Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Dags ompröva inställningen till turkiskt EU-medlemskap”

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har visat undfallenhet mot IS och fört Turkiet i en alltmer auktoritär riktning. EU bör överväga att stoppa medlemsförhandlingarna, skriver Lars Adaktusson.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har visat undfallenhet mot IS och fört Turkiet i en alltmer auktoritär riktning. EU bör överväga att stoppa medlemsförhandlingarna, skriver Lars Adaktusson. Foto: Foto: Burhan Ozbilici/TT

Lägg förhandlingarna på is. Brutalt våld mot det egna folket, politiserade rättegångar och en allt mer islamistisk inriktning gör Turkiet till en olämplig medlemskandidat till EU. Att fortsätta förhandlingarna vore att blunda för Turkiets icke-demokratiska politik och värderingsmässiga vägval, skriver Lars Adaktusson (KD).

I december är det 15 år sedan Turkiet officiellt gavs status som kandidatland till den Europeiska Unionen.

Det svenska stödet för fullt turkiskt medlemskap har sedan dess varit mycket starkt. Hela tiden har förhoppningar funnits om att medborgarskapsperspektivet ska stimulera en frihetlig och demokratisk utveckling i ett strategiskt viktigt land som annars riskerar att röra sig i auktoritär riktning.

Personligen har jag i likhet med andra EU-vänner betonat vikten av att använda unionens mjuka makt i förhållande till Turkiet. Tidigare har det också funnits goda skäl att anta att utsikterna inför ett framtida EU-medlemskap faktiskt skulle bli en katalysator för turkisk reformering och förbättring vad avser yttrandefrihet, rättssäkerhet och respekt för minoriteternas situation.

Utvecklingen har dock gått åt ett helt annat håll. Efter ett antal politiska ställningstaganden i tydlig icke-demokratisk riktning är min uppfattning att det dessvärre finns anledning till omprövning av uppfattningen att fullt medlemskap är enda vägen framåt i EU:s relation till Turkiet.

Efter tre års uppehåll återupptogs förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap på hösten 2013. Detta trots regimens brutala våld i samband med ett antal folkliga demonstrationer och trots starkt politiserade rättegångar mot offentliga personer. Med de styrandes allt tydligare islamistiska agenda var ”förolämpning av vissa religiösa grupper” den officiella anklagelsepunkten, vilket påminner om den tidigare ofta använda kemalistiska paragrafen om ”förolämpning av turkiskheten”. Den islamistiska agendan definierar politiken även i relation till Turkiets kristna minoriteter. Under det styrande islamistiska AK-partiet har fientligheten mot troende kristna ökat. President Tayyip Erdogan har öppet ventilerat tankar på att deportera hundratusen kristna armenier och i turkiska skolböcker kan man läsa att kristna är att betrakta som landsförrädare.

Parallellt med inskränkningarna i religionsfriheten, är yttrandefriheten under attack. Framträdande journalister och kommentatorer kriminaliseras eller fängslas, sociala medier som Twitter och Youtube stängs. Enligt Amnesty är kränkningarna av yttrandefriheten ett av Turkiets ”mest inrotade människorättsproblem”. Till detta kommer en allvarlig korruption. I slutet av 2013 briserade en stor korruptionsskandal med direkta kopplingar till ledningen för president Erdogans AK-parti. Presidenten och hans partivänner hanterade skandalen i efterhand genom att manipulera lagstiftningen, intervenera i rättsliga processer och missbruka landets antiterrorlagar, fredliga demonstranter förvandlades till förbrytare. I debatten som följde framfördes allvarlig och välgrundad kritik mot det styrande AK-partiet. Svaret från Erdogan kom i samband med de turkiska lokalvalen, presidenten hotade då sina meningsmotståndare med att de skulle få ”betala priset” för sin kritik och att de skulle jagas till sina ”sista gömställen”.

Även utrikespolitiskt har Turkiet kommit att utvecklas i illavarslande riktning. Som stor nation med geopolitisk tyngd i den regionala säkerhetspolitiska miljön hade landet förutsättningar att bli en konstruktiv och betydelsefull partner i relation till terrorismbekämpning och den Islamiska staten, IS. Turkiet hade kunnat lägga gamla stridigheter med den kurdiska minoriteten åt sidan och aktivt släppa fram militärt stöd till den av IS svårt plågade staden Kobane. Landet hade snabbt kunnat upplåta sina flygbaser för det amerikanska flygvapnet och därigenom bidra substantiellt i kampen mot extremismen. Fler åtgärder hade kunnat vidtas för att stoppa Islamiska Statens dagliga inflöde av miljontals dollar genom smugglingen av olja via Turkiet. Ännu bättre hade varit om den turkiska realpolitiken hade fått stå tillbaka för ett aktivt deltagande i den internationella koalitionen mot IS. Så är nu inte fallet och de NATO-länder som i dag gemensamt försöker tränga tillbaka framryckande IS-styrkor kan bara konstatera att Turkiet, trots 62 års medlemskap i försvarsalliansen, hittills inte uppträtt som en partner vad gäller kampen mot den mest extrema islamismen. Den turkiska passiviteten och undfallenheten i förhållande till IS är samtidigt bara en i raden av allvarliga meningsskiljaktigheter med Europa och USA.

Under sin tid som premiärminister betecknade Tayyip Erdogan den förintelseförnekande iranske presidenten, Mahmoud Ahmadinejad, som ”vår vän”. Själv förnekade Erdogan såväl folkmordet i Darfur som folkmordet på kristna i sitt eget land hundra år tidigare. I ett uppmärksammat tal nyligen pekade han ut västvärlden, i skepnad av Lawrence av Arabien, som ett större hot än IS.

Det är tydligt att Turkiet i dag står inför ett vägskäl vad gäller landets förhållningssätt visavi demokratiska respektive icke-demokratiska aktörer i omvärlden. Svaret på frågan vilken av grupperna som det egna landet ska tillhöra tycks inte given, signalerna är motsägelsefulla. Samtidigt som Turkiet agerar på egen hand i förhållande till närområdet sägs NATO-medlemskapet värderas högt, samtidigt som ett närmande till EU har inletts blir den turkiska politiken alltmer islamistisk.

Mycket tyder dock på att Erdogan har gjort sitt val; Turkiet ska gå sin egen väg. Skepsis mot västvärlden ska kombineras med en insikt om västvärldens betydelse, konsolidering av inrikespolitisk islamism ska förenas med ett ekonomiskt utbyte med EU, formell anknytning till NATO ska paras med ett tydligt underkännande av försvarsalliansens förmåga att bidra till säkerhet i Mellanöstern.

Sverige liksom flera andra länder i Europa har satt sitt hopp till att medlemskapsförhandlingarna med EU ska leda till demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter. Så har skett i vissa avseenden, men vitala samhällsområden återstår att reformera och säkerställa. Vi som önskar en positiv utveckling i relationerna mellan Turkiet och EU måste därför fråga oss: Hur auktoritärt får det turkiska samhället bli innan förhandlingarna med EU läggs på is? Hur cynisk får den turkiska utrikes- och säkerhetspolitiken vara innan vi markerar att EU är en värdegemenskap som aldrig kompromissar med frihet och demokrati? Har vi i Sverige varit blåögda i förhoppningarna om att Turkiet kommer att uppfylla kriterierna för EU-medlemskap? En majoritet av Europaparlamentets största partigrupp, EPP Kristdemokraterna, gjorde i juni bedömningen att med den nuvarande utvecklingen i Turkiet ser jag anledning att ifrågasätta målsättningen om ett turkiskt EU-medlemskap. Som tidigare stark förespråkare för en utvidgning av unionen med Turkiet bär det emot att behöva konstatera att den bedömningen är riktig.

Att fortsätta förhandlingarna om fullt medlemskap vore att blunda för Turkiets icke-demokratiska politik och värderingsmässiga vägval.