I en replik på DN.se/debatt 17/1 argumenterar kollegerna Ulf Bergqvist och Erica Stridby för att laglotten bör behållas för att arvstvister är så uppslitande.

I min artikel på DN Debatt den 13/1 argumenterar jag för att laglotten strider mot den grundlagsenliga rätten till all personlig egendom med undantag för skatterna. Laglotten är en gåva genom tvång. Gåvor lämnade genom tvång har ingen lycka med sig.

Barn skall kunna lita på samhället och underhållsbidrag för sin försörjning, inte att föräldern dör – särskilt inte då arvingen numera ofta är i femtio- eller sextioårsåldern.

Om arvlåtaren i dag inte skriver testamente, får bröstarvingarna allt. Så skall det förbli och sannolikt kommer barnen som hittills att få det mesta, men av förälderns fria och kärleksfulla vilja. Men om arvlåtaren skriver ett testamente skall dennes vilja också ske utan laglottshinder.

I välfärdstaten har vi avskaffat änkepensionen. Vi har i princip avskaffat underhållsbidrag till frånskild hustru. Skyldighet för barn att betala underhåll till gamla föräldrar är också borta sedan förra årtusendet.

Om en förälder har en son som är stenrik och en dotter som är handikappad, medellös och sitter på ett servicehem – vad är det då för fel om föräldern ger hela arvet till den handikappade dottern och inget till sonen? Svar: Inget.

Vad arvlåtaren med sitt hjärta känner eller sitt förnuft förstår bör få råda. En annan sak är att arvet kan ha sociala och emotionella konsekvenser, men dessa får och skall arvlåtaren själv ta konsekvenserna av.

Min artikel har väckt starka känslor, många tankar och heta meningsutbyten. Intressant. De som är emot tycks ibland tro att barnens arvsrätt är huggen i sten. Ofta förväxlar anhängarna det materiella med det emotionella, den sociala relationen i en grumlig föreställning att bröstarvingens värde som människa skulle vara i proportion med arvets storlek i kronor.

I sin mycket seriösa replik bidrar författarna med ett par goda räkneexempel och beskriver de smärtsamma arvstvisterna. Men striderna har ofta sin grund i annat. Sorgen och att dödsfallet innebär att det kitt som hållit barnen samman trots dolda konflikter kommer till ytan. Striderna blir desamma men förevändningarna för tvisteföremålet kan växla. Det finns ett vanvördigt uttryck bland kolleger som jag inte bör citera men gör det ändå – ”när vår herre hämtar den döde kommer djävulen med arvingarna”. Laglotten påverkar inte detta elände. Det är lämpligast för familjeterapeuter.

Svante Thorsell, advokat