Kärnvapen dödar omedelbart och dödar långsamt. De orsakar ödeläggelse och miljökatastrofer. För tjugofem år sedan varnade en expert­grupp i FN för att även en begränsad användning av existerande kärnvapen kunde få till konsekvens en nukleär vinter över stora delar av jorden. Nya forskningsresultat har kommit till slutsatsen att en sådan tillfällig klimatförändring skulle kunna leda till döden för många miljoner människor.

En användning i stor skala av kärnvapenarsenalerna skulle förstöra allt mänskligt liv på jorden, ett globalt självmord. Kärnvapnens lagliga karaktär behandlades år 1996 av den Internationella domstolen i Haag. I ett utlåtande fastslogs att hot om eller användning av kärnvapen generellt skulle strida mot internationell rätt i väpnade konflikter och, i synnerhet, mot den humanitära rättens grundläggande principer. Frågan om att genomföra ett kärnvapenanfall handlar därför om rätt och moral och om mänsklighetens överlevnad. Detsamma gäller hotet om användandet av kärnvapen. Detta har inte förhindrat de fem kärnvapenstater, som är anslutna till Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) och som samtidigt är permanenta medlemmar av FN:s Säkerhetsråd, och de fyra andra stater som innehar kärnvapen – Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea – att göra anspråk på rätten att använda kärnvapen.

Trots att många politiska ledare och säkerhetspolitiska experter både inom och utom kärnvapenstaterna medger att det inte kan finnas något politiskt syfte som skulle kunna rättfärdiga kärnvapenanvändning, är det tydligt att alla kärnvapenmakterna insisterar på att de måste bibehålla sin kärnvapenkapacitet för att kunna hota en annan stat med vedergällning i händelse av ett anfall från denna stat.

Till möjligheten att bilateralt avskräcka en annan stat – en ömsesidigt garanterad förstörelse – kommer doktrinen om utvidgad avskräckning, vilken innebär åtaganden av Förenta Staterna gentemot sina allierade att ett kärnvapenangrepp mot någon av dem skulle leda till ett nukleärt vedergällningsangrepp mot den angripande staten. I den globala säkerhetsstrukturen måste följaktligen som tillägg till gruppen av kärnvapenstater inräknas ett antal stater som befinner sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet. En annan utvidgning av doktrinen om kärnvapenavskräckning härrör från den avsiktliga oklarheten i fråga om vad en stat med kärnvapen anser vara ett angrepp av en sådan karaktär att det skulle motivera ett vedergällningsangrepp med kärnvapen. Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Förenta Staterna har sålunda entydigt försäkrat sig om möjligheten att använda kärnvapen som svar på angrepp med kemiska eller biologiska vapen.

Det av kärnvapenmakterna omfattade avskräckningbegreppet har som olycklig innebörd att det inte enbart motiverar fortsatta innehav av kärnvapen av de erkända kärnvapenmakterna, utan att det också driver på spridning av kärnvapen till ytterligare stater och samtidigt motverkar åtgärder för vapenreduktioner – ytterst en fullständig avveckling av alla kärnvapen.

Skälen för innehav av och motiven för avskräckning med kärnvapen blev år 2007 föremål för en kritisk granskning i en banbrytande artikel publicerad i den amerikanska tidningen Wall Street Journal av fyra amerikanska statsmän och säkerhetspolitiska specialister – förra utrikesministrarna George Shultz och Henry Kissinger, förre försvarsministern William Perry och förre senatorn Sam Nunn. De förklarade att slutet på det kalla kriget hade gjort den nukleära avskräckningsdoktrinen obrukbar mellan de två ledande kärnvapenmakterna – Förenta Staterna och Ryssland. De fyra noterade att även om doktrinen för många stater alltjämt kunde vara relevant i händelse av hot från andra stater, så var ett förlitande på kärnvapen i dessa fall allt mer riskabelt och allt mindre verksamt. Slutsatsen blev att endast eliminering av kärnvapnen kunde ge en tillräcklig garanti mot deras användning. Därför formulerade man sin vision om en värld fri från kärnvapen.

Vi stöder fullt ut visionen om en värld fri från kärnvapen så som den presenterats av de fyra amerikanska statsmännen. Samtidigt stöder vi praktiska åtgärder i detta syfte. 

Sådana åtgärder ansluter sig nära till de tretton steg som utformades vid granskningskonferensen för NPT år 2000 och som var resultatet av de förhandlingar som den så kallade New Agenda Coalition (NAC) genomförde med de fem kärnvapenmakterna. De tretton stegen har senare blivit bearbetade av Blix-kommissionen i dess rapport år 2006. NAC-staterna (Brasilien, Egypten, Irland, Mexico, Nya Zeeland, Sydafrika och Sverige) är åter lämpade att spela en viktig roll i nästa granskningskonferens för NPT i maj. Deras engagemang är nödvändigt för att mobilisera den stora majoriteten av NPT-anslutna stater tillhörande den alliansfria rörelsen (NAM), att utöva sitt världsomfattande inflytande i frågor av betydelse för icke-spridningssträvandena.

Vi välkomnar det nya avtalet mellan USA och Ryssland om reduktion av de strategiska kärnvapnen och att därmed en regim för kontroll av de båda sidornas nukleära arsenaler kan bibehållas.

För att minska risken för oavsiktligt angrepp med kärnvapen borde båda regeringarna uppmuntras dels att ändra den operativa statusen för vapnen på sätt som ger förlängd varningstid och dels att avlägsna vapnen från hög beredskap för avfyring. De två sidorna borde dessutom engagera sig i förhandlingar i syfte att begränsa och slutligen eliminera alla icke-strategiska (taktiska) kärnvapen.

I fråga om multilaterala avtal måste USA förmås ratificera provstoppsavtalet (CTBT) så att det äntligen kan träda i kraft. Vidare bör nedrustningskonferensen i Genève avtala om ett stopp för all produktion av klyvbart material och besluta om kontrollen av existerande lager.

Frågan om inrättandet av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern var en del av den resolution om Mellanöstern som antogs 1995 vid konferensen om den obegränsade förlängningen av NPT:s giltighet. En sådan zon skulle utgöra den nödvändiga grunden för en politik som samtidigt hanterar oron för möjliga kärnvapenambitioner i det utvidgade Mellanöstern-området och problemet med den kärnvapenarsenal som förmodas innehas av Israel.

Canberrakommissionen deklarerade år 1996 att så länge kärnvapen existerar kommer de förr eller senare till användning. Det skulle inte vara tillrådligt att låta passivitet pröva hållbarheten av detta påstående. Vetenskapen har för första gången försett mänskligheten med medel till självförstörelse. Frågan är nu om vi har den kollektiva viljan och förmågan att stiga ut ur tillintetgörelsens skugga och förvandla visionen om en värld fri från kärnvapen till verklighet.

Ingvar Carlsson
tidigare statsminister
Karin Söder
tidigare utrikesminister,
Hans Blix
tidigare utrikesminister,
Rolf Ekéus
ordförande Sipri och svenska Pugwash-nätverket.