Lördagen den 19 februari tränade ett pojklag från Norrby IF fotboll i Lundbyhallen i Borås. Ett tjugotal personer var samlade. Plötsligt hördes ett knak och det syntes en sättning i taket. Alla flydde i panik från hallen, sist ut var tränaren. När han passerade dörren rasade taket, 3 000 kvadratmeter. När luften i hallen trycktes ihop under det fallande taket uppstod ett övertryck som slungade tränaren genom dörren, ut ur hallen och in i en vägg. Som genom ett under klarade sig alla oskadda.
Motsvarande dramatiska ras har under vintern skett runt om i Sverige. Ett ridhus rasade i Uddevalla, en utställningslokal i Södertälje och en ICA-butik i Kristinehamn. Otroligt nog har endast två människor omkommit i samband med vinterns takras, siffran kunde lika gärna ha skrivits i hundratal.
Antalet kollapsade tak är nu uppe i nästan 150. Rasen har inte förorsakats av att snölasten överskridit vad byggnormen tillåter, däremot har snön på ett mycket tydligt sätt avslöjat de allvarliga brister som finns i de byggnader som vi dagligen bor i och vistas i. Det är skrämmande att detta sker i ett tekniskt utvecklat land som Sverige. Något måste göras!
Debatten har i stor utsträckning fokuserat på det nuvarande tillsynssystemet som släppt igenom så många undermåligt dimensionerade byggnader. Systemet, som infördes på 1990-talet, bygger till stor del på egenkontroll. Det är byggherren, det vill säga den som låter bygga huset, som har det fulla ansvaret för att normerna följs och att byggnadens kvalitet säkerställs. Uppenbarligen har systemet inte fungerat för de rasade taken och därför måste tillsynens upplägg utvärderas och troligen också ändras. Detta uppdrag har Boverket nyligen fått av miljöminister Andreas Carlgren.
Takrasen är bara ett av flera misslyckanden inom byggsektorn under de senaste åren. Ett annat exempel är att det dominerande fasadsystemet för bostadshus, enskiktstätade putsade fasader, nyligen dömts ut som helt otillförlitligt vad avser fukt- och mögelsäkerhet. Tiotusentals villor har under flera år byggts med denna teknik. Det dröjde flera år efter det att forskningsinstitutet SP började rapportera om skador innan byggbranschen förstod att fasaderna inte håller måttet. Misstaget beräknas förorsaka kostnader i miljardklassen, som drabbar byggare, förvaltare och boende. Nu har nödvändiga modifieringar vidtagits så att det går att bygga putsade hus som kan stå ute även när det regnar och blåser.
Vid sidan av takras och fuktiga fasader kan man komplettera listan med ”begrepp” som Hammarby sjöstad och Hallandsåstunneln för att förstå att det är något som inte står rätt till. Mycket tyder på att tillsynssystemet inte håller måttet, men detta är enligt min mening inte den grundläggande orsaken till de upprepade misslyckandena. Jag är övertygad om att det i stället är den under de senaste decennierna alltmer eftersatta kompetensutvecklingen inom sektorn som är det främsta skälet till alla tillkortakommanden. Med detta menar jag såväl den nydanande spetskompetensen som utvecklas på universitet, högskolor och institut som den viktiga vardagskompetensen bland byggarna på arbetsplatser runt om i Sverige.
Inte sällan hörs uttalanden om att byggsektorn är en mogen och genomforskad bransch där man besitter all den kunskap som behövs. Problemet, menar man, är att den kunskap som finns inte når ut till användarna. Jag anser att detta är en myt som det är dags att sticka hål på! Hus, broar och andra byggnadsverk är komplicerade systemkonstruktioner som utvecklas till att bli tekniskt alltmer avancerade. Kraven på energieffektivitet, miljöanpassning, teknikinnehåll, innemiljö ökar liksom behovet av effektivare produktionsprocesser och kostnadseffektiv förvaltning och underhåll. Behovet av att utveckla ny kunskap ökar hela tiden.
Under de senaste decennierna har den byggnadstekniska forskningen i Sverige rustats ned och detta har bidragit till att kompetensutvecklingen i sektorn inte svarar mot de behov som finns. Speciellt är det den tillämpade, behovsstyrda forskningen som behöver en renässans, det vill säga den forskning som säkerställer att ny teknik prövas, kvalitetssäkras och förstås (!) innan den kommer ut på marknaden. En stärkt byggforskning bidrar också till bättre utbildning och därmed till kunnigare ingenjörer. Detta leder i sin tur till höjt intresse för sektorn och därmed attraheras unga, duktiga medarbetare till byggområdet. Tillsammans bidrar detta till ett nödvändigt kompetenslyft. Om detta inte sker är jag övertygad om att vi i framtiden kommer att få se många fler, och större, misslyckanden inom samhällsbyggandet än vad vi fått uppleva hittills. Det går inte att bygga framtidens byggnader och infrastruktur med gårdagens kompetens!
Ansvaret för att det ska hända något ligger till stor del på branschen själv, på förvaltarna, men de offentliga aktörerna och forskningsfinansiärerna måste också bidra. Slutligen ligger ett stort ansvar på politikerna och på regeringen. I Sverige hanteras byggfrågorna på miljödepartementet och där måste man nu ta ställning till sektorns framtid. En modern, kunskapsbaserad och framåtriktad byggsektor är en angelägenhet för alla i Sverige. Alla har en relation till och är beroende av väl fungerande och säkra byggnader och till ett bra och miljöriktigt boende. Sverige kan också genom kompetenshöjande satsningar ta tätpositionen i Europa och därmed skapa en ny framgångsrik exportsektor inom ett energieffektivt, miljövänligt och framtidsinriktat samhällsbyggande.
Ett första steg borde vara att initiera ett branschprogram inom byggområdet liknande de som finns inom fordonsindustrin, skogsindustrin och inom flera andra branscher. Programmet, som skulle finansieras gemensamt av staten och branschen, kan lämpligen inriktas mot ett antal angelägna insatsområden, till exempel energieffektivisering, fuktdimensionering och, med tanke på alla inträffade takras, dimensionering av bärande konstruktioner.
Det är dags att ta tag i detta nu. Alla måste i framtiden kunna känna sig säkra när de vistas i idrottshallar, köpcentra och andra lokaler. Man ska i Sverige aldrig behöva riskera att drabbas av händelser som den i Lundbyhallen i Borås.
Per-Erik Petersson
tekn dr, teknisk direktör och vice vd SP Sveriges tekniska forskningsinstitut