Många människor tror att Gud existerar. Andra tror att Gud inte existerar. Och de som tror på en gud tror ofta inte på samma gud eller tolkar gudens signaler på olika sätt. Ingen av parterna kan bevisa att de äger sanningen. Därför är det av yttersta vikt att samhället organiseras så att det är oberoende av vilken part som har rätt.
Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.
Varför är det viktigt med ett sekulärt samhälle? Därför att det är den enda samhällsform som visar samma självklara respekt för alla människor, oavsett deras kulturella eller religiösa bakgrund. I det sekulära samhället råder religionsfrihet, rätten att tro på vilken gud man vill – men också rätten att inte tro på någon gud alls.
Det sekulära samhället uppmuntrar till kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn.
Det sekulära samhället bejakar mångfald – men olika kulturella uttryck och levnadssätt är eftersträvansvärda bara om de är fritt valda av alla inblandade. Om kollektivets identitet värderas högre än individens rättigheter, blir hyllandet av mångfalden i praktiken inget annat än ett försvar för olikheter mellan grupper med ett samtidigt krav på likriktning och tvång för individer. Det vi kallar tolerans förvandlas då lätt till hänsynslöshet. FN:s Human Development Index talar sitt tydliga språk: den sekulära ordningen är betydligt mer human än samhällen styrda av religiösa dogmer.
Är religion och religiösa motsättningar ett stort problem i Sverige? Mot bakgrund av vad som händer ute i världen, vore det oerhört förmätet att hävda det. De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.
För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70 000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder. I flera länder fängslas och trakasseras homosexuella; på vissa håll riskerar de till och med att avrättas. Vi läser dagligen om misshandlade HBT-aktivister och Prideparader som förbjuds av religiösa skäl.
Humaniströrelsens viktigaste kamp utspelar sig därför på den globala scenen. Men också i Sverige kränks mänskliga rättigheter med hänvisning till religion eller tradition, kränkningar som inte får bagatelliseras. En rapport visar att var tionde flicka i årskurs nio utsätts för hedersförtryck i Stockholm. De hotas av våld, får inte välja kamrater, kan tvingas till äktenskap eller förbjuds delta i viss undervisning, till exempel om sex och samlevnad. Skälen är religiösa och/eller kulturella. I dag accepterar samhället sådan könsapartheid inom skolväsendet, även om det nu förbereds lagförslag för att komma tillrätta med problemet.
Vissa religioner kräver omskärelse av barn. Kvinnlig könsstympning är förbjudet, men att diskutera manlig omskärelse är tabubelagt. Detta trots att det är ett smärtsamt ingrepp och en kränkning av ett barns kroppsliga integritet. Inget barn skulle behöva utstå att dess föräldrar märker dem för livet som en religiös symbolhandling.
I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.
Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organdonation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.
Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund. Detta trots att över 80 procent av Sveriges befolkning inte är religiös.
Den internationella humaniströrelsen kan beskrivas som ett Amnesty med sekulära förtecken, där människans frihet från religiös indoktrinering och religiöst förtryck står i centrum. Också den svenska grenen, förbundet Humanisterna, växer kraftigt sedan några år tillbaka. Allt fler människor inser att det sekulära samhället ständigt behöver försvaras och upplysningstanken spridas. Etiska och existentiella frågor är alltför viktiga för att bara lämnas åt religiösa representanter eller maktinstanser, som så länge har ägt tolkningsföreträdet.
Men motkrafterna är starka. Nyligen antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer kritik av religioner. Slår det synsättet igenom kan i förlängningen all diskussion om religiöst motiverat förtryck av kvinnor och homosexuella, hedersvåld, religiös omskärelse och andra religiösa påbud utmålas som ”hädelse”.
Ute i världen växer religionernas inflytande. Katolska kyrkan vinner allt fler anhängare i Afrika. I Sydamerika gör evangeliska frikyrkor nya inbrytningar. Globalt sett växer islam snabbast av alla religioner.
Mot dessa religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka, står humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.
Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.
Lena Andersson författare och skribent
Hans Bergström f d chefredaktör DN
Eva Dahlgren kompositör och textförfattare
Christer Fuglesang astronaut
Sven Hagströmer finansman och entreprenör
PC Jersild författare och läkare
Morgan Johansson f d socialtjänstminister, riksdagsledamot
Sara Larsson redaktör tidskriften Humanisten
Nina Lekander journalist
Stellan Skarsgård skådespelare
Christer Sturmark ordförande Humanisterna
Björn Ulvaeus textförfattare