Det är nu ungefär en månad sedan som vi i julhandeln utsattes för ett islamistiskt självmordsdåd i centrala Stockholm. Jag är ytterst tacksam för att det enbart var gärningsmannen som dog. Detta har satt fokus på debatten om hur vi ska arbeta preventivt mot islamistisk terror och det är glädjande att alla partierna i riksdagen kunde enas kring vikten av en debatt om dessa frågor.
Denna debatt hålls i riksdagen i morgon och vi måste ha klart för oss att den inte föranleds av en isolerad händelse. Under hösten har för första gången den svenska antiterrorlagstiftningen blivit prövad i domstol. Resultatet blev att två personer med somaliskt ursprung dömdes till förhållandevis långa fängelsestraff för förberedelse till terrorbrott. Förutom detta har fyra svenska medborgare med utländsk bakgrund gripits för förberedelse till terrorbrott i Danmark. Dessa personer hade, om misstankarna stämmer, planerat att döda ett mycket stort antal personer på en tidningsredaktion med anledning av tidigare publiceringar i tidningen. Utöver det har Säpo kommit med en rapport på området vilket ytterligare erbjuder ett diskussionsunderlag.
Tyvärr har debatten kommit att präglas av rädsla för att säga fel saker och därmed bli anklagad för att vara fientlig mot muslimer och stämplas med epitet som islamofob. Det är min bestämda ståndpunkt att vi måste kunna diskutera dessa frågor utan att tvingas ägna merparten av tiden åt att påpeka att det inte går att sätta likhetstecken mellan muslimer och terrorism. Detta är en självklarhet, men låt mig ändå påpeka att vi i Sverigedemokraterna inte betraktar muslimer som kollektivt medskyldiga till terrorismen.
Det har visat sig att svensk terrorbekämpning ligger långt efter internationellt. Något så grundläggande som en nationell handlingsplan mot islamistisk terror saknas i dag. Detta är givetvis oacceptabelt men det tycks som att det är en kritik som regeringen tagit till sig genom att man bland annat låtit demokratiministern resa till Danmark för att lära av danskarna.
Säpos rapport satte fokus på problemet att personer i Sverige reser utomlands för att delta i träningsläger i terrorgruppers regi. Säpo bedömer att detta har ökat på senare tid och att detta på sikt utgör det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige. Dock konstateras det att man i dag saknar verktyg för att bekämpa detta. I Sverige är det inte som i många andra länder olagligt att delta i sådana träningsläger. Sverigedemokraterna anser att det är hög tid att regeringen täpper till detta hål i lagstiftningen.
I den straffrättsliga utredningen angående antiterrorlagarna avrådde man från lagstiftning. Detta bland annat med hänvisning till att annan lagstiftning skulle kunna vara tillämpbar. Justitieutskottet har avfärdat en riksdagsmotion i frågan med att det saknas anledning att inskränka den fria rörligheten. Dessa argument är uppenbarligen mycket svaga. Erfarenhet visar enligt Säpo att de som återvänder efter samröre med terrorister i utlandet fortsätter att verka i den islamistiska miljön. Säpos bild är att dessa personer på grund av sin erfarenhet, kontaktnät och förhöjda status får en extra betydelsefull roll för extremister i Sverige.
Men förändrad lagstiftning räcker inte. Statsråd och andra debattörer har betonat behovet av ett samarbete med muslimska organisationer i Sverige. Jag håller med om att det är viktigt att knyta kontakter med muslimska organisationer och ge dessa hjälp och stöd i det preventiva arbetet mot islamismen men det vore aningslöst att helt lämna över ansvaret till dessa organisationer som i många fall inte tycks ta arbetet mot islamister och våldsbejakande extremister på allvar.
Vi kan till exempel konstatera att muslimska organisationer de senaste åren tagit emot mångmiljonbelopp från islamistiska stater för att bygga moskéer i Sverige. Det är inte orimligt att tänka sig att detta försatt de muslimska organisationerna i en beroendeställning gentemot mycket extrema islamistiska regimer som praktiserar islamisk sharialagstiftning.
Vi kan också konstatera att ordföranden för Sveriges Muslimska Råd (SMR) ena veckan förnekar att hon någonsin märkt av extremismen för att i nästa vecka avslöjas med att en man i hennes absoluta närhet för tredje gången gripits misstänkt för terrorism. Två av mannens kolleger har avslöjats med att arbetsträna på moskén i Stockholm som SMR har ansvaret för. Numera hävdar ordföranden att hon varit ”totalt aningslös”. Jag tycker inte att detta inger något direkt förtroende.
Jag är osäker på om vi kan lita på att de muslimska organisationerna tar arbetet mot islamismen på allvar. Granskningen av de muslimska företrädarna är i dag närmast obefintlig. När den mest kände imamen, Abd al Haqq Kielan, i en intervju för några år sedan utbrister att ”det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet” uppstår ingen som helst debatt utan snarare en nedtystning i medierna. Detta föranleder en undran vilka värderingar som muslimska företrädare verkligen har och huruvida dessa företrädare är lämpliga för att bekämpa islamistiska attityder bland muslimerna.
Jag ser ett stort problem med att vi i dag inte har någon kännedom om hur pass utbredda islamistiska attityder är i det svenska samhället. Vi har i Sverige varit duktiga på att ta fram forskning och handlingsplaner mot nazismen men i fallet med den extremistiska grenen av islam, islamismen, tycks alla parter lida av någon slags beröringsångest vilket är starkt beklagligt och direkt hämmar detta viktiga arbete.
Det görs årligen undersökningar om ungdomars attityder angående rasism och demokrati. Jag tycker att det är hög tid att man även börjar undersöka islamistiska attityder bland ungdomar. Grunden till hotet från islamistisk terror ligger i människors åsikter och attityder. Det är inte några aningslösa galningar som begår och planerar den islamistiska terrorn utan det är människor som i grunden drivs av religiös övertygelse.
En nyligen publicerad undersökning från Århus Universitet i Danmark visar att var fjärde ung muslim sympatiserar med islamismen. Undersökningen visar också att integrationsproblem inte sammanfaller med extremistiska attityder och att personer med jobb och utbildning är överrepresenterade bland dem med islamistiska attityder. Lösningen är därmed troligen inte så enkel som att sätta folk i arbete.
Undersökningar från andra länder i Europa har även de visat på att de islamistiska attityderna bland muslimska ungdomar är väl utbredda. För att på allvar kunna bekämpa detta måste vi inte bara få kännedom om stödet till direkt terrorism utan även om hur pass utbrett stödet till islamismen är. Jag hoppas innerligt att regeringen vågar ta initiativ för att undersöka islamistiska attityder bland ungdomar trots det uppskruvade tonläget i debatten.
Jimmie Åkesson
partiledare Sverigedemokraterna