egna ben.

Vår tredje princip kräver att jordbrukspolitiken ska vara fullt förenlig med utvecklingspolitiken. I Sverige pratar vi ofta om att jordbrukspolitiken inte får motarbeta fattigdomsbekämpning eller stå i konflikt med biståndet. I andra länder är frågan inte lika central. Det ger oss ett särskilt ansvar att arbeta för att utvecklingsdimensionen finns med när jordbrukspolitiken diskuteras. Sverige ska utarbeta ett särskilt mål för att det internationella ansvaret förs in formellt i jordbrukspolitiken. Här ingår ett omedelbart avskaffande av exportsubventionerna.

Vår fjärde reformprincip är rättvisa. Den nuvarande skeva fördelningen av jordbruksstöd mellan medlemsländerna måste jämnas ut, ett tak bör sättas för stöd till stora jordbrukare och stödet omdirigeras från jordägare till aktiva bönder. Dessutom vill vi att jordbruksstödet ska dras in för jordbruksföretag som utnyttjar säsongsarbetare och inte följer nationella arbetsrättsliga regler. EU-pengar ska inte gå till oseriös verksamhet.    

Våra förslag är inte revolutionära. Förutsättningarna för enighet i sakfrågorna är goda, men de pekar ut områden där Sverige kan påverka. Det är dags att gå från ord till handling. Det tog regeringen 92 dagar från och med publiceringen av EU-kommissionens meddelande om jordbruksreformen 18 november 2010 att presentera riksdagen ett dokument med en svensk officiell position. Om detta är ledtiderna för svenskt agerande är vi dömda att misslyckas. När vi träffar Eskil Erlandsson i morgon hoppas vi att han har mer att komma med än ett lönlöst svenskt nej.

Göran Färm, Europaparlamentariker (S)
Marita Ulvskog, Europaparlamentariker (S)
Åsa Westlund, Europaparlamentariker (S)
Matilda Ernkrans, ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott (S)
Helén Pettersson, riksdagsledamot (S) Pyry Niemi, riksdagsledamot (S)