Erfarenheten visar att moderna män har svårt att anpassa sig till prinsrollen. För Daniel Westling är historien om prinsarna Claus, Henrik och Philip ingen trevlig läsning. De gör uppror och de förlöjligas av opinionen. Min anmärkning om det svenska kungahuset som en Chippendale-monarki är alltså varken fräck eller oförskämd. Jag konstaterar bara att kungahusets uppgift att bereda väg för ett lyckat äktenskap mellan två sympatiska människor blott till hälften är slutförd. Det skriver den norske statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad.
Det är eftermiddag. Det ringer från Expressen. Tidningen har fått en ”kanonidé”: Man skulle be sin hovreporter att skriva en krönika på temat ”Daniel är bäst” och jag skulle skriva en motsvarande ”Nej, Mette-Marit är bäst”. En landskamp i tronföljaräktenskap, med andra ord. Jag tackade nej. Klockan halv två på natten ringer Expressen på nytt och har sett att jag i tidningen Verdens Gang har kallat det svenska kungahuset för en Chippendale-monarki. ”Mycket allvarligt”, får jag veta. Och vips hade jag av samma hovreporter förklarats persona non grata i mitt kära grannland.
Han fattar inte att ”prins Daniel är en modern man”, heter det nu om mig. Men det är precis denna modernitet som nu kan visa sig att bli den svenska monarkins största utmaning – precis som vi i Norge kommer att tvingas hantera situationen när vår egen kvinnliga tronföljare ska välja äkta hälft. Ty moderna män tenderar efter hand att vantrivas i omoderna institutioner.
Daniel Westling är en man från medelklassen som har byggt upp sitt eget företag. Han är van vid att handla, och att prestera. Det intryck han gett hittills präglas av entreprenörskap, lojalitet, affärssinne och diskretion. Trots mer än hundra år av kvinnokamp är mansidealet alltjämt knutet till sådana egenskaper.
Å andra sidan: Ett gemensamt drag hos moderna västeuropeiska monarkier är att de under ett par hundra år har förvandlats från klassiskt maskulina till utpräglat feminina institutioner. Kungahusen är avmilitariserade, de är fråntagna all makt, både politisk och ekonomisk. Estetiken har fått större utrymme. Kungafamiljens medlemmar ska synas, de ska ha en positiv framtoning, men deras roller som handlande subjekt är snävt kringskurna av nationens egentliga familjeöverhuvud, folksuveräniteten.
Det är här som The Chippendales kommer in. I ett könsperspektiv är de dansande gossarna i tangatrosor reducerade till kvinnliga attribut. Bland män brukar de betraktas med nedlåtenhet, bland kvinnor utgör de rekvisita i festliga sammanhang.
Denna förvandling har för Daniels del stegrats. Den uppmärksamme iakttagaren har noterat att kronprinsessan i samband med förlovningen betonade att både kungen och regeringen hade godkänt äktenskapet. Bakgrunden till detta är successionsordningens paragraf 5, en bestämmelse som självklart är meningslös i ett modernt och demokratiskt samhälle. Ursprungligen var det enbart monarken som kunde ge sitt godkännande (så som alltjämt är fallet i Norge), men i sin iver att demokratisera kungahuset beslöt svenska politiker på 1970-talet att införa en bestämmelse som i realiteten vred klockan tillbaka. Det är möjligt att Daniel Westling känner sig hedrad över att få sitt äktenskap godkänt av Fredrik Reinfeldt. Han borde i stället se det som ett dåligt omen.
Ockelbograbbens familjenamn är också värt en kommentar. I traditionell bemärkelse är den Bernadotteska ättens tid på den svenska tronen slut inom loppet av några decennier. Då borde det bli dags för ett Huset Westling, eftersom det logiskt sett inte finns något skäl att inte socialchefssonens namn hädanefter ska prägla den svenska monarkin på samma sätt som advokatsonen från Frankrike under snart 200 år har gjort det. När den brittiska drottningen Victoria gifte sig med prins Albert 1840 bytte kungahuset familjenamn från Hanover till Sachsen-Coburg-Gotha (senare Windsor).
Men det är ändå nästan självklart att Sverige inte kommer att döpa om monarkin när Daniel får sin Victoria. Det får finnas gränser för folkligheten! Något sådant har heller inte skett i vare sig Danmark eller Storbritannien där kungahusen fortsätter att heta Glücksburg respektive Windsor och inte Monpezat eller Mountbatten. Daniel får därför upphöra med att vara en Westling, och därtill snällt finna sig i att hans kommande barn bär hustruns familjenamn.
Namnfrågan är ändå en bagatell jämfört med vad som kommer att förväntas av den unge affärsmannen när han hädanefter ska tjäna Sverige såsom prins. Hans plats är, som det heter, tre steg efter hustrun. Han blir tvungen att ge upp sitt företag. Kanske kan han fortsätta i en tillbakadragen styrelseposition, men han vet lika väl som alla andra att om hans företag går alltför bra kommer han raskt att anklagas för att profitera på sin kungliga position. Och sådant accepteras inte i välutvecklade, relativt korruptionsfria demokratier.
Från utsidan av den gyllene buren kan nog den kungliga tillvaron synas lockande och äventyrsfylld, men från insidan har vi många exempel på prinsgemåler som efter några år med kanapéer och invigningsritualer har blivit uttråkade. Historien om prinsarna Claus, Henrik och Philip är ingen trevlig läsning för unga, driftiga prinsaspiranter. Med jämna mellanrum har gemålerna gjort uppror mot de obetydliga roller som de har tilldelats. Då och då har de förlöjligats av opinionen i sina respektive hemländer. Det krävs således både mod och kreativitet för att mejsla ut ett jobb för prins Daniel som tar till vara de förväntningar de flesta av oss har på moderna män (och för den delen också moderna kvinnor) – samtidigt som han utför sina kungliga plikter. Arbetet med en sådan befattningsbeskrivning har inte blivit enklare sedan Henri-Marie-Jean André de Laborde de Monpezat blev dansk prinsgemål 1967, snarare tvärtom. Och det står mycket på spel. Exempelvis lycka.
Liksom de flesta andra har jag stor respekt för det sätt som det svenska kungaparet har hanterat situationen med medelklassgrabbens inträde i kungafamiljen. Familjen har valt en väg som kommer att göra det lättare för mannen som nu gjort sitt livs viktigaste val. Kanske har situationen i Norge bidragit till att göra både honom och Sverige införstådda med att monarkier innerst inne, till och med i de mest egalitära demokratier, tyngs ned av traditioner, etikett och ritualer som kanske kan förändras vid en palatsrevolution men inte så lätt låter sig omskapas i människors medvetande. Sju års lärotid verkar vara en klok strategi, och regin kring offentliggörandet av förlovningen i tisdags var genomtänkt och modernt designad. När kronprins Håkon och Mette-Marit förlovade sig för åtta år sedan informerades opinionen genom en läcka från kungaparets stab som avslöjades av chefredaktören för veckotidningen Se og Hør. Somliga rodnar fortfarande vid minnet av episoden.
Trots alla snubbeltrådar som ligger i Victorias och Daniels väg har Sverige nu de allra bästa förutsättningar för att föra kungahuset ett steg vidare. Liksom för alla kungahus i vår kulturkrets består de viktigaste utmaningarna av att hitta rätt balans mellan monarkins underhållningselement och dess majestätiska sidor. Underhållningsvärdet är det lättaste att slå vakt om – den verkliga utmaningen ligger i att upprätthålla traditionell kunglig auktoritet. För att fylla en sådan roll krävs kunskap, men först och främst personligheter fyllda av självrespekt och tro på vad de representerar.
Min anmärkning om Chippendale-monarkin är således varken fräck eller oförskämd. Den är bara en vink om att för kungahuset är uppgiften att bereda väg för ett lyckat äktenskap mellan två sympatiska människor blott till hälften slutförd.